KellysKompis

(C): Dealen med Navy CIS

2010-04-07T23:22:00.006+02:00

Att "zappa" är något jag inte sällan ägnar mig åt. "Zappa" fanns inte när jag var liten. Kanalerna var antagligen för få för att det klämkäcka uttrycket skulle ta form. Men i dag går svenska tummar varma över den grå pilknappen på fjärrkontrollen. Och jag är nöjd. Varför är jag då nöjd, one might ask? Jo. Jag hittar nästan alltid något bra till halvbra (läs: Family Guy, 2 1/2 men, How I Met Your Mother, Simpsons, Scrubs, Seinfeld osv).
Tack vare utbudet.
Gott så, som Björn af Kleen skulle uttryckt det.

Men TV3 har en grej jag stört mig på. En serie (tror jag) jag ALLTID "zappar" förbi. Alltid. Jag stannar inte för allt i världen. Låter inte ens bilden laddas upp. Det räcker med den blå informationen från tv-boxen längst ned på skärmen. Blotta åsynen av namnet gör att det kryper i kroppen.

Navy CIS. Smaka på den. Är det inte riktiga På Heder och Samvete-vibbar? Eller dåliga CSI-avsnitt-vibbar? Eller en kombination?
Vibbarna är i alla fall inte bra. Det kan man konstatera.

(M): Pinsamheter

2010-04-04T12:48:00.004+02:00

Vaknar av att det ringer på min telefon.

Cathis räcker mig den och säger någonting, jag uppfattar det som "det är tobbe".

Hm, vad tidigt han ringer tänker jag och trycker på svara. Trött och lite irriterad svarar jag;

- Kuuuuuuuuk?

Det blir tyst i luren.

- Max?

Jag tar bort luren från örat och kollar på skärmen. Det är mamma. Helvete

- Ja, hallå?

- Tänkte bara säga grattis i efterskott.

- Ehm, tack jag ringer dig om tio minuter, är helt yrvaken, säger jag och lägger på.
Det dröjer flera timmar innan jag vågar mig på att ringa tillbaka.

(C): Who the fuck wrote The Wrestler?

2010-03-29T18:33:00.009+02:00

Det var ganska lustigt egentligen. Till slut hade alla varsin grej, sitt eget populärkulturella faktum som de försvarade med en dåres envishet och skyllde på sprickor i allmänbildningen hos de som inte höll med. Det var självklarheter, tydligen. Sådant som vi bara var tvungna att veta.

Allt började med filmen The Wrestler. Ebbe talade sig varm om den specialskrivna låten som spelas under filmens eftertexter. Vi lyssnade och fann den inte alls dum. Men vem var det som skrivit den? Enligt Ebbe var detta en ren självklarhet. Det var vid tidpunkten för filmen så stort och så uppmärksammat att man måste bott i en grotta med öronskydd och ögonbindel de senaste åren om man inte visste vem låtskaparen var. Den hade vunnit priser för bästa soundtrack, fortsatte Ebbe. Vi talar rekordnyhet här. Men nej. Jag och Max, vi visste inte. Och det stod vi för. Enligt oss var det långt ifrån självklart.

Så kom nästa bomb, denna gång från Mac. Blue Man Group, som förpestar omgivningen med sin suspekta reklam för tillfället, skulle man visst känna till. Enormt megastora var de tydligen. Kända över hela världen. Men nej. Jag och Max, vi visste inte. Och det stod vi för.

Sen började det balla ur. Nu var det Max tur. Uttrycket G. Som i Gangster. Visste man inte vad G stod för, ja då skulle man aldrig mer kunna göra några som helst anspråk på att vara någon slags kännare av populärkultur. Men nej. Vi andra, vi visste inte. Och det stod vi för.

Slutligen var det min tur. Och det kom oplanerat. Det är väl klart att man kan ha kaviar på avokado. Det är ett alldeles utmärkt komplement. Precis som till ägg. Men nej, Max köpte inte det. Hade aldrig någonsin hört talas om det. Det var ju befängt! Kaviar på avokado!? Sen smakade han - och höll med mig.

Vi gjorde för övrigt en mini-survey i klassen angående The Wrestler. Majoriteten visste inte att den skrevs av Bruce Springsteen.

I rest my case.

(C): Höjdhopp i datorn

2010-03-10T00:22:00.006+01:00

Mästarnas mästare. Är det någon som tittar på det? Det känns som det programmet fått omotiverad stor uppmärksamhet i medierna den senaste tiden, inte sant? Jag minns någon beef mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg i början, och det var ju lite kul. Kan man tycka. Men de harvar fortfarande runt med det där programmet. Patrik Sjöberg fortsätter visserligen att leverera. I dag från en intervju i Sportbladets magasin S.

"Holm har bara hopp i datorn. Jag har porr."

(C): Kändisspottning

2010-03-08T17:25:00.004+01:00

Glömde nästan bort helgens popkulturella händelse (om man nu kan kalla den så).
Det är lördag eftermiddag och jag och Filip tar en kaffe på Espressino vid Götgatsbacken. Mycket gott kaffe och ett presumtivt stamhak. Det är mysigt och litet. Främst litet.

Efter en stund kommer det in några tyskar. Jag noterar inte detta särskilt mycket. Men det gör Filip. Han tycker att de tittar på honom, och undrar varför. De tittar igen.

De bär alla pilotbrillor, har shoppingkassar och till synes dyra kläder. De rör sig världsvant och beställer sin latte-to-go. Personerna som sitter vid bordet bakom oss knackar plötsligt på den ena tyskens rygg.
- Are you...
Det är det enda vi hör.
Men de fortsätter slänga blickar på Filip.

När de har gått sitter han tyst.
- Vänta nu, det kan inte ha varit... börjar han.
Jag förstår ingenting. Han lägger ihop ett och ett men kräver ändå en rådfrågning av Google innan det slutgiltiga konstaterandet.
Visst fan var det Tokio Hotel vi trängdes med där på det lilla espressohaket på Götgatsbacken.
Varför de stirrade så på Filip är emellertid fortfarande oklart.

(C): Oscarsgalan 2010

2010-03-08T01:18:00.009+01:00

Uppesittarnatt med nutellamackor, chips, te och livesänd Oscarsgala från Kodak Theatre i Hollywood. Och det är väl helt okej, även om föreläsningen drar igång kl. 10.00 i morgon.

Än så länge är de kvar på röda mattan, och det är som vanligt alltid tacksamt med kändisar - och här finns verkligen alla.

Två korta reflektioner hittills:
- Varför låter introlåten som Geraldine med Glasvegas?
- Hur många lager kravallstaket behövs egentligen för att skilja publiken på gatan och röda mattans ärade gäster?

Nattens vinnare? Avatar givetvis. Även om hjärtat säger Inglorious Bastards och Up in the Air.

(C): "Let's not fall back to sleep like we used to"

2010-03-06T07:41:00.006+01:00

Kan det vara så att den vackraste låten länge varit, och är just nu, Impossible med Shout Out Louds? (Lugn, en lite mer djupgående reflektion av Work kommer nog vad det lider).

Förhoppningsvis spelar de i alla fall just Impossible nu på onsdag. Vi lirkade oss nämligen in på gästlistan på Shout Out Louds inofficiella spelning hos P3 Live Session. Och vi som ändå hade tänkt gå och se de på Kägelbanan senare i vår.
Fantastiska nyheter, helt enkelt.

(C): Jobb Jobb Jobb Dans Dans Dans

2010-02-28T17:06:00.003+01:00

Det krävs inte särskilt mycket. En ouppmärksam blick kastad på planeringspapperet och plötsligt har man slarvigt felberäknat sin egen deadline. Således fruktansvärt mycket att skriva den här veckan. Var har jag hört att man skriver bäst under press?

19.10 i fredags blev jag dock klar. Med allt. En förlösande känsla som firades med Mojito, fest i SoFo och svängande höfter på Debaser Slussens brinnande dansgolv. Rätt okej skit helt enkelt.

(C): Äntligen!

2010-02-24T12:24:00.005+01:00

(C): Topp Tre pälsig huvudbonad

2010-02-22T17:54:00.006+01:00

Att blogga om dagens väderlek och SL:s tågdebacle känns lite genomskinligt.
Därför blir det i stället en krystad topp tre av en mössa jag sett rätt mycket i vinter.

1. Pälsmössa.

2. Ryssmössa.

3. Björnfitta.

Inspiration från:

(C): Fettisdagen

2010-02-17T00:04:00.003+01:00

Firas bäst med ett stycke Entourage säsong fem.

(C): Mitt i natten

2010-02-16T01:09:00.003+01:00

Varje natt vaknar jag med ett ryck. Det är priset jag får betala för att ha SvD. Tidigare, när vi hade DN, fanns inte samma problem. Då gick allt lugnt till. Då var det frid och fröjd. Då var det DN på stan varje fredag.

Nu är det i stället brak, ögonlock som flyger upp, hjärtat som pumpar hårt i bröstet, några sekunders förvirring och sedan försöka lugna sig. Pusta ut. Och somna om. Han är inte klok den där jäveln som ränner runt i trapphuset med alla tidningarna.

Jag tror Alex Schulman beskrev det bäst.

Så kommer han till vår dörr. Det ljudet... Det är obegripligt. Jag förstår inte hur det över huvud taget KAN låta så mycket. Det är ju bara en tidning som släpps ner i ett brevinkast. Fast det är klart, den här dåren släpper inte ner någon tidning. Han kastar ner den. Och när han släpper inkastflärpen så gör han det på sådant sätt att det sjunger i hela lägenheten. Det är ett magnifikt oväsen.

(C): Fredag eftermiddag

2010-02-05T13:17:00.006+01:00

- Tenta: avklarad.
- Lunch: den lokala kinakrogen.
- Ur högtalarna: The Smiths.
- Snart: rep med bandet i Vasastaden.

Fredagen ser rätt bra ut än så länge. Får se om den slutar likadant.

(C): Kristallklart

2010-02-04T21:10:00.004+01:00

Kastanjens studiecirkel slog i dag upp portarna för första gången denna termin. Morgondagens tentamen avhandlar publicering på internet och xhtml. Därför snurrar nu koder och regler fritt runt i skallen för tillfället.

Vid ett tillfälle skulle vi kolla upp vad javascript egentligen var för något, och vände oss, som så många i vår it-generation, till wikipedia. Deras första två meningar i förklaringen var parodiska, snudd på komiska.
Lyssna på det här, sitter ni ner?

"JavaScript är ett procedurellt och objektorienterat skriptspråk, utvecklat av Netscape. Javascript används främst på klientsidan i webbtillämpningar, det vill säga exekveras i en webbläsares javascript-motor."

Joråsatte.

(C): Häng och bli full med massa ÖL!

2010-02-04T11:19:00.006+01:00

Jag gillar det kravlösa anslaget till kvällens festligheter.
Ingen tipspromenad. Ingen frågesport.
Kom bara och häng och bli full.

(C): Efterlängtad säsongspremiär

2010-02-03T20:47:00.005+01:00

Stor Lost-premiär i dag. 9 långa månader har jag väntat. Men man är väl härdad vid det här laget, som inbiten Lostoholic.

Premiären då? Jorå. Klart det var bra. Lite förvirrande (otippat!). Men bra. Svar på två tunga frågor redan i premiären. Å andra sidan väcktes några nya. Onsdagar kommer hädanefter bli Lost-dagar. Känns bra. Blir nog en bra vår det här, ska ni se.

(C): One Life Stand

2010-02-03T12:58:00.006+01:00

I helgen blev det klart. I en studentkorridor på Gärdet i Stockholm där en liten men tappar skara journaliststudenter med god hjälp av öl och white russian sakta sänkte ner fredagskvällen i ett dimmoln av electro ljöd bland annat en genomspelning av Hot Chips nya alster One Life Stand. Och det var som jag redan starkt misstänkt. Nördarna från Putney i västra London är tillbaka med besked.

Ända sedan ”Hot Chip-året” 2006, då det fantastiska albumet The Warning ekade på var och varannan popfest, har Hot Chips dansanta elctropop fått många glada hipsters höfter att euforiskt rycka på etablerade indiegolv.

Inte för att det var något större fel på Made in the Dark.
Men One Life Stand är tveklöst vårens electroalbum.

Arvikafestivalen 2008.

(C): Paradiset

2010-02-02T18:37:00.008+01:00

Det drar ihop sig till final i Paradise Hotel. Denna promiskuösa gegg-serie har otroligt nog fått oss att titta. Trots underligt lagda sändningsdagar, uppehåll och allmänt repetitiva innehåll har den också givits oss det vi alla vill se, men inte riktigt vågat skrika efter.

Förutom guppande lakan i night vision-mode har vi fått se rödbrända svenska kroppar ligga poolside och "pakta". Allt är ett spel. Han och hon är falsk. Så har de sagt, och kastat sig i poolen. Och så har vi kollat vidare.

Det var först i dag det riktigt slog oss att de flesta faktiskt är yngre än vi. Skrämmande och kittlande. Som serien i ett nötskal.

Återstår gör Jackie, Patrik, Kristoffer, Erika, Ponuts och Francesca.

Vem fan håller man på?

Nu går vi i mål. Och sedan vidare i livet.

(Max): Skitmorgon 1 februari 2010

2010-02-01T18:09:00.005+01:00

07.30 drar alarmet på mobilen igång. Jag slits bryskt ur min dröm där jag var en av skådisarna i en film om Westlife. Det kanske var lika bra att man vakna?
Trött som en bäver krävlar man sig upp och slukar en kopp kaffe. Efter ett par minuter börjar koffeinet verka och ögonen börjar sakta att öppna sig.

Jag och Christian skyndar oss för att hinna till tunnelbanan. Och vi gör det bra. Två minuters marginal har vi när vi kommer fram. T o m Ebbe slim, den notoriske tidsoptimisten från våningen ovanför, hinner med på färden, som går mot Mariatorget.

Väl framme börjar det gå snett. På vägen mot rulltrappan ser vi en kille, inte helt olik nordman alternativt alexander bard, sitta och pusta ut och blir av en tjej, möjligen flickvän. Vi ställer oss i alla fall i rulltrappan och pratar om annat. Helt plötsligt springer nordman/baard förbi i rask tak.

Uppe vid spärrarna svimmar han (eller något annat) plötsligt och slår med hög fart huvudet i marken. Folk strömmar till för att kolla hur han mår -och vardagshjälte som man är, så är man inte sen att ringa 112 och be de skicka en ambulans. Snart dyker det upp en tjej som är sjuksköterska och tar över. Vi springer vidare mot Södra station, skolan väntar ju trots allt.

Vi hinner precis fram och tar pendel mot Södertälje. Trodde vi iaf. Det visar sig efter ett tag att vi sitter på pendeln mot någonting helt annat än Flemingsberg. Vi kliver av i Farsta, frustrerade och lacka, och ser att det är förseningar åt alla jävla håll. Men det finns en busshållplats, där en 742a går mot skolan. Men det är såklart försenad, så vi går tillbaka till pendeltågsperrongen.

Plötsligt får jag och Ploog syn på något som kan vara rätt buss och springer som vi aldrig sprungit förut. Ut ur perrongen, ner och upp för trappor för att sedan inse att bussen inte stannade på busshållplatsen. Vi tittar bakåt. Ser att pendeltåget helt plötsligt har dykt upp och står inne på perongen. Samma visa, trappor upp och ner, hoppa över spärrarna och hinner precis innan dörrarna slår igen.

En timme försenade dyker vi upp. För att bli xthml-fistade till kl 16.00.

(C): Quiz

2010-01-31T21:37:00.004+01:00

Torsdagens filmquiz på Pet Sounds blev lyckat på många sätt. Frågorna var i vanlig ordning på en oerhörd nivå, men också högt och lågt, vilket ju är den magiska mixen för en lyckad frågesport.

Det var bra uppslutning, rekordmånga 34 lag hade letat sig ner där i källarmörkret. Vårt eget rövgäng på fyra gjorde en alldeles strålande insats, får jag ändå tillstå. 81 friska poäng och långt ifrån sist får helt klart ses som godkänt. I synnerhet när man tävlar med rutinerade filmjournalister och anställda på filminstitutet.

Dock inget pris från pallnivå, däremot vann vi lottningen av en årsprenumeration på filmtidningen Cinema, vilket drog upp den redan uppsluppna stämningen ytterligare ett par pinnhål.
Kvällen avslutades, som sig bör, på Bonden.

(C): Avatar

2010-01-27T23:58:00.004+01:00

Såg Avatar ikväll. En film jag tänkt se länge. I 3D givetvis.
Som någon sa, det var en liten glimt av framtidens film. Så nära verkligheten man kan komma i dag. Det drar upp den till 4 josticks av 5 möjliga.

Har nallat lite på bloggens design igen. Tycker att det är rätt okej att göra med tanke på delkursen vi går just nu. Xhtml.
Dåligt av oss om vi inte styr upp KellysKompis ordentligt efter det här.

Blir nog bra, det här. Jag lämnar er med en fin melodi signerad Joel Alme. Tyvärr har IFK Göteborg snott den.
Men bra är den ändå.

(C): Maskinen som gett onödigheten ett ansikte

2010-01-25T18:55:00.002+01:00

(C): Nystart 2010

2010-01-19T22:54:00.011+01:00

Här händer det inte mycket. KellysKompis har blivit som en öde stad i vilda västern, där taggiga små bollformade buskar sveper förbi de trasiga saloondörrarna. Där det enda som hörs är vinden som viner runt de fallfärdiga husen. KellysKompis har stirrat rakt in i vargavinterns mörka ögon, låst dörren och svalt nyckeln.

Men bakom spindelväven lurar en gestalt. Han sveper likt en pendel fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Han vill in. Nu är han här. Mr Plow.

Äh, enough poetiskt pekoral och flummiga metaforer. Det här är inget annat än en ansats till nystart. Nytt decennium och ny termin borgar för nya kurser och möjligheter. Men veckan har börjat hårt. Medieteknik står på schemat och kodning för hemsidor. Nyttigt men pilligt. Långa dagar. Vi har rivstartat.

Och det tycker jag vi gör här i bloggen också.
Ja, så får det bli.

Pokerkväll 09.

Ps. I år tycker jag vi skriver våra signaturer i rubrikraden, precis som jag så föredömligt gjort till detta inlägg. Ds.

Gunfight och Dylan

2009-11-14T19:03:00.003+01:00

FlashForward heter ABC:s nya serie. Kalla det ett komplement i väntan på den sista säsongen av Lost som drar igång i början av nästa år. Inte mycket till komplement om du frågar mig. Å andra sidan är det väl lite orättvist att jämföra.
FlashForward är väl helt okej i brist på annat.

Men, härom dagen såg jag avsnitt fem, Gimme Some Truth, och helvete vilken avslutningsscen. Kontrasten mellan stilig gunfight och Dylans klassiker i ny tappning är rent ut sagt briljant.
Det, hörrni, var bra tv.

/C

Hela livet var en spya

2009-11-12T23:01:00.004+01:00

Redan i lågstadiet spydde jag. Mina klasskompisar lekte ryska posten och jag spydde galla. I mellanstadiet började dom hångla, fastän dom inte kunde. Jag spydde. I högstadiet växte brudarnas bröst och killarna i klassen raggade på tjejerna i klassen. Om jag gjorde det? Skojar du, jag spydde. Värre blev det i gymnasiet. Det var nog 4 par som mest. Jag pratade inte med dem. Vår klass blev känd bland lärarna som klassen där kärleken spirade. FY FAN VA JAG SPYDDE.
Sen kom högskolan. Började i Uppsala. Hoppade av efter ett halvår men visst fan hann jag spy även där (några gånger av alkohol dessutom). Paren blomstrade. Jag hoppade av och drog till Stockholm och gled några år. Sen började jag på Södertörn.

Då slutade jag spy.

Fint eller fult

2009-11-10T13:05:00.006+01:00

Härom veckan slog bloggfadern Alex Schulman upp portarna till sin nya bokhandel. Han ska sälja skräplitteratur, proklamerade han stolt på sin blogg. Och dyrt ska det vara. Schulman vill inte ha något spring i butiken.
Jag funderar lite kring begreppet skräplitteratur. Den vita texten på hans skyltfönster ger några tips: tantsnusk, chick-lit och Dean R. Koontz.

Men är det skräp för att det säljer eller är det skräp för att det är skräp? Att smaken hos folket är subjektiv måste bli den rimliga förklaringen. För av alla som läser böcker i världen kan man alltid hitta någon som älskar det någon annan hatar.

Men låt oss för sakens skull enas om att det finns något som heter skräplitteratur. På sin blogg förklarar Schulman hur skräplitteraturen ofta fungerar som ett slags inkörsport till läsandet för de flesta människor. Den argumenteringen kan jag faktiskt köpa. Däremot vet jag inte om jag bokstavligen skulle gå och köpa uttalad skräplitteratur som exempelvis Liza Marklund. Där styrs jag nog mer av kultursidornas recensioner trots att jag vet att de lika många gånger träffar rätt som fel i min personliga smak.

Kanske bottnar valet av litteratur i identiteten och den klassiska och alltid lika brännande debatten om klyftan mellan kultureliten och vanligt folk. I slutet av september grillades socialminister Göran Hägglund av kulturarbetare från alla Sveriges hörn under eftersnacket av Debatt i Svt.
- Ta det lugnt, uppmanade Hägglund.
- Varför ska jag ta det lugnt när du beter dig illa, undrade en kvinnlig teaterregissör.

Det var Hägglunds debattartikel i DN som rörde upp känslor.
"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet" skrev Hägglund och tyckte sig se en växande klyfta mellan eliten och "verklighetens folk".

Om Hägglunds tes stämmer, att vissa i kultureliten skulle se ner på vanligt folk och deras liv, skulle det också innebära ett förakt mot till exempel deras läsvanor. Men säg den person av kultureliten som aldrig sneglat bakom skräplitteraturens oheliga dörr. Och säg den person av ”verklighetens folk” som med pretentiösa ambitioner aldrig stått framför världslitteraturens bokhylla.

Så jag tror Schulman har rätt, skräplitteraturen behövs.
Hur ska man annars kunna uppskatta det andra?

/C

SM-guld!

2009-11-09T17:25:00.002+01:00

Nu när vi nyktrat till från festligheterna kan vi belåtet konstatera - SM-guld!

Och låta det sjunka in.

En lång väntan

2009-11-01T01:24:00.006+01:00

Jaha, så var det dags. Äntligen, får man säga.
11 långa år. 8 egentligen för min del.
Ända sedan den tjocka bengalröken fyllde Norra Stå och havet av kvittorullar rusade över huvudet på en liten öppensinnad 14-åring under 5-2-derbyt mot Bajen 2001 har man, när allt kommer omkring, faktiskt bara gått och väntat på en sak.

SM-guld för AIK.

I morgon kan det ske. Det är sjukt.
Det var nära härom året. Det var också sjukt.

Känslan kan jämföras med dramat under VM 2002, eller kanske straffsparkarna mot Holland under EM 2004. Känslan alltså. Nervositeten.
Men det här kommer ändå bli annorlunda. Och jag är väldigt ledsen över att jag inte kommer kunna uppleva detta på plats i Göteborg. I stället invaderar vi Midsommarkransens stabilaste krog, ty samtliga O'Learys i Stockholm (what a shock!) var uppbokde.
Sen, om det finns en gud, guldfestar vi på Ambassadeur med laget.

Fler är nervösa. Vi släcker nervositeten med mjöd. I alla fall vi här i Kransen. Och börjar sedan den riktiga våndan (inte den i jämförelse ynkliga pinan som pågått i några dagar nu) - exakt kl. 15.00.

Välkomna till årets match.

/C

Hard Knock Life

2009-10-16T11:35:00.002+02:00

Promenerade idag förbi en lågstadieskola. På avstånd hörde jag att det som vanligt var hög volym och mycket lek på skolgården under rasten. När jag gick förbi några buskar i utkanten av skolområdet kom en liten grabb fram, kanske 7-8 år gammal. I händerna håller han två stora pinnar, samt en glasskärva. Ett vapen, förklarar han. Jag berättar att det är farligt, och att man kan skada sig allvarligt, och kastar bort glasbiten.
- Men dom kastade på mig först, säger grabben.
Han förklarar att några stora killar alltid är på honom, och har stora pinnar som dom jagar honom med. Jag får syn på en av ligisterna, och säger åt honom att skärpa sig, och låta grabben va. Rikard, som jag får veta att han heter, vågar sig tillbaka till skolgården. Jag stannar kvar undertiden för att se hur det utvecklar sig.
Efter bara en halvminut är Rikard tillbaka. Dom är på mig, säger han. Jag följer Rikard in på skolgården, vi går förbi ligisterna, som verkar ligga lågt så länge Rikard har backup. Jag promenerar runt skolgården med Rikard i jakt på en lärare vi kan snacka med.
- Jag har tusen problem i skolan, säger Rikard. Men jag får inte ut vilka problemen är.
Fan, killen kan ju knappt klä på sig själv, så liten som han är, tänker jag. Sjukt dåligt att det kan handla om mobbing i så tidig ålder.
- Alla killarna på skolgården har pinnar på rasten, som vapen säger Rikard. Jag tittar runt. Skolans äldsta elever går i trean. Vad är det frågan? Är vi i Bronx eller?
Rasten tar slut utan att jag hittat någon lärare. Jag följer Rikard in till huvudbyggnaden och drar sen hemåt. Man borde ju följt med han in och pratat med hans klassföreståndare inser jag.
Väl hemma gör jag min goda gärning för dagen och ringer skolan och berättar att de borde kolla upp hur Rikard mår, och namnger en av ligisterna. Hoppas det funkar, annars kanske man får köpa skinnjacka med texten "blä" och bli livvakt.

/Max

Politisk korrekthet, en marxistisk ideologi?

2009-10-14T16:32:00.002+02:00

En briljant idé

2009-10-08T01:10:00.001+02:00

Från rolighetsteorin.se

Drömmar av guld

2009-10-06T14:03:00.002+02:00

Michael Emerson

2009-09-22T22:12:00.003+02:00

Måste bara ge ett stort grattis till Michael Emerson som vann en Emmy för Supporting Actor. Det var han väl värd efter den senaste säsongen av Lost.

Och kolla så charmigt chockad, timid och ödmjuk han är.

En skitsak

2009-09-22T18:43:00.003+02:00

Detta är ju helt sjukt.

På vägen hem från en bortaresa stannade en buss med Bajen-supportrar i Linköping för ett mat och toalettbesök.

Vad som hände sen får ni väl läsa er till, men det får väl fan tillskrivas som historia.

Bild: Flashback

Nu får det bli tåg i stället för Bajarna.

-Varför?

De skiter ju i bussarna!

Höhö.
Äh, kom igen. Det är tisdag.

Dear Sister

2009-09-22T00:31:00.004+02:00

Att detta klipp inte finns i dugligare kvalitet på den annars så späckade filmtuben är för mig en gåta. Hade jag varit en smula mer teknisk hade jag antagligen lagt ut mästerverket.
Nu får jag fuska lite.

För att till fullo njuta av följande filmsnutt bör man ha sett tonårsserien The OC. Det var bara det.

NU, direkt från SNL, ger jag er: Dear Sister. The Original.
Och OC kommer aldrig att bli detsamma igen.

/C

Dagens låt

2009-09-17T14:01:00.004+02:00

Det kommer bara bättre och bättre alster från det brittiska popundret Lily Allen. Först bad hon alla dra åt helvete i sin glada, melodiösa och provocerande pianodänga Fuck You.

Senaste tillskottet är låten Not Fair, en lite western-inspirerad tempolåt som har svept in sig i samma härliga melodiösa popfilt, och den får ni gärna dra över er här. Om ni vill:

Farmville

2009-09-16T23:09:00.006+02:00

Jag kan inte säga att jag sneglat särskilt mycket på alla dessa applications på Facebook. Har inte lagt särskilt mycket intresse vid varken de Movie quiz, spel eller "Vem är du i The Breakfast Club"-historier som ständigt förpestar surfningen. Men av någon, högst outgrundlig, anledning har jag fastnat för det mest simpla, primitiva och intetsägande spel som finns att hitta.
Farmville, heter det.
Och det är fruktansvärt. Det är fascinerande.

Det är som ett skrapsår som kliar. Trots att man vet att man inte ska, så kan man inte låta bli.
Jag sår mina frön, och skördar dagen därpå.
En riktig farmare. Hur i helvete blev jag en sådan?

/C

Foto

2009-09-08T22:25:00.004+02:00

An alliance

2009-09-04T13:25:00.001+02:00

Jerry: No, wait a minute, Newman! You can't let this dream die. You moving away is my dream too!
Newman: What are you proposing?
Jerry: Whatever it takes, for as long as it takes me, where ever it takes me as long as it takes you away from me!
Newman: An alliance?
Jerry: An alliance.
(They both shake hands and laugh evily)
Jerry: Now get the hell outta here.

Gah!

2009-08-24T14:14:00.004+02:00

Jag gillar ju radio. Tillåt mig därför dregla en stund.
Den här är från Roberts Radio.
British Racing Green.
Tidlös design från 1950-tal.
Handklädd i äkta läder från Connolley i England.

2450 kr vill de ha för skapelsen.
Ge mig, nu! Gah!

/C

Lika som bär?

2009-08-21T14:55:00.002+02:00

Livet kan vara underbart!

2009-08-20T13:52:00.006+02:00

Nisse var stressad och orolig. Fast han visste inte för vad. Det var väl livet som strulade, som det gjorde för alla andra. Själv visste han inte vad som skapade oharmoni i hans liv men TV-program och övrig skrämselpropaganda han fått pumpad över sig berättade att det troligen var livet som det var fel på.
Så självklart ville han, liksom alla andra, finna ro för att döda sin stressade ångestfyllda tillvaro.

Självhjälp blev lösningen.

Nisse gick till Hälsobutiken runt kvarteret och köpte en bok. Han hade sett den i skyltfönstret, det var en riktig storsäljare. Efter två veckor var boken utläst, men inte fan blev han rofylld för det. Tipsen, eller manualen till livet som boken kallade sig själv, hjälpte inte. Han fattade inte att den kunde toppa mestsåldaböckerlistorna.

Hemma surfade och läste han på internet. Han skannade av allt för att hitta något som var bättre än boken han läst. Något som skulle hjälpa honom. Och det fanns hur mycket som helst. Han ville inte anstränga sig för mycket, han var lat, så han gick och köpte piller från hälsobutiken. Enligt en artikel på någon blogg fanns det piller som verkligen gjorde underverk - Omega-3-syror, Rosenrot, vitaminer, örter etc etc. Nisse köpte rubbet, och var tillochmed tvungen att köpa en dosett från apoteket för att hålla koll på allt, vilket han också hade läst att man kunde göra.

Men det hjälpte inte heller.

På stan hade spikmattehajpen stegrat de senaste månaderna. Han tänkte att han kanske borde prova på ett ligg.
Så en spikmatta inhandlades, från en annan butik den här gången, och han gick hem och la sig tillrätta. Men det gjorde bara ont, den var ju vass. Och han blev bara stressad över att han aldrig hade tid att ligga på den.

Vad skulle han nu hitta på?
Något andligt kanske? Han hade sett på TV hur folk gick på yoga och gjorde konstiga övningar för att finna ro. Något var han ju tvungen att hitta på. Och lite mental gymnastik tillsammans med andra skulle få honom att bli en ny människa.

På vägen till yogapasset gick han förbi ännu en hälsoaffär med skrikande må-bra-tips. Han kom att tänka på att han glömt ett piller ur dosetten. Han hade ju köpt dem, så han ville äta upp dem fastän de inte hjälpte. Han var snål.

Så han sprang hem - och somnade, utan att hinna ta ett piller. Pladask! sa det bara. Han sov på magen en hel natt.

Hetsen hade blivit för mycket för honom. Hetsen att må bra hade inte hjälpt honom, den hade bara tömt hans plånbok, inget annat.

Hemma sov Nisse och drömde att alla borde få må som de vill, inte som någon annan vill. Och han vaknade utvilad.

/h

Vi tar en titt till, va?

2009-08-20T08:35:00.001+02:00

Tre dagar till Coldplay

2009-08-20T00:01:00.012+02:00

Jag står och fryser tårna av mig utanför luckan vid Globens biljettförsäljning. Det är torsdagen den 11 december 2008 och alldeles för tidigt på morgonen. Coldplay-biljetter ska släppas klockan nio, men jag har varit här sedan halv åtta. Helt i onödan, har det visat sig, då det när jag kom bara fanns några enstaka krakar på plats med termos och filtar. Nu har de ställt sig upp, och för varje minut som visaren på min klocka masar sig fram verkar de mer och mer muntra.
Kul att nån har kul, tänker jag och går i stället in på McDonald's.

Jag beställer en bagel och något att dricka och ser snart att nyanlända köare gör samma sak som jag. De kommer fram till biljettluckan, slänger ett snabbt öga på krakarna med filtarna, spanar noga av omgivningen efter en möjlig anstormning av en hord sista-minuten-köpare, och går sedan in på "Donken" för att i stället vänta i värmen.
Men inte utan ett vakande öga på biljettkassans område med omnejd.

Var är alla människor? Var är kravallstaketen? Var är vakterna? Var är hysterin? Är Coldplay 2008 inte hetare än så här? Har folk tröttnat?
Jag är ingen rutinerad biljettköare, men lite tryck hade jag ändå väntat mig.

Vid halv nio har det i alla fall kommit ett 20-tal personer.
Jag stiger ut från McDonald’s, varm och mätt, och ställer mig i "kön".

Kommer att tänka på sist jag stod här och frös. Tror det var i februari 2007 och biljetter till Metallicakonserten den sommaren stod på tur att kastas ut i ticnet-Sverige. Då hade jag kommit hit lite efter klockan sju på morgonen, och mött en stadig köbildning som ringlade sig en bra bit bort över Globenområdet. Men jag ställde mig ändå och tillslut, efter några horribelt isande timmar, lyckades jag, på något egendomligt sätt, få tag i fem ståplatsbiljetter.
Det var en härlig känsla, i synnerhet när jag bara en meter från biljettluckan hörde någon ropa de förbjudna orden "Biljetterna är slut!", följt av besvikna ”vafan”-yttringar.
Men vad hade jag att förlora? Jag vässade armbågen och tryckte mig fram till en kassa. Och det gick vägen.
Äntligen, efter alla dessa förargligt sega ICA-moments, hade jag valt rätt kassa.

Tyvärr missade jag själva spelningen då jag genom usel planering råkade tågluffa vid tidpunkten. Men brorsan blev glad, och hälsade att "det var den bästa konserten" när jag kom hem.
Och nu står jag här igen, fastfrusen, men inte riktigt lika oroad över tillgängligheten på biljetter.
Coldplay är inte Metallica. Men Metallica är fan heller inte Coldplay.

På tunnelbanan hem lovar jag mig själv att inte missa konserten den här gången. Min redan för länge sedan sålda Coldplay-själ vattnas om möjligt ytterligare av vad jag läser i gratistidningen Stockholm City som jag hittar på sätet framför mig:

Alla ni som tycker att det är slätstruken hissmusik – boka biljetter (släpps i dag) till konserten nästa år. Det är en sjuk upplevelse att se dem live.

Sagt och gjort. På lördag är det dags.

/C

Inget tjafs

2009-08-19T07:05:00.006+02:00

"Vad serverar ni?"
"Planka!"
"Tack, då tar jag en."

Humor från Påstan-bloggen.

/C

Såja

2009-08-18T06:49:00.004+02:00

Dagens allsvenska tabell är en fullständig fröjd för ögat.

/C

Hjälpsamma stockholmare

2009-08-17T14:07:00.008+02:00

Med två extremt tunga matkassar går jag av tunnelbanan i Midsommarkransen. När jag kommit upp för rulltrappan, gått igenom spärrarna och svängt vänster händer det som jag trodde bara händer i filmernas förtrollade värld.
En papperskasse går sönder, och ut på betonggolvet rullar påsar med tomater, potatis, broccoli och ett salladshuvud.
Förtvivlan.
Vad fan gör jag nu?

Jag kan omöjligt packa över allt i den andra kassen då den redan är överfull. Och något annat att bära varorna i har jag inte.
Ja, vad fan gör jag nu? tänker jag igen och börjar fundera på att be om en påse från den lokala tobaksaffären tio meter därifrån när en kvinna plötsligt kommer fram och erbjuder mig sin påse. Hon plockar ut sina varor och ger sedan kassen till mig.
"Det där har hänt mig förut", säger hon och ler.
Och jag tackar, givetvis, flera gånger.

/C

Morgonfunderingar

2009-08-13T06:20:00.006+02:00

Bläddrat i nya Stockholm City i dag? Vilken rivstart.
Medan Metros krönikeutbud envisas med unga vi-lever-i-ett-samhälle-som-pekoralister samlar City ihop en till synes ung och fräsch redaktion, som tagit plats på de gamla (sparkade?) redaktionsmedlemmarnas röda stolar.

Ny chefredaktör är Stefan Sjödin som verkar ha kunnat välja och vraka fritt i val av medarbetare.
Några är DN-kulturs Malena Rydell och Expressens bedårande Natalia Kazmierska.
Även rutinerade Klas Ekman, vars bok Byt namn! jag planerar läsa i höst, tar plats bland nöjessidorna.
Det kan bli bra, det här.

Bara lite mediala funderingar, så här en torsdagsmorgon.

/C

För länge sen.

2009-08-10T21:33:00.006+02:00

En kvällsrunda, ut från Hägersten, sedan Axelsberg, Örnsberg och till sist Aspudden. Jag kastar mig ut på löprunda för att greppa den sista augustivärmen, och, givetvis, för att komma lite i form.
Det var länge sen jag sprang.
För länge sen.

Vid Vinterviken får jag en impuls att hoppa i det blå, men utan handuk blir det knivigt. Så jag vänder om, och får leva på gårdagens dopp.
Första på mycket länge.
För länge sen.

Mälarens mörka vatten var svalkande, chockerande kallt till en början, men behagligare efter ett tag.
Som vanligt alltså.
Och så paj, kräftor, vin, nubbe, champagne och jordgubbar på det, i en av Mälarens gömda vikar. Ett nödvändigt avbrott inför den hemska hösten som hägrar i horisonten.

/C

Dagens diskurs

2009-08-08T20:48:00.004+02:00

Vid dörren till Nivå22 vid Fridhemsplan efter AIK - BP.

Vakten: Har ni varit på matchen?
Vi: Eh, ja.
Vakten: Ni får tyvärr inte komma in. Vi släpper inte in fotbollssupportrar.

/C

Spontanitet på Lilla Hotellbaren

2009-08-05T07:31:00.003+02:00

Inte så creddigt kanske, men ett synnerligen apart inslag i krogsöders annars så öldränkta sorl.

Vi provar något nytt

2009-08-03T00:11:00.006+02:00

Ett halvår har gått sedan starten av KellysKompis, och det kanske är dags för lite förändringar.

Men till vad, är då frågan.

Jag är så fräck att testa nuvarande layout, för jag tycker i ärlighetens namn att den förra svarta inte var särskilt läsvänlig. Testar med en bild också.

Så, vad tycks - bra eller anus?

Det som händer på Östersjön, det stannar på Östersjön.

2009-08-02T21:08:00.010+02:00

När jag var sjutton skulle jag för första gången själv utan föräldrar åka båt. Kryssning. Vi skulle supa, festa och, förhoppningsvis, fixa på båten. På Vikingterminalen frågade den finske vakten mig, på bruten svenska, vem jag åkte med. Med hon där framme, mamma, pekade och sa jag. Jag lyckades ta mig in på båten men värre var det för mina kompisar. Det var bara att kliva av igen.

En månad senare gjorde vi om allt och tog oss den här gången förbi de finska gorillavakterna. Vi hade blivit utlovade Östersjöns bästa köttmarknad. Superiet började redan nere i hytterna under bildäck med taxfreeöl. Vi jobbade oss uppåt, mot diskot högst upp. Det sunkiga diskot där folk redan låg utslagna på golvet utanför entrén när vi kom. Där de hoppade mellan våningsplanen i trapphusen. Ute på däck kastade folk, inte vi alltså, stolar överbord. Vakterna stod med händerna i sina fickor. I det halvtomma diskot var musiken dålig. Det var mörkt och inga brudar som kunde svenska. Ölen var äcklig och sjösjukan påtaglig. Ja, inte helt stabilt med andra ord.

Vi söp och festade som planerat. Men inte fan fixade vi några brudar. Det enda vi presterade var spyor. Det var oerhört skönt att komma iland på Stadsgårdskajen igen dagen efter. Hem till mamma, duscha och meddela att allt gått bra. Jag ville aldrig mer åka på denna skitiga båt med äckligt folk. Jag var 17 år och ansåg mig redan då vara alldeles för bra för sån där hjärnlös sörja. Jag letade efter nåt bättre, finare.

Förra veckan tog jag en båt över till Åbo. Jag gillade vad jag såg trots att jag åkte utan hytt och sov på golvet, eller rättare sagt: sov inte, eftersom jag var jävligt rädd att bli pissad på. I övrigt var det som vanligt, bara att jag gillade det den här gången.

Det var karaokeskrän, dåliga men behagliga dansband, gungande dansgolv, öl+jäger = 69 kr, spritprovning i taxfreen, ryska turister, zigenare, fyllecellsbortförda finska alkisar, schlagerälskande fulla svenska mammor, etcetera.

Ja, det var livet när det var som bäst, utan konstigheter och utan krusiduller, bara djurisk fest härstammande från neandertalartiden, som jag såg. Alla var glada, och alla var välkomna, även om vakterna tyvärr hade extra ögon på zigenarna.

Uppenbarligen har jag ändrats sen min förra resa. Jag söker inte längre några seriösa kulturintellektuella prettofestligheter. Jag vill ha fester där folk inte tänker efter för mycket. Det ska vara hämningslöst. Det ska vara vanligt folk, folk som skriker i karaoken efter öl och brudar. Folk som knullar till höger och vänster och litar på att piller lindrar allt ont dagen efter. Det ska vara fest utan stress och press helt enkelt.

Så nu har jag redan bokat in nästa resa, åt er alla, vare sig ni vill det eller inte. Båten avgår klockan åtta imorgon kväll från Frihamnen till Riga, Östersjöns pärla. Det blir kungligt.

/h

Nostalgitripparna avlöser varandra

2009-07-23T10:14:00.004+02:00

Vilken jävla sommar detta är ändå. Vädret tvekar likt jag själv inför ett sensommardopp i Glasbryggsjön i gamla Orminge. Jag jobbar som ett litet svin och försöker luska fram möjligheter att ta mig härifrån i alla fall någonting under augusti. Men ingenting är självklart. Redan 24:e augusti drar skolan igång igen.

Härom dagen skaffade jag mig Spotify, sist som vanligt, och äntligen! får jag ändå lov att tillstå. Spotify är fantastiskt. Nostalgitripparna avlöser varandra när jag till exempel gräver upp Alla får påsar med Magnus Uggla från 1993. Hela albumet, eller kassetten som jag faktiskt köpte, är nog för evigt fastsvetsat i ryggraden på mig. Likaså Robban Broberg, och nu talar vi 8-års åldern. Texterna sitter där fortfarande.

Jag känner nästan en form av trygghet när jag lyssnar på sådant jag lyssnade på när jag var liten. Det ger mig ett sorts lugn och en förnimmelse av när livet var okomplicerat, lätt och fritt. Och det gläder mig.

Apropå Spotify, har ni hört om det nya Voddler? Som Spotify, fast för film och tv-serier. Visserligen upp till bevis men om det fungerar lika bra som Spotify är det helt jävla fantastiskt.
Voddler är också svenskt och den första officiella beta-versionen släpps i höst. Ge mig!

/C

Lättlurendrejeri

2009-07-21T20:49:00.005+02:00

Ofta blir man haffad på stan av folk som vill att man ska byta telebolag eller nåt. Idag ville nån att jag skulle byta till grön el. Jag svarade att jag var nöjd med min tyska kolkraft som jag betalade extra för för att få hem till jacket.

Grön el? Haha. Sånt där går jag inte på. El som el vafan. Jag har en elledning in i min lägenhet och jag kan omöjligt styra varifrån den kommer. Byter jag till grön el betyder inte det att jag får nya ledningar dragna direkt från ett solkraftverk som de vill få mig att tro. Nej, det är bullshit det handlar om. All producerad el slås ändå ihop i samma kraftledningar. Någon ville bara ha mina pengar genom att spela på en påprackad klimatångest. Men nej.

Och igår ville Rädda barnen att jag skulle skaffa ett bankkonto med tillhörande kort på Handelsbanken, där banken för varje köp jag gör, bidrar med en halv procent av beloppet till Rädda barnen. Och "det bästa är att du slipper betala något överhuvudtaget" sa snubben jag snacka med.

Nej, sånt där går jag inte heller på. Någon hake måste finnas. Ett stor bank, mitt i en bankkris, går in och bryr sig om välgörenhet helt plötsligt. Nåt lurt är det. Det är väl klart som fan att det faktiskt är jag som får betala festen. Ett företags uppdrag är att tjäna pengar och gå med vinst. Det står faktiskt i lagen har jag fått berättat för mig. Bank - bankkris - välgörenhet? Nej... går inte ihop. De ville såklart, som vanligt, bara åt mina pengar för att sko sig själva med Rädda barnen som täckmantel. Fyfan. Klart som fan att barnen blir rädda när de fattar hur världen egentligen fungerar.

Nåt lurt är det alltså med alla påhopp som görs på stan. Särsklit när nåt ska säljas. Så håll i era pengar. Gå inte på deras knep. Men var inte otrevlig. Finta upp dem på läktaren och dra ner brallorna på dem. Det är roligare än ignorans.

oper snah

Minns någon det här?

2009-07-10T07:28:00.003+02:00

För lite över en månad sedan lades följande klipp upp på YT. Där tar David Letterman upp sin vinst av Aftonbladets tv-pris 2001, för Best TV-Personality (Non-Swedish).
Detta har jag nog missat helt för jag kan inte uppbringa en enda minnesbild från denna tv-händelse.

This is the Aftonbladet. It looks like it might be full of vodka.

/C

RIP Michael Jackson

2009-07-08T16:56:00.003+02:00

Hans död kom som en chock för mig, säkert också för dig. Jag tror den chockade alla. The King of Pop dog. En konstnär som influerat mängder av människor dog. Efterspelet lever vidare i medier och fikarum.
På jobbet i dag snattrade till exempel tjejerna om tårarna de fällde när de såg minnesceremonien på TV4 från gårdagen. På rockfestivalen i Roskilde hyllade stjärnor som Kanye West, Coldplaypojkarna och Pete Doherty honom. Alla sörjer, tidningssidorna är fyllda.
Tillochmed en pensionär jag mötte tyckte det var synd att "han den där Michael nånting" hade dött.

Alltså jag spyr.

Hur kan en sorg vara så total? Man kan väl omöjligt sörja någon man inte känner? Pensionären till exempel, har väl antagligen aldrig hört en låt. Hur kommer det sig?

Visst, Michael var en stjärna, en legend och en stor konstnär. Dock lite knäpp verkar det som, vilket han fått mycket skit för genom åren. Men var är den kritiken nu? Alla är så falska. Alla ska tala väl om döda personer, alla ska sörja.
Att sörja tillsammans verkar vara ett tecken i tiden. Men jag tycker det är konstigt.

Jag skyller på medierna. De vet vad som säljer och tutar i människor att de minsann ska vara ledsna nu. Dessa jävla journalister alltså. Nån, hur höga var TV4:s tittarsiffror?

Människor borde kunna tänka och känna efter själva? Eller kan vi inte det?

/nHas

Nu är den här

2009-06-30T07:42:00.007+02:00

Another sunny day in hell, som Hank Moody so eloquently put it i den eminenta serien Californication. Likt Mersault i Främlingen känner jag "ingenting annat än solhettan som likt trumpinnar bankar mot min panna". Och så länge jag inte delar samma öde som honom är jag nöjd. För om det är något vi i Sverige inte är bortskämda med så är det just solen, värmen. Dit tankarna letar sig under kalla vintermånader. Eller gråkalla söndagar i november.

Nu är den här. Så ta för dig, som den svenska sommarklassikernas krönte konung Tomas Ledin förkunnar. Kan förresten tipsa om hans sommarprogram i P1. Överraskande bra. Vem kunde tro att han som ung sparvel hjälpt Jimi Hendrix med ett gig i Sandviken. Eller festat galet med Ozzy i London. Eller att han 1988 lånade ut sin lägenhet i Stockholm till Springsteen, strategiskt la ut sitt album The Human Touch på en bänk i lägenheten och sedan några år senare kunde se The Bos själv släppa sitt album Human Touch.
Lyssna på det HÄR!

/C

Fotboll när den är som bäst

2009-06-27T21:38:00.008+02:00

Fotboll kan vara grymt. Det kan också vara så spännande. Så spännande att man inte kan slita sin blick från tv:n. Och det kan vara vackert. Som när en genomskärare passerar precis emellan två backar, eller när anfallaren avslutar med ett volleyskott i nättaket.

Igår var fotboll precis allt det där. Sverige hämtade upp vad som borde vara omöjliga 0-3 till 3-3 mot England. På 45 minuter. Spelet flöt på hur bra som helst, inläggen haglade in i boxen, vi vann närkamper och satte skotten. England var paralyserat.

I soffan försökte vi lugna nerverna med öl. Det gick inget vidare. Det blev förlägning. Nick i ribban av berg. Straffar. Berg missar. Molins missar. Det är avgjort. Ingen mirakelseger, utan segervrålet fastnade i halsen. Så nära. Så grymt.

Jag är lite av en fotbollsnörd, men så nervös och engagerad som jag blev igår, det händer sällan. Vet inte exakt vad som låg bakom, men jag tror att det var u-21 grabbarnas finlir och jävlarannama som smälte mitt hjärta. Fan att det inte blev final. Men Sverige har något stort på gång.

/Max

Ps. Trevligt att vara tillbaka bakom pennan, eller nåja tangentbordet, och skriva på kk. Ser att ni håller nivån högt the hans och crill.

Framtiden kommer ljusna

2009-06-18T19:28:00.006+02:00

Trots att jag är en obetydlig studiemedelstagande vanlig student ska jag nu lösa världens problem. Jag har helt enkelt lösningen på den ekonomiska krisen. Allt som oftast hörs politiker och VD:ar skylla på krisen när de motiverar uppsägningar. Men det är ni som sitter på lösningen, vilket kommer framgå nedan.
Det är lågkonjunkturen som jag ger mig på men eftersom ekonomi genomsyrar de flesta samhällsproblem räknar jag iskallt med att klimathot, överbefolkning, fildelning och FRA-problemtik etcetera, etcetera också kommer lösas. Men först en historiebeskrivning:

På 1800-talet, när Marx manifest skrevs, och när den industriella revolutionen svepte över England, lämnade många invånare lantbruket för att ta jobb i de nya koldrivna fabrikerna i städerna. Där skapades en modern arbetarklass och där skapades ett nytt mänskligt förtryck.

Fabriksägarna piskade arbetarna och sänkte deras löner i tron att högre produktion skulle åstadkommas. Marx idéer hade ännu inte fått genomslag och en revolution var långt borta. Paradoxalt nog var det fabriksägarna som efter ett tag satte stopp för den negativa lönespiralen.

De kom på att arbetarna ju måste han en lön så att de på sin fritid kan gå till affärer och köpa produkterna som tillverkades i fabrikerna. Utan en efterfrågan, och utan konsumenter, ingen vinst. Och det var ju arbetarna och folket som var kunderna. Vi kan kalla det den kapitalistiska paradoxen.

Idag ser jag samma mönster. Klyftorna är stora och konsumtionen är låg. För att hoppet om framtiden ska höjas och arbetslösheten ska sänkas måste de ekonomiska hjulen börja rulla genom att människor helt enkelt konsumerar sig ur krisen. Men det är inte så lätt när det inte finns några pengar, hörs det ofta. Fast det gör det väl? tänker jag. Överallt, det är inte så att guldreserverna och oljan tagit slut. Pengar finns, bara i fel händer.

Klyftorna i vårt samhälle har aldrig varit större. Antalet miljonärer blir fler för varje år. Och med skatteplanering göms åtskilliga miljarder i skatteparadis världen över. Pengar finns, fast orättvist fördelade.

Så, storkapitalister. Öppna lite på era plånböcker och kasta till folket som sliter för er. Ni har råd. Och ni kommer själva också att tjäna på det, precis som fabriksägarna i England gjorde. Krisen kommer på så sätt att upphöra, vilket alla, vi och ni, tjänar på.

Jag presenterar en enkel lösning. Aningen ambitiös kanske, och aningen visionär kan många säkert tycka. Men vad vore världen utan visioner? Rätt så grå. Men jag har historien på min sida. Och det vi alla lär i skolan är att vi ska lära av historien.

Synd bara att jag inte heter Barack i förnamn utan är en enkel futtig journaliststudent i en skola belägen i en förort till Stockholm.

Bra dock, att det inte finns någon max-antal-teckengräns på Kellyskompis.

snaH

Elaka flickor

2009-06-17T20:17:00.004+02:00

Jag vill bara försäkra mig om att alla såg Mean Girls i förrgår på TV4.

Gjorde ni det?
I annat fall missade ni något.

Ni missade världens bästa film med världens bästa skådespelerska. Lindsay var 17 när hon spelade in den här då hon stod på toppen av sin karriär.

Vad hände sen? Ja, hon började väl knarka ner sig eller nåt vilket inte har resulterat i något som kan toppa Mean Girls.

Det är nåt magiskt skimrande rosa över filmen. Jag stängde av ljudet på teven bara för att helt kunna fokusera på just själva bildspelet.

Ett mästerverk.

H

Gubbsjuka

2009-06-13T11:22:00.010+02:00

Med två fagra damer satt jag i en kohage utanför festivalområdet och pimplade medhavd öl. Tidningar skiljde oss från vätan i gräset när ett munspel hördes från scenen. Jag ställde mig upp och rusade mot ingången. Jag var ju där för att se honom - Gubbarnas Gubbe - Neil Young.

Vid ingången hindrade en stor gubbe mig med en hand. "Jag vill se i din väska!" sa han bestämt. Turligt nog hade jag redan bjudit bort all öl till damerna som jag hastigt lämnat.
Vidare mot scenen.
Akustisk gurra och munspel hördes genom det ogenomträngliga folkhavet - det nästan ogenomträngliga folkhavet. Jag tog av jackan så armbågarna skulle kännas än mer spetsiga mot folks kroppar, och jag lyckades.

Tio meter från scenen tog det dock stopp. Gubbar överallt. Tre av dem hindrade vägen men inte sikten eftersom de var kortväxta. Jag borde sänkt dom redan då, från början, på en gång.
Neil spelade Don't let it bring you down och jag klappade, som man ska göra, tycker jag, men vilket inte ena gubben tyckte. Vi kan kalla honom Rolf. Han gav mig en blick samtidigt som han sänkte mina händer. Blicken sa: "Jag lyssnar, du ska inte störa med nåt handklapp mitt i låten på fel ställe!".
Gubbjävel

Vid nästa låt, den larmande Words, ville jag närmare, så jag tryckte mig framåt. Uppenbarligen inte populärt eftersom gubbe två, Lacke hette han kanske, sa åt mig att inte göra så. Jag blev mållös och kunde inte munhugga tillbaka - förrän efter fem minuter. Då sa jag: "Men det är inte jag, det står tiotusen pers bakom mig som trycker."
Lacke tittade först på mig, sen bakom mig, sen på mig igen - som vore jag en idiot denna gång - och sen långsamt tillbaka på Neil.
Jag vände också huvet bakåt och såg en lucka på en halvmeter. Fan

När nästa låt, Old man, var över höjde jag armarna igen för att applådera. Gubbe tre, Rock-Arne måste han ha hetat, hade hamnat bakom mig och gillade inte mina armar. "Jag ser inget", gormade han.
Nähä, tänkte jag. Så synd om dig. Jag var måttligt irriterad på gubbar vi det här laget men konflikträdd som jag är sänkte jag armarna istället för honom.

Rockkonserten tog slut och gubbarna gick. Trodde dom. Rolf, Lacke och Rock-Arne hade inte räknat med extranumrena. Ha, tänkte jag, där fick dom. Och där fick jag min upprättelse. Konsertovana gubbjävlar!
Sen tog det slut på riktigt och jag begav mig mot utgången tillbaka till min trygga kohage. Dock utan damerna, som hade snott ölen och dragit.
Fan, jävla gummjävlar.
Kan inte lita på nån nuförtiden.

OBS. Gubbarna i reportaget heter egentligen inte något annat i verkligheten.

h

Brustabletten Bakis hittas med fördel på Teknikmagasinet

2009-06-12T13:23:00.003+02:00

Bröllopshysteri

2009-06-10T13:37:00.002+02:00

Har ni tänkt på hysterin kring bröllop i amerikansk populärkultur. Eller snarare hos tjejerna som ska planera dem. Såg av en händelse filmen Just Married för en tid sedan. Där blev mor och dotter fullkomligt till sig av det faktumet att de skulle planera bröllopet.

Visst kan jag förstå att det kan vara ganska spännande att planera ett sådant stort evenemang, åt sig själv, eller någon som står en nära, men varför denna extrema hype? Och varför just i USA?

I filmer och tv-serier berättar de här tjejerna drömmande om sin stundande bröllopsdag, hur de drömt om detta sedan de var små, att precis allt måste vara perfekt. Känner ni igen det?

Här är några exempel:

Charlotte i Sex And The City.

Filmerna The Wedding Planner, The Wedding Singer, Wedding Crashers, American Wedding.

Och. Så. Vidare.

Senaste tillskottet i raden av bröllopsproduktioner från staterna är filmen Bride Wars. Ni kanske minns den otroligt irriterande trailern som gick för ett tag sedan; "Your wedding better watch it!". Med Anne Hathaway och Kate Hudson. Minns ni?

Hur som helst är tendensen alltid densamma: tjejerna blir helt jävla rabiata. Och jag kan inte riktigt få grepp om denna amerikanska hysteri bland tjejerna kring det här med bröllop. Inte den sanslösa hysterin i alla fall. Jovisst, det är film, det är tv. Men bottnar det kanske i något högst verkligt? Det är det jag sitter här och funderar på en regnig onsdag i juni.

Back to basics

2009-06-09T13:08:00.003+02:00

Jag slänger hastigt av mig väskan. Istället för att landa på byrån faller den ned på golvet med ett skrän. Ljudet kommer från väskans dragkedja som nuddar något under fallet, men det är bara en kort notering jag gör, för nu handlar det om sekunder. Toalettdörren flyger upp, jag halvspringer fram till den just nu ljuvligt vita porslinsformationen, vispar upp sitsen med sådan kraft att jag för en sekund tror att porslinet ska spricka. Jag märker hur mina rörelser börjar bli ryckiga när jag otympligt fumlar med skärpet. Hjärnan verkar inte fungera som den ska. Urinblåsan är som en till bredden fylld bägare - minsta rörelse skulle få den att skvalpa över.

Back to basics. Jag förlitar mig helt på instinkt nu. Reptilhjärnan har tagit över fullständigt. Jag tänker inte längre på det jag skulle komma ihåg tidigare, på tunnelbanan, på väg hem. Det var ju något, kanske något viktigt. Men vad var det? Jag skulle ha skrivit upp det. Nu har min formella tankeförmåga upphört att existera. Förståndet och intellektet existerar inte längre i min värld, tankarna är på annat håll - att hålla mig.

/C

Lika som bär?

2009-06-08T13:32:00.002+02:00

Tonårsidolen Johan Palm släppte tydligen ett nytt album för en tid sedan, och man har sedan dess kunnat se han fejs dyka upp titt som tätt i medierna - ja, egentligen ända sedan han slog igenom i Idol. Men, är det bara jag, eller påminner inte han sjukt mycket om den svenska modellen Caroline Winberg, till utseendet?

Och då undrar jag förstås stilla, är detta bra eller dåligt för Johan?

/C

När kungen rullar förbi...

2009-06-07T01:38:00.002+02:00

...åker verkligen alla kameror fram. ALLA.
Masspsykos.

Zzzzzzuck!

2009-06-05T13:00:00.003+02:00

Detta har avhandlats tidigare. Och ja, det var väl lite fyndigt. Med betoning på VAR. I början, alltså. Nu, ÅR SENARE, får det fan i mig vara nog. Nog! säger jag. Och hör sen!

/C

Last day of the semester

2009-06-04T16:32:00.003+02:00

Den sista skoldagen för terminen är till ända och vi alla kan se tillbaka på fem månader av bland annat kamratintervjuer, fotograferande, Göran Segeholm, offentlighetsprincipen, seminarier, Goda Nyheter, rubriker, Gipskukar, krispigt torra sidor i Hadenius/Weibull, seminarier, grävhysteri, källkritik, Nils Funke, försvarsmaktspropaganda, kortpraktik, seminarier, språktentor, kurswebbar, skolfotboll och radio.

Nu tar vi sommar. Det är vi värda.

Silverfiskarna are the champions

2009-06-03T21:19:00.004+02:00

Silverfiskarna, med stora delar av KellysKompis, vann mycket komfortabelt dagens fotbollsturnering som arrangerades av skolan. Första pris - regerande mästare till nästa sommar.
Stabilt.

Every Epic Story Comes to an End

2009-06-03T00:10:00.005+02:00

För ett par veckor sedan var det säsongsavslutning för ABC:s megahit Lost. Hittade den här promon inför den sjätte och sista säsongen - gjord av ett fan!
Fantastiskt.
Den stora och enormt hängivna skaran fans som den här serien har saknar motstycke i modern tv-seriehistoria. Nästa år går en era i graven.
Blandade känslor, minst sagt.

/C

Spillror från helgen

2009-06-01T21:59:00.003+02:00

Ett sanslöst långvarit förkrök hos Mac i fredags, med pannkakstårta och lite folk från klassen.

Grillning på Gärdet på lördagen.

Så många gånger i livet man bakfull, trött och jävlig blivit ivägtvingad på familje-events eller dylikt på söndagar. Inget undantag i helgen. Barnkalas. Men bra trevligt var det ändå.

Everybody's got a hungry heart

2009-05-25T19:38:00.004+02:00

I helgen togs det första steget i bildandet av bandet KellysKompis. Viljan är stark och målsättning hög - en spelning senare i sommar vore inte fel. Eventuellt kan vi få sångförstärkning i klassvännen Nora, som med sin ljuva stämma säkert kan höja det hela rejält.
Först måste en låtlista snickras fram, och det vi kom fram till i lördags mellan ölen och whiskeyn var en något blandad uppsättning om tio låtar av varierande artister som säkerligen lär klippas om och bytas ut. Men detta är, som sagt, en start:

The Libertines - What Katie Did
The Libertines - Can't Stand Me Now
Oasis - The Importance of Being Idle
Kent - Sverige
Bruce Springsteen - Hungry Heart
Morrissey - The First of The Gang to Die
Guns n' Roses - Patience
David Bowie - Ziggy Stardust
No Doubt - Sunday Morning
4nonblondes - What's up

Nu väntar vi spänt på de övriga medlemmarnas input i framtagandet av setlisten.

/C

Praktiken i bilder

2009-05-20T20:11:00.007+02:00

Praktikveckorna är över och jag som i min enfald trodde att det skulle vara rätt lugnt och skönt i skolan när vi kom hem. Varför trodde jag något så dumt? Jag kunde inte haft mer fel. Den här veckan klassas nog som den värsta hittills, kukveckan, och allt beror på tidsbrist till följd av dålig schemaplanering.

Istället för att kunna skutta iväg på sådana här trevligheter, eller Baba Sonic som fyller åtta år i dag, måste jag istället sitta hemma och läsa engelsk kurslitteratur och skriva referat om någon som spottat en dörrvakt i ansiktet. Den här kukveckan vill aldrig ta slut. Men aja. Här är i alla fall några bilder från praktiken, om nån nu bryr sig.

Läste Journalisten på bussen till Dalarna. Den här historien var inte så trevlig att ta del av strax innan praktiken började.

Arbetsstationen på huvudredaktionen, med den gigantiska skärmen. Men man måste ju ändå gilla Mac.

Tidningshuset, vid vattnet.

Arbetsstationen på lokalredaktionen. Här hamrades det en del, vill jag lova.

På uppdrag.

Tillbaka på huvudredaktionen.

Löpet, och min nyhet om Pussy.

På det näst sista redaktionsmötet plockades gitarren fram. Ett trevligt och uppskattat inslag, minst sagt.

Guldfynd

2009-05-13T19:30:00.005+02:00

Till min alldeles egna arbetstelefon kom idag ett samtal. Dolt nummer. Jag svarade ändå, väntade ju på samtal från kommunalrådet.

"Hej, jag har ett tips" sa luren.
"Eh.. jaha, vem är du då?"
"Vem jag är spelar ingen roll"
"Okej..."
"Lyssna nu. Det finns ett företag som är under utredning för miljöbrott, men det är inte det enda...."
[Samtalet går vidare].
"Kan, du berätta mer?" frågade jag.
"Nej, det blir ditt jobb att ta reda på" sa han, och la på.

Det var över på bara nån minut. Den välbekanta doften av ett scoop.
Mitt självförtroendet växte som en slak pe(host)nis under dagen. Jag har tydligen hunnit göra mig ett namn som respekteras av de mest hemliga tipsarna, tänkte jag. Mina artiklar måste ha blivit lästa av rätt folk.
Dock hade jag ingen aning om hur jag skulle gå vidare, och har det fortfarande inte.
Men ett är säkert, Karlskrona kommer att sakna mig. Den fria granskande journalistiken på orten faller med mig.

Sen påpekade någon att det kanske bara var chefredaktören som vill testa mig.
Men så kan det väl inte ha varit, nej. Inte någon annan heller.

H

Aktivitet

2009-05-11T14:45:00.003+02:00

En kort sökning på Google vittnar om aktivitet bland alla KellysKompisar i landets landsortstidningar. Kul att se - och läsa.
För egen del bajsar jag ur mig cirka två artiklar om dagen, av varierande kvalité. Och varierande ämnen. Känns bra att vi ändå tränade att skriva några torra nyhetsartiklar innan vi gick ut på den här praktiken. Både i fredagens och dagens tidning blev det även stor förstasidenyhet för undertecknad, hur nu det gick till.

Hur går det för er andra?

/C

Varför åt jag svin?

2009-05-06T14:19:00.007+02:00

Shit, jag åt svin till lunch! Och jag tänkte inte ens på det. Håller på att gräva ner mig i svininfluensan för en fet artikel till på fredag och känner att hypokondrikern i mig börjar bubbla. Den som annars är så lugn och fin.
Och nyss kom ett TT-telegram in till redaktionen om det första bekräftade fallet i Sverige.
Inte bra.

Edit: Läste nu att man inte kan smittas av svininfluensan genom att äta griskött. Då får man väl tro på det, då.

/C

En sån där jobbig mobilsäljare

2009-05-05T15:12:00.004+02:00

Enkät-uppdrag är kanske inte det roligaste att göra, men nödvändigt och helt klart godkänt som första uppdrag för en praktikant. Jag kände mig som en sån där jobbig mobilsäljare på gatan med mitt block och penna.

- Hej ursäkta, får jag ställa en frå...
- Jag har lite bråttom, du.
- Okej.

Det enda som bröt av var systemkameran som ledigt dinglade från axeln och nånstans vittnade om att jag hade ett annat ärende än att lura på någon det senaste mobilklippet. Men efter otaliga nej fick jag så ihop fem personer. Förlösande.

Tror för övrigt att jag hamnat på Sveriges mysigaste redaktion. Det är en gammal villa som ligger mitt i stan, precis vid vattnet. Ska försöka ordna en bild.

Btw, dagens länktips!

/C

Valborg i bilder

2009-05-02T21:52:00.006+02:00

Eftersom denna lördagskväll går i lugnets tecken, med Sushi, chips och Robinson, tänkte jag sätta lite färg på KellysKompis med några bilder hämtade från den gångna veckan.

Tentatorsdagen föregicks av ett enormt uppstyrt pluggande. Kvällen innan kände jag därför för en liten paus och besökte Alex Schulmans författarträff vid Akademibokhandeln i Skrapan. Koncist och intressant var det, och det dök upp en hel del folk. Köpte även ett exemplar av boken, personligt signerad av författaren själv.

Dagen därpå blev det mental och intellektuell utslösning i nästan exakt fyra timmar och den förlösande känsla som infann sig efteråt var obeskrivlig. Det var lättade ansikten på samtliga i klassen på tåget från Flemingsberg. På ett sätt är det lite smooth sailing för oss nu fram till augusti - i alla fall ur grova-tentor-synpunkt. Och det känns jävligt bra.

Några drog till Uppsala för att fira Valborg. Några skulle hem och packa inför den kommande praktiken. Själv smet jag till Kungsholmen för att möta min vän Loop.

Vi gick förbi Rålambshovsparken och där var det picknickkorgar, randiga filtar och vinflaskor för hela slanten. Valborg bjöd på fantastiskt väder i huvudstaden.

Följande dag blev det lunch i samma stadsdel och sedan lite välbehövligt lapande av sol i Kronobergsparken. Vi grillade även här på kvällen men började alldeles för sent. Det gick bra ändå.

Under dagen tog vi även en sväng till gamla Orminge. Även där bjöds det på härliga solstrålar.

Vi tog en promenad i skogen och hamnade vid en sjö. Vattnet var blankt och stilla, ända tills jag försökte mig på att kasta macka.

Den vackra vyn förevigades inte bara av mig.

Och det var inte bara vi som njöt av solen.

Sedan blev det Chianti och grillning.

Vi hamnade på biljardhaket Rock vid Odenplan och beställde in några kannor öl. Sedan lärde Loop oss Nine-ball - utan fritidsgårdsregler. Det tog han hem. Men när det i den andra omgången blev dags för Eight-ball, min gren, sopade jag mattan. Fick känslan av att jag spelar bättre biljard när jag är full. Lite som Peter Griffin med sitt piano. Är det sunt, tro?

Aftonen fick sitt värdiga avslut på donken, som sig bör.

Dagen därpå: lunch med svärföräldrar i trädgården i Enskede.

Förresten, vad är det med den där jävla knappen? Den sitter ju helt klart där enbart för att man ska känna sig lite sämre som människa när man vill ha ut sina pengar. Det är ju bara fem spänn, det kan väl gott gå till bistånd. Absolut, säger jag. Men vill man ha sina pengar känner man sig plötsligt som ett litet svin.

Sådär, då. Min vecka i bilder. Och det kanske ni skiter i. Men här skriver jag vad jag vill.

Nu drar alla KellysKompisar ut på två veckors praktik på olika landsortstidningar i Sverige. Så hittar du någon bajsnödig artikel i din lokala blaska de kommande veckorna så har du nu en möjlig förklaring. Undertecknad hamnar i Dalarna, och bussen avgår i morgon eftermiddag. Bloggmöjligheterna är lite oklara, men går det så blir det garanterat av.

Som Mowgli eller Tarzan

2009-05-01T17:40:00.002+02:00

Jag sitter i tunnelbanan med huvudet begravd i händerna och halvsover. Snubben bredvid mig spyr. Hans polare turas om att ta hand om honom och ger honom vatten från en McDonald’smugg.
Jag ser mig omkring.
Det är skitigt som fan. Folk klänger på varandra. Några brudar står och skriker schlagerlåtar. Folk ser helt förstörda ut. Jag känner mig helt förstörd. Jag ställer mig upp och tar några mödosamma fyllesteg bort från killen som spyr.
Är det här välfärdssamhället? tänker jag. Helt sjukt egentligen när vårt största problem är att vi äter för mycket, dricker för mycket, rör oss för lite.

Jag börjar drömma mig bort till en annan plats, en renare plats. Bort från sprit, cigaretter, betong och snabbmat. Jag tänker att jag vill leva i djungeln. Som Mowgli eller Tarzan. Jag vill jaga min egen mat, plocka min egen frukt. Bara dricka vatten - eller juice om man vill lyxa till det. Leva sida vid sida med djungelns alla djur. Jag vill leva där kvinnorna är lättklädda och livet enklare. Jag vill spela på trummor som en galning och käka kokosnötter. Back to basic.
Jag vaknar till i mitt dagdrömmeri. Lukten av spya har hunnit ikapp mig.
Mm fräscht…

/m

Osunt

2009-04-28T18:44:00.005+02:00

Har just nu, antagligen tillsammans med alla andra på KellysKompis, ett riktigt osunt förhållande till kommunal- och rikspolitik. Vi har de senaste dagarna nött instuderingsfrågor till leda i något vi kommit att kalla för Kastanjens studiecirkel. All fokus har legat på dessa - jävla - frågor och det hade väl varit okej, om nu ämnet inte varit så fantastiskt tråkigt. Det har formligen stått oss upp i halsen - och vi är slutkörda. Utmattade.
Men det är klart nu. Färdigt.
Härligt.
Allt är nedskrivet. Nu ska allt nötas, ännu en gång.
På torsdag ägnas sedan hela förmiddagen åt intensivt tentaskrivande.
Härligt.

Känner att jag bara vill få det överstökat, ur världen, bort från mitt bord! Snabbt och effektivt. Precis som den gode Jerry Seinfeld en gång proklamerade:

Just do it like a Band-Aid. One motion, right off!

Just så.

/C

Filmrea

2009-04-27T22:38:00.004+02:00

Två gånger varje år är det filmrea på No. 1 Video på Götgatan. Med ett medlemskap kan priserna då krypa ned till 19 kr för ganska okej rullar.
I dag tog det fart.

Där, i butiken på Götgatan 75, runt de fyrkantiga kuberna fyllda till bredden med film, trängdes i dag söders cineaster med ivriga händer som hungrigt grävde bland halvljumna filmer. Det var varukorgar, vassa armbågar och letande blickar. Vissa filmer var hetare än andra, men genomgående var det ganska bra. Nya titlar kommer tydligen fyllas på under hela reaperioden men det billiga priset bjöd för egen del in till storslam direkt. Hela åtta rullar åkte ned i min korg för det helt klart moderata priset 162 kr.
Inte illa alls, faktiskt.

Febrilt letande.

Filmrusning.

/C

Människor på piedestaler

2009-04-27T22:31:00.005+02:00

Folk som står på piedestaler är till för att putta ner. Även om dom kanske förtjänar att stå där är deras attityd ofta lyft till sjuka höjder. Piedestalstående => översittarattityd. Mönstret finns överallt. Särskilt där jag tillbringar dagarna. Översittarattityd => kritikavviftande.
Kommande två och ett halvt år ska jag göra allt för att välta era piedestaler och få er att faktiskt se oss som människor. Först då kanske ni kan börja ta kritik igen utan att bara vifta bort den som något som kommit från nån idiot. Passa er. Guldspadar och övrigt motiverar inte ert beteende.

/ the

Festivalsommarn

2009-04-21T20:52:00.009+02:00

Sommarvärmen kommer på torsdag. Med den kommer också festivalsuget. Nedanstående får man bara inte missa.

Where the action is har gjort en kanonbokning: Neil Young. Kommer han till Stockholm får man bara inte missa det. Han har något helt eget som utmanövrerar andra gubbar som Bruce Springsteen och Bob Dylan med hästlängder. Kolla bara här:

Dessutom spelar Pixies, Markus Krunegård, Moneybrother, Nick Cave, Jenny Wilson med flera. Jävligt bra. Har man inte råd med biljett finns en kulle i en kohage utanför som jag kan rekommendera. Förra året såg man rakt in från den på Dave Grohl och resten av Foo Fighters. På lite avstånd dock, men man kunde dricka medhavd öl.

Roskilde är sommarens höjdpunkt. Det är festivalernas festival. Ta ledigt för det nu innan ni bokar in jobb och sånt tråkigt.
Dom har lyckats boka världens nu största band: Coldplay. Dessutom har dom 90talets största band: Oasis. Men även, Lily Allen, Ulf Lundell, Mew, Glasvegas, Mars Volta, Pet Shop Boys och NIN spelar. Givetvis typ 200 artister till som också är skitbra.
HipHop sidan är också stark. Kanye "kungen" West kommer. För dem som inte tröttnat på Petter än kan hans mikrofonkåta blick studeras på festivalen. Dessutom kommer Adam Tensta och skapar lite förortskänsla för oss alla som behöver känna oss hemma.
Gillar man inte något av utbudet är nog Roskilde enda festivalen man kan åka till och ha kul utan att se ett enda band. Tänk på det.

Sommaren slutar med Popaganda. Där finns ett namn hittills som motiverar biljettköp. MGMT. Kommer bli sjukt bra spelning. Dessutom kunde man smuggla med öl ut till scenerna förra året. Perfekt avslutning på sommaren.

En festival som jag redan nu ångrar att jag inte kommer dra till är Arvika. Depeche Mode. Sommarens bästa bokning. Fan Depeche, kom till Roskilde! Jag pallar inte dra till Värmland.

Så, vilka följer med mig, Hans, i sommar? Är man snäll finns en plats i mitt tält.

Jannes J:s köttfärs

2009-04-17T11:12:00.004+02:00

När jag köper köttfärs brukar jag tänka på Janne Josefsson. Det gjorde jag igår. Det är nu två-tre år sedan han köpte gammal köttfärs på ICA. Här kommer lite tankar om den nyheten, med risk för att vara lite för sent ute...

För det första verkar det jävligt skumt att han bara handlade på ICA. Varför kollade de inte några andra butiker. Om de gjorde det och inte hittade gammal köttfärs på konsum borde de iallafall ha meddelat oss tittare om det. Det känns som de hade något personligt emot ICA. Oprofessionellt.

Det andra jag brukar tänka på är varför det ens var en så stor nyhet. Jag förstår inte varför det fick så stort genomslag. Om det nu var så att nästan alla ICA-butiker de kollade hade märkt om sin köttfärs måste det ju ha pågått i flera år. Vi alla borde alltså någon gång ha köpt och ätit gammal köttfärs. Och vi är ju inte sjuka för det?
Säg att du får i dig lite gammal köttfärs. Vad kan konsekvenserna bli? Jo, du är lite risig i kistan dagen efter. Hur många gånger har inte det hänt? Det är väl bara att sätta sig och trycka lite så är man botad igen.
Jag tycker uppmärksamheten kring Jannes köttfärsköp var för stor.

Ikväll blir det köttfärsås hemma hos mig, H. Alla är bjudna hemma hos mig.

Världens sämsta förlorare...

2009-04-10T13:09:00.003+02:00

...heter Ara Abrahamian. Jag såg honom nyss på tv ännu en gång. Han har varit med i olika sammanhang sedan OS i somras. Och han är älskad. Folkkär. Stark. Rolig. Svensk. Osv. Men vad var det egentligen han gjorde?

Han förlorade en match och skyllde på domaren. Han var nära att lappa till domaren. Sämre förlorare får man leta efter.
Sedan uppförde han sig som ett svin på prisutdelningen. Att visa lite respekt mot sina motståndare på prispallen är inte mycket begärt. Istället slängde han medaljen på mattan och gick sin väg. Sämre förlorare får man leta efter. Klart som fan att han blir avstängd från fortsatt tävlan.

Men Sverige älskar honom. Det är sjukt. Inte en enda kritisk röst har jag hört riktas mot honom. Men det är klart, vi tror ju att alla är som Carolina Klüft. Klüft skulle aldrig bete sig dåligt utan anledning. Och det gäller ju alla våra idrottare, verkar tankesättet vara.

Men öppna ögonen. Var lite kritisk, och titta på världens sämsta förlorare. Han skyller på domaren. Svagt.

/H

The King of Kong

2009-04-08T14:17:00.004+02:00

Vill bara slå ett slag för en alldeles utmärkt dokumentär, om ni nu inte sett den än. The King of Kong är dess titel och den har redan behandlats av populärkulturens journalistiska förman Fredrik Strage.

The King of Kong är historien om utmanaren som ger sig på världsmästaren i det klassiska Game & watch-spelet Donkey Kong från 1981. Det är en rafflande jakt, inte bara på världsrekordet utan också på sökandet efter en man-mot-man-duell med världsmästaren, som i sin tur är oanträffbar, osympatisk, och gör det inte lätt för den stackars utmanaren att nå sitt mål. Men han ger sig inte. Vi kastas mellan olika spelkonvent i USA där utmanaren står upp för sig själv och visar på ett hedersamt sätt vad han går för. Slutklämmen är den absolut bästa - och filmen gör tävlingar och konkurrens inom spelvärlden i allmänhet och Donkey Kong i synnerhet mycket intressant.

Det är fascinerande, tycker jag, med folk som engagerar sig så enormt i en sak, någonting som kan framstå som bara löjligt i andras ögon. Jag kan till och med känna igen det själv. Kalla oss nördar, om ni vill. Jag tycker det är fascinerande.

/C

Du kommer inte undan gaphalsarna

2009-04-06T15:21:00.003+02:00

Jag har en kompis som alltid pratar oerhört högt i sin mobiltelefon. Ibland går ljudnivån även till den grad att jag får säga åt honom, men då får jag oftast ingen reaktion. Det är svårt att ändra en människa kan jag tänka, och ibland är detta faktum extra synd.

På tunnelbanan river jag åt mig en gratistidning. Ska bara ströläsa lite i ett par stationer. Och det är då det händer. Det är inget som händer särskilt ofta, men ibland har jag otur. En, som jag har kommit att kalla det, gaphals har fångat min uppmärksamhet. En gaphals med sin mobiltelefon som pratar motbjudande högt med någon i den andra änden. "Oförsynta tölp", muttrar jag inombords och vänder en sida i min tidning. Men jag känner inte längre för att läsa. Min uppmärksamhet har istället ofrivilligt koncentrerats på en helt annan diskurs - gaphalsens. Jag lägger färdlektyren åt sidan och söker räddning i min iPod. Ibland går det bra.

Det är tur att inte alla idkar denna horribla vana. Men de som gör det kommer i olika förklädnader. Det handlar om allt från yngre tonåringar till gamla gubbar. Jag tror heller inte att de vet om det själva. Jag minns en gång när jag var liten och satt i en bil tillsammans med min farfar någonstans i Dalarna då det ringde på hans mobil. Han vred omsorgsfullt ner volymen på bilstereon, tryckte på yes och började tala, märkbart högt. Han tänkte inte på det, menade ingenting med det, men jag tog notis. Trots att jag var så ung reagerade jag på hans i mitt tycke omotiverat robusta ljudnivå.

I dag känner jag igen fenomenet - gaphalsarna med sina lurar. Då minns jag var jag sett det tidigare. Hos farfar, kompisar, familj, släkt och främlingar. Och försiktigt undrar jag varför. Jag undrar varför det är av allra största vikt att bli så märkbart hörd. Det ska tydligen inte råda någon som helst tvekan om att personen i den andra änden av luren ska höra vad man säger. Diskretion och allmän omtanke är bara tomma ord i deras vokabulär. Personen i fråga måste ju med all tänkbar sannolikhet känna till den moderna teknologins framsteg, att man inte behöver skrika i sin mobil för att personen i den andra änden ska höra vad man säger.

Dessvärre verkar det inte vara på det sättet och gaphalsarna fortsätter att förpesta omgivningen på tåg och bussar. Det är minst sagt oförsynt. Och naturligtvis hamnar jag själv i mitten av händelsernas centrum, eller snarare precis bredvid. Det är inget som händer särskilt ofta, men ibland har jag otur.

/C

Krönika publicerad i gratistidningen Stockholm City i höstas.

Gräv09

2009-04-01T22:23:00.005+02:00

Jag var på Gräv09 i helgen. Ett stort event med massa seminarier om grävande journalistik som äger rum varje år. Den här gången i Örebro. Intressant var det minst sagt. Och inspirerande.

Bland de över 600 journalister som fanns på plats fick man se ett och annat välbekant ansikte susa förbi, och även ägna sig åt lite kvalificerat mingel. Det var en välblandad kompott med yrkesverksamma från lokaltidningar över hela Sverige till storstäder och SVT och SR. Framför allt SR, verkade det som. De sprang man på titt som tätt.

Guldspadegalan var påkostad och... ja, galig. Som vilken gala som helst i tv, fast utan direktsändningen.
Nedan följer lite bilder.

Panelen för inledningsdebatten om hur Grävande journalistik ser ut i Sverige i dag, och var den är på väg.

Närgalan, första kvällen.

JMS:are.

Conventums korridorer.

Lunch.

/C

Grevande journalistik i Solna kommun

2009-04-01T20:05:00.003+02:00

Prinsen gör bestick

2009-03-30T21:21:00.002+02:00

Carl philip gör bestick läste jag i Svd i helgen. Han har tydligen gått nån designutbildning och har nu tryckt fram lite bestick. Fina. Det står också att han precis börjat plugga på SLU. Han ska bli bonde alltså? Dessutom kör han rallybil och fotograferar.

En mångsysslare? Nej, en vilsen man skule jag vilja säga. Han är ju för fan trettio år. Dags att göra något av livet kanske? Det går ju inte bara att lalla runt lite hur som helst hela livet. Kanske borde han träffa någon slags karriärcoach för att få lite ordning på sitt liv. Det verkar ju lite spretigt. Lite Schizo.
Kanske har han saknat en förebild i livet. Kanske har han haft frånvarande föräldrar? Vi får hoppas att det ordnar sig för grabben, han verkar ju vara smart iallafall.

Ett tips bara.
Internet när det är som bäst. Risigt dock att man varit på alla ställen det tipsas om..
https://www.flashback.info/showthread.php?t=817066

/h

Kaffepaus hos mig.

2009-03-25T21:30:00.003+01:00

För några dagar sedan hade jag en dambekant på besök. Vi drack kaffe och pratade. Efter att vi uppdaterat oss lite grann reste hon sig och gick på toa. Jag hörde hur hon omedelbart öppnade kranen till handfatet. Hon stängde inte av den förrän efter flera minuter. Jag hörde inget annat.

Konstigt tänkte jag: ”Men hon är väl bara lite smutsig om händerna. Bättre att vara ren än smutsig. Vatten är gratis, tvätta på. Kom ihåg att använda tvål.”

Efter några minuter kom hon ut och vi fortsatte dricka kaffe. Men lite senare var det dags för ännu ett toabesök. Jag hörde hur kranen återigen öppnades efter hon stängt dörren. Jag tänkte: ”fan så jävla smutsig kan hon inte vara.” Jag spetsade öronen och fick efter någon minut ett svar när jag hörde hur hon spolade i toaletten. Efter det tystnade kranen.

Min slutsats kom blixtsnabbt. Hon döljer sin urinering. Varför? Jag tog nästan illa vid mig. Är hon rädd att jag ska kommentera kraften på hennes stråle? Som att jag skulle bry mig. Jag hör mig själv pissa varje dag. Jag förstår att även tjejer behöver kissa. Och trodde hon verkligen att jag inte skulle fatta något? Så dum är jag inte. "Slappna av och stäng av kranen för helvete! Du är hemma hos mig. Här softar man med allt!" ville jag skrika.

Nu har jag bestämt mig för att konfrontera henne om detta skulle hända igen. Fråga vafan hon håller på med.

Om det nu blir någon nästa gång. Du kanske följer den här bloggen? Du vågar kanske inte komma nu. Jaja, lite får jag offra för konsten.

Dylan i Globen

2009-03-25T00:43:00.003+01:00

I går kväll såg jag en levande legend uppträda. Med sig hade han ett formidabelt tight band och en halvrosslig whiskeyröst, klart smetigare än Chris Cornell men ändå kanske lika hes, och som uppenbarligen varit med om en hel del under sina 67 levnadsår.
I går kväll blev jag överraskad av att gubben i vitt där nere på scenen valde att sjunga så pass många klassiker, då jag tidigare hört motsatsen.
I går kväll blev jag även en ganska lycklig ung man. Framför allt när han, gubben med munspelet, redan som andralåt, drog igång Lay Lady Lay. Och självklart också när den sedan följdes upp av en härligt omgjord Tangled Up In Blue.
Lycka.

Även om favoriten Subterranean Homesick Blues inte kom med (men den spelar han ju inte längre fick jag höra) så nöjde jag mig helt klart med lena varianter av Like A Rolling Stone, All Along the Watchtower och Blowing in The Wind. Ett härligt gung i samtliga.
Och nämnde jag att bandet var bra?

Publiken var fullsatt, blandad och trogen. Inte så konstigt, kanske, när Mr. Robert Allen Zimmerman fortfarande har kvar det.
Givetvis.
Hans unika sätt att leverera de mytomspunna texterna och få varje låt att låta unik. Det är därför folk fortfarande går och ser honom. Bland annat. Jag gick dit för att se en idol – min idol.
Och en levande legend.

/C

Snabba cash på Kvarnen

2009-03-20T18:33:00.004+01:00

I onsdags var jag och ett antal KK:s (alltså KellysKompisar) på Kvarnen. Som vanligt när man är där blev jag pissnödig och gick ner till toan. Där satt lappen till vänster uppklistrad.

Det är alltså på måndag det händer. Tänk att få se sig själv på bio bakom Mrado när han pucklar på nån garderobsfaschist. Eller vad var det som hände i boken? Var det på Kvarnen det blev tjaffs på toan kanske?. Ännu bättre i så fall. Tänk att få vara med i bakgrunden, pissandes, när Mrado pucklar på, och dränker någons huvud i pissoaren.
Vi ses på måndag, på Kvarnen!

/hasse

Vågar man verkligen hoppas?

2009-03-18T11:41:00.004+01:00

När jag öppnade balkongdörren i förmiddags, lika mekaniskt som alltid, möttes jag av något vi inte har varit så bortskämda med den senaste tiden. En härlig värmevägg av starka gula solstrålar mötte min bleka hy och genast klättrade humöret flera pinnhål uppåt. Att fint väder kan få mig att må så bra. Jackan åkte av och solbrillorna tvingades på. Kan det vara så att våren öppnat sin dörr på glänt redan nu? Vågar man verkligen hoppas?

Nu, medan kursarna febrilt skriver helvetestentan: stan.

Lost 5/5

2009-03-15T17:38:00.010+01:00

Kostade på mig ett brett leende när jag på tunnelbanan slog upp Aftonbladets tv-sida i tidningen i dag. Fem feta kryss för Lost, och tummen upp för Karolina Fjellborg.

Jag tror att Lost kommer bli bevarad som en av det här decenniets allra bästa, smartaste och mest minnesvärda serier, skriver hon.

Orden värmer efter en lång arbetsdag. Ännu en som förstått. Har den senaste tiden blivit så trött på alla Lost-var-bra-i-början-men-nu-har-det-spårat-ur-tittare som missat seriens forthållna kvalité. Sådana kretiner till tyckare återfinns lyckligtvis nästan bara på vissa internetforum.

När det gäller media tror jag att jag inte någonsin läst en recension som sågat Lost. För det finns ju inte. Själv är jag så uppslukad av serien att jag nog inte skulle kunna vara helt ärlig, och objektiv. Det spelar liksom ingen roll vad som händer de sista två säsongerna, jag kommer ändå att älska vad Damon och Carlton präntar ner i sina manuspapper i sitt omtalade writers room.

Och för de som tycker att serien har spårat ur - det har den helt enkelt inte. Den har blivit en smula mer komplex, absolut, men inget som inbitna mystik-slukande Lostoholics som jag själv kan svälja. Inte det minsta. Och heller inte svenne-banan-tittaren som har lite innanför skallen. Mystiken som sådan dras alla till, det gäller bara att uppskatta den.

Lost är helt briljant. Det är det bästa ord jag hittar. Även samma ord som jag spontant utbrast sekunden efter det sista avsnittet av fjärde säsongen. Fjellborg väljer adjektivet genialiskt. Funkar också. Genialiskt briljant, kanske.

Visst hade Café i sitt juni-nummer förra året en något bättre recension rent textmässigt. Riktigt bra till och med. Men det viktiga är ju bedömningen i.e. betyget. Och där råder ingen tvekan: 5/5.

Breaking the law

2009-03-12T21:38:00.006+01:00

De senaste dagarna har jag praktiskt taget sovit med min kurslitteratur. Så mycket tycker jag om den. Men vad har jag då lärt mig undrar säkert Kellys kompis läsare? Jo, att man ska bryta mot lagen. Som journalist ska man ju skydda sina källor till alla pris. Men detta kan bli knepigt när det handlar om rikets säkerhet och när en domstol tvingar journalisten att uppge sin källa. Men då, enligt någon slags oskriven regel, ska journalisten hellre hålla käften och ta sitt straff. I alla fall ska man överväga att göra det, för journalistkårens framtida trovärdighet.

Detta är ju egentligen ganska anmärkningsvärt. Att man på en högskoleutbildning uppmuntras att bryta mot lagen. Mot självaste grundlagen tillochmed. Efter att ha begrundat detta ett tag funderade jag på om samma sak uppmuntras i andra statligt finansierade utbildningar. Jag kom på några exempel.

Ett känt exempel är stormen runt Konstfack. Jag behöver inte redogöra för det.
Sen hade jag svårt att komma på fler. Men jag kan tänka mig att vissa civilingenjörer kämpar mot tyngdlagen och diverse andra fysiska lagar.

Men finns det några fler exempel? Brainstorma!

Slutligen, ett tips: http://londonsvennen.blogspot.com/
Eterns ärligaste blogg.

En grej till bara: Det börjar bli tydligt att det är Kellyskompis som sätter agendan i dagens mediesverige. Bilden är från metro i tisdags (10/3). Vi var ju sjukt långt före med det där... (se vårt tidigare inlägg här från februari..)

/H

Intervjuad i Köpenhamn

2009-03-09T16:38:00.004+01:00

I helgen var jag och hälsade på min gode vän Mr D i Köpenhamn. En mycket trevlig stad måste jag säga. Det roliga med det här besöket var att en journalist ville intervjua mig. Han haffade mig på gatan bara och gjorde en väldigt bra intervju. Nedan har ni den. Jag har översatt den så att språklig förbistring inte uppstår.

Hans, du är en av grundarna till den kända bloggen Kellys kompis, som fått ett stort genomslag även här i Danmark. Hur känns det och hur många läser bloggen i Sverige?

Jodå det känns bra att vi även går hem internationellt. På hemmaplan har vi några tusen läsare per dag enligt våra undersökningar. Det var egentligen ganska väntat att vi även skulle slå i Danmark. Alla vi skribenter på Kellys kompis vet vilken potential vi sitter på. Vi behärskar ju detta medium till fullo.

Varför tror du att det går så bra för just er?

Som sagt vet vi att det vi skriver går hem. Vi vet vad folk vill läsa och kan presentera detta på ett professionellt sätt via Kellys kompis. Våra ambitioner från första stund har alltid varit att bli mest lästa i Sverige. Och dit är vi ju på väg att komma. Vi lutar oss på hög journalistisk kvalitet när vi skriver.

Ni har även fått en del kritik på bloggen. Hur ser ni på det?

Haha, ja det har vi fått. Men det bevisar bara att folk läser och sätter sig in i det vi skriver. Mer sånt!

Du själv skriver i ett inlägg att du mitt i Stockholm träffat Alexander Bard, som även är mycket känd i Danmark,. Är det sant?

Hmm.. Ja det kanske jag har. Men jag vet att våra läsare är mycket intelligenta och läser kritiskt. Det ska man förövrigt alltid göra. Tro inte på allt ni läser, vill jag säga!

Slutligen – får man, som så ofta sägs, ligga mer som känd bloggare?

HAHA. Njae det är ju där skon klämmer. Det är lika torrt som alltid…

Melodikrysset

2009-03-07T11:38:00.004+01:00

Första gången jag löste Melodikrysset var jag kanske 16 år. Hemma var alltid radion i köket på under helgerna på förmiddagen, och på den tiden låg man inte bakfull och sov till klockan tolv. Då gick istället P4 varmt och man lyssnade ofrivilligt på Svensktoppen och Ring så spelar vi. Och Melodikrysset förstås.

När jag upptäckte att jag kunde ett flertal av frågorna började jag så småningom att även lösa krysset. Det gick ganska bra, och för de frågorna jag inte kunde tog jag hjälp av min farmor som satt och löste det på sitt håll i Dalarna. Det var trevligt, inte bara själva krysset utan även att jag pratade mer med min farmor än jag gjort tidigare. Det bara blev så.

Sedan föll dock intresset. Jag fyllde arton och upptäckte Stockholms krogvärld. Helgernas upplägg förändrades och det var inte alltid man orkade ta sig ur sängen på lördagsförmiddagarna. Visst löste jag krysset sporadiskt, men det var inte samma sak som förut.

Så i dag var det dags igen. Pigg och utvilad studsade jag upp lagom till klockan 10.00 för att vrida på radion och höra Anders Eldemans trevlig stämma (för det är fan den trevligaste stämman på hela Sveriges Radio). Och sen ringde jag farmor för att komplettera de få frågor jag inte kunde. Precis som när jag var 16.

/C

Tyskland på väg mot konkurs?

2009-03-07T10:09:00.004+01:00

Tänkte häromdagen på vad en lärare i ekonomisk journalistik sa, vilket ungefär var att landet Tyskland kommer klappa ihop totalt ekonomiskt om cirka 30 år. Detta bland annat till följd av alltför omfattande stödpaket nu under finanskrisen, som kommer vara i princip omöjliga att betala tillbaka. Vad händer då?
Kommer vi få se 80 miljoner tyskar fly landet och blicka mot stabilare länder? I så fall, hur många tyskar kommer till Sverige? Av någon anledning så har tyskarna som bekant ett gott öga till oss. Massvis med sommarstugor köps av tyskar, som verkar gillar vår natur lika mycket som sumobrottare gillar mat. I varje gatuhörn kommer man känna lukten av bratwurst och se någon springa runt i hängselpyxor och stojja.
David Hasselhoffs "I´ve been looking for freedom" pumpas ut över landet och andelen män med blonderat hår ökar markant. Vad tycker du, låter det bra eller anus?

Det ska poängteras att jag tycker att Tyskland är ett trevligt land och jag har i princip bara positiva intryck från besöken där (VM2006 samt kortstopp EM2008).