Du kommer inte undan gaphalsarna

Jag har en kompis som alltid pratar oerhört högt i sin mobiltelefon. Ibland går ljudnivån även till den grad att jag får säga åt honom, men då får jag oftast ingen reaktion. Det är svårt att ändra en människa kan jag tänka, och ibland är detta faktum extra synd.

På tunnelbanan river jag åt mig en gratistidning. Ska bara ströläsa lite i ett par stationer. Och det är då det händer. Det är inget som händer särskilt ofta, men ibland har jag otur. En, som jag har kommit att kalla det, gaphals har fångat min uppmärksamhet. En gaphals med sin mobiltelefon som pratar motbjudande högt med någon i den andra änden. "Oförsynta tölp", muttrar jag inombords och vänder en sida i min tidning. Men jag känner inte längre för att läsa. Min uppmärksamhet har istället ofrivilligt koncentrerats på en helt annan diskurs - gaphalsens. Jag lägger färdlektyren åt sidan och söker räddning i min iPod. Ibland går det bra.

Det är tur att inte alla idkar denna horribla vana. Men de som gör det kommer i olika förklädnader. Det handlar om allt från yngre tonåringar till gamla gubbar. Jag tror heller inte att de vet om det själva. Jag minns en gång när jag var liten och satt i en bil tillsammans med min farfar någonstans i Dalarna då det ringde på hans mobil. Han vred omsorgsfullt ner volymen på bilstereon, tryckte på yes och började tala, märkbart högt. Han tänkte inte på det, menade ingenting med det, men jag tog notis. Trots att jag var så ung reagerade jag på hans i mitt tycke omotiverat robusta ljudnivå.

I dag känner jag igen fenomenet - gaphalsarna med sina lurar. Då minns jag var jag sett det tidigare. Hos farfar, kompisar, familj, släkt och främlingar. Och försiktigt undrar jag varför. Jag undrar varför det är av allra största vikt att bli så märkbart hörd. Det ska tydligen inte råda någon som helst tvekan om att personen i den andra änden av luren ska höra vad man säger. Diskretion och allmän omtanke är bara tomma ord i deras vokabulär. Personen i fråga måste ju med all tänkbar sannolikhet känna till den moderna teknologins framsteg, att man inte behöver skrika i sin mobil för att personen i den andra änden ska höra vad man säger.

Dessvärre verkar det inte vara på det sättet och gaphalsarna fortsätter att förpesta omgivningen på tåg och bussar. Det är minst sagt oförsynt. Och naturligtvis hamnar jag själv i mitten av händelsernas centrum, eller snarare precis bredvid. Det är inget som händer särskilt ofta, men ibland har jag otur.

/C

Krönika publicerad i gratistidningen Stockholm City i höstas.