Jag gillar ju radio. Tillåt mig därför dregla en stund.
Den här är från Roberts Radio.
British Racing Green.
Tidlös design från 1950-tal.
Handklädd i äkta läder från Connolley i England.
2450 kr vill de ha för skapelsen.
Ge mig, nu! Gah!
/C
måndag 24 augusti 2009
Gah!
Jag gillar ju radio. Tillåt mig därför dregla en stund.
Den här är från Roberts Radio.
British Racing Green.
Tidlös design från 1950-tal.
Handklädd i äkta läder från Connolley i England.
2450 kr vill de ha för skapelsen.
Ge mig, nu! Gah!
/C
fredag 21 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
Livet kan vara underbart!
Nisse var stressad och orolig. Fast han visste inte för vad. Det var väl livet som strulade, som det gjorde för alla andra. Själv visste han inte vad som skapade oharmoni i hans liv men TV-program och övrig skrämselpropaganda han fått pumpad över sig berättade att det troligen var livet som det var fel på.
Så självklart ville han, liksom alla andra, finna ro för att döda sin stressade ångestfyllda tillvaro.
Självhjälp blev lösningen.
Nisse gick till Hälsobutiken runt kvarteret och köpte en bok. Han hade sett den i skyltfönstret, det var en riktig storsäljare. Efter två veckor var boken utläst, men inte fan blev han rofylld för det. Tipsen, eller manualen till livet som boken kallade sig själv, hjälpte inte. Han fattade inte att den kunde toppa mestsåldaböckerlistorna.
Hemma surfade och läste han på internet. Han skannade av allt för att hitta något som var bättre än boken han läst. Något som skulle hjälpa honom. Och det fanns hur mycket som helst. Han ville inte anstränga sig för mycket, han var lat, så han gick och köpte piller från hälsobutiken. Enligt en artikel på någon blogg fanns det piller som verkligen gjorde underverk - Omega-3-syror, Rosenrot, vitaminer, örter etc etc. Nisse köpte rubbet, och var tillochmed tvungen att köpa en dosett från apoteket för att hålla koll på allt, vilket han också hade läst att man kunde göra.
Men det hjälpte inte heller.
På stan hade spikmattehajpen stegrat de senaste månaderna. Han tänkte att han kanske borde prova på ett ligg.
Så en spikmatta inhandlades, från en annan butik den här gången, och han gick hem och la sig tillrätta. Men det gjorde bara ont, den var ju vass. Och han blev bara stressad över att han aldrig hade tid att ligga på den.
Vad skulle han nu hitta på?
Något andligt kanske? Han hade sett på TV hur folk gick på yoga och gjorde konstiga övningar för att finna ro. Något var han ju tvungen att hitta på. Och lite mental gymnastik tillsammans med andra skulle få honom att bli en ny människa.
På vägen till yogapasset gick han förbi ännu en hälsoaffär med skrikande må-bra-tips. Han kom att tänka på att han glömt ett piller ur dosetten. Han hade ju köpt dem, så han ville äta upp dem fastän de inte hjälpte. Han var snål.
Så han sprang hem - och somnade, utan att hinna ta ett piller. Pladask! sa det bara. Han sov på magen en hel natt.
Hetsen hade blivit för mycket för honom. Hetsen att må bra hade inte hjälpt honom, den hade bara tömt hans plånbok, inget annat.
Hemma sov Nisse och drömde att alla borde få må som de vill, inte som någon annan vill. Och han vaknade utvilad.
/h
Så självklart ville han, liksom alla andra, finna ro för att döda sin stressade ångestfyllda tillvaro.
Självhjälp blev lösningen.
Nisse gick till Hälsobutiken runt kvarteret och köpte en bok. Han hade sett den i skyltfönstret, det var en riktig storsäljare. Efter två veckor var boken utläst, men inte fan blev han rofylld för det. Tipsen, eller manualen till livet som boken kallade sig själv, hjälpte inte. Han fattade inte att den kunde toppa mestsåldaböckerlistorna.
Hemma surfade och läste han på internet. Han skannade av allt för att hitta något som var bättre än boken han läst. Något som skulle hjälpa honom. Och det fanns hur mycket som helst. Han ville inte anstränga sig för mycket, han var lat, så han gick och köpte piller från hälsobutiken. Enligt en artikel på någon blogg fanns det piller som verkligen gjorde underverk - Omega-3-syror, Rosenrot, vitaminer, örter etc etc. Nisse köpte rubbet, och var tillochmed tvungen att köpa en dosett från apoteket för att hålla koll på allt, vilket han också hade läst att man kunde göra.
Men det hjälpte inte heller.
På stan hade spikmattehajpen stegrat de senaste månaderna. Han tänkte att han kanske borde prova på ett ligg.
Så en spikmatta inhandlades, från en annan butik den här gången, och han gick hem och la sig tillrätta. Men det gjorde bara ont, den var ju vass. Och han blev bara stressad över att han aldrig hade tid att ligga på den.
Vad skulle han nu hitta på?
Något andligt kanske? Han hade sett på TV hur folk gick på yoga och gjorde konstiga övningar för att finna ro. Något var han ju tvungen att hitta på. Och lite mental gymnastik tillsammans med andra skulle få honom att bli en ny människa.
På vägen till yogapasset gick han förbi ännu en hälsoaffär med skrikande må-bra-tips. Han kom att tänka på att han glömt ett piller ur dosetten. Han hade ju köpt dem, så han ville äta upp dem fastän de inte hjälpte. Han var snål.
Så han sprang hem - och somnade, utan att hinna ta ett piller. Pladask! sa det bara. Han sov på magen en hel natt.
Hetsen hade blivit för mycket för honom. Hetsen att må bra hade inte hjälpt honom, den hade bara tömt hans plånbok, inget annat.
Hemma sov Nisse och drömde att alla borde få må som de vill, inte som någon annan vill. Och han vaknade utvilad.
/h
Tre dagar till Coldplay
Jag står och fryser tårna av mig utanför luckan vid Globens biljettförsäljning. Det är torsdagen den 11 december 2008 och alldeles för tidigt på morgonen. Coldplay-biljetter ska släppas klockan nio, men jag har varit här sedan halv åtta. Helt i onödan, har det visat sig, då det när jag kom bara fanns några enstaka krakar på plats med termos och filtar. Nu har de ställt sig upp, och för varje minut som visaren på min klocka masar sig fram verkar de mer och mer muntra.
Kul att nån har kul, tänker jag och går i stället in på McDonald's.
Jag beställer en bagel och något att dricka och ser snart att nyanlända köare gör samma sak som jag. De kommer fram till biljettluckan, slänger ett snabbt öga på krakarna med filtarna, spanar noga av omgivningen efter en möjlig anstormning av en hord sista-minuten-köpare, och går sedan in på "Donken" för att i stället vänta i värmen.
Men inte utan ett vakande öga på biljettkassans område med omnejd.
Var är alla människor? Var är kravallstaketen? Var är vakterna? Var är hysterin? Är Coldplay 2008 inte hetare än så här? Har folk tröttnat?
Jag är ingen rutinerad biljettköare, men lite tryck hade jag ändå väntat mig.
Vid halv nio har det i alla fall kommit ett 20-tal personer.
Jag stiger ut från McDonald’s, varm och mätt, och ställer mig i "kön".
Kommer att tänka på sist jag stod här och frös. Tror det var i februari 2007 och biljetter till Metallicakonserten den sommaren stod på tur att kastas ut i ticnet-Sverige. Då hade jag kommit hit lite efter klockan sju på morgonen, och mött en stadig köbildning som ringlade sig en bra bit bort över Globenområdet. Men jag ställde mig ändå och tillslut, efter några horribelt isande timmar, lyckades jag, på något egendomligt sätt, få tag i fem ståplatsbiljetter.
Det var en härlig känsla, i synnerhet när jag bara en meter från biljettluckan hörde någon ropa de förbjudna orden "Biljetterna är slut!", följt av besvikna ”vafan”-yttringar.
Men vad hade jag att förlora? Jag vässade armbågen och tryckte mig fram till en kassa. Och det gick vägen.
Äntligen, efter alla dessa förargligt sega ICA-moments, hade jag valt rätt kassa.
Tyvärr missade jag själva spelningen då jag genom usel planering råkade tågluffa vid tidpunkten. Men brorsan blev glad, och hälsade att "det var den bästa konserten" när jag kom hem.
Och nu står jag här igen, fastfrusen, men inte riktigt lika oroad över tillgängligheten på biljetter.
Coldplay är inte Metallica. Men Metallica är fan heller inte Coldplay.
På tunnelbanan hem lovar jag mig själv att inte missa konserten den här gången. Min redan för länge sedan sålda Coldplay-själ vattnas om möjligt ytterligare av vad jag läser i gratistidningen Stockholm City som jag hittar på sätet framför mig:
Alla ni som tycker att det är slätstruken hissmusik – boka biljetter (släpps i dag) till konserten nästa år. Det är en sjuk upplevelse att se dem live.
Sagt och gjort. På lördag är det dags.
/C
Kul att nån har kul, tänker jag och går i stället in på McDonald's.
Jag beställer en bagel och något att dricka och ser snart att nyanlända köare gör samma sak som jag. De kommer fram till biljettluckan, slänger ett snabbt öga på krakarna med filtarna, spanar noga av omgivningen efter en möjlig anstormning av en hord sista-minuten-köpare, och går sedan in på "Donken" för att i stället vänta i värmen.
Men inte utan ett vakande öga på biljettkassans område med omnejd.
Var är alla människor? Var är kravallstaketen? Var är vakterna? Var är hysterin? Är Coldplay 2008 inte hetare än så här? Har folk tröttnat?
Jag är ingen rutinerad biljettköare, men lite tryck hade jag ändå väntat mig.
Vid halv nio har det i alla fall kommit ett 20-tal personer.
Jag stiger ut från McDonald’s, varm och mätt, och ställer mig i "kön".
Kommer att tänka på sist jag stod här och frös. Tror det var i februari 2007 och biljetter till Metallicakonserten den sommaren stod på tur att kastas ut i ticnet-Sverige. Då hade jag kommit hit lite efter klockan sju på morgonen, och mött en stadig köbildning som ringlade sig en bra bit bort över Globenområdet. Men jag ställde mig ändå och tillslut, efter några horribelt isande timmar, lyckades jag, på något egendomligt sätt, få tag i fem ståplatsbiljetter.
Det var en härlig känsla, i synnerhet när jag bara en meter från biljettluckan hörde någon ropa de förbjudna orden "Biljetterna är slut!", följt av besvikna ”vafan”-yttringar.
Men vad hade jag att förlora? Jag vässade armbågen och tryckte mig fram till en kassa. Och det gick vägen.
Äntligen, efter alla dessa förargligt sega ICA-moments, hade jag valt rätt kassa.
Tyvärr missade jag själva spelningen då jag genom usel planering råkade tågluffa vid tidpunkten. Men brorsan blev glad, och hälsade att "det var den bästa konserten" när jag kom hem.
Och nu står jag här igen, fastfrusen, men inte riktigt lika oroad över tillgängligheten på biljetter.
Coldplay är inte Metallica. Men Metallica är fan heller inte Coldplay.
På tunnelbanan hem lovar jag mig själv att inte missa konserten den här gången. Min redan för länge sedan sålda Coldplay-själ vattnas om möjligt ytterligare av vad jag läser i gratistidningen Stockholm City som jag hittar på sätet framför mig:
Alla ni som tycker att det är slätstruken hissmusik – boka biljetter (släpps i dag) till konserten nästa år. Det är en sjuk upplevelse att se dem live.
Sagt och gjort. På lördag är det dags.
/C
onsdag 19 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
måndag 17 augusti 2009
Hjälpsamma stockholmare
Med två extremt tunga matkassar går jag av tunnelbanan i Midsommarkransen. När jag kommit upp för rulltrappan, gått igenom spärrarna och svängt vänster händer det som jag trodde bara händer i filmernas förtrollade värld.
En papperskasse går sönder, och ut på betonggolvet rullar påsar med tomater, potatis, broccoli och ett salladshuvud.
Förtvivlan.
Vad fan gör jag nu?
Jag kan omöjligt packa över allt i den andra kassen då den redan är överfull. Och något annat att bära varorna i har jag inte.
Ja, vad fan gör jag nu? tänker jag igen och börjar fundera på att be om en påse från den lokala tobaksaffären tio meter därifrån när en kvinna plötsligt kommer fram och erbjuder mig sin påse. Hon plockar ut sina varor och ger sedan kassen till mig.
"Det där har hänt mig förut", säger hon och ler.
Och jag tackar, givetvis, flera gånger.
/C
En papperskasse går sönder, och ut på betonggolvet rullar påsar med tomater, potatis, broccoli och ett salladshuvud.
Förtvivlan.
Vad fan gör jag nu?
Jag kan omöjligt packa över allt i den andra kassen då den redan är överfull. Och något annat att bära varorna i har jag inte.
Ja, vad fan gör jag nu? tänker jag igen och börjar fundera på att be om en påse från den lokala tobaksaffären tio meter därifrån när en kvinna plötsligt kommer fram och erbjuder mig sin påse. Hon plockar ut sina varor och ger sedan kassen till mig.
"Det där har hänt mig förut", säger hon och ler.
Och jag tackar, givetvis, flera gånger.
/C
torsdag 13 augusti 2009
Morgonfunderingar
Bläddrat i nya Stockholm City i dag? Vilken rivstart.
Medan Metros krönikeutbud envisas med unga vi-lever-i-ett-samhälle-som-pekoralister samlar City ihop en till synes ung och fräsch redaktion, som tagit plats på de gamla (sparkade?) redaktionsmedlemmarnas röda stolar.
Ny chefredaktör är Stefan Sjödin som verkar ha kunnat välja och vraka fritt i val av medarbetare.
Några är DN-kulturs Malena Rydell och Expressens bedårande Natalia Kazmierska.
Även rutinerade Klas Ekman, vars bok Byt namn! jag planerar läsa i höst, tar plats bland nöjessidorna.
Det kan bli bra, det här.
Bara lite mediala funderingar, så här en torsdagsmorgon.
/C
Medan Metros krönikeutbud envisas med unga vi-lever-i-ett-samhälle-som-pekoralister samlar City ihop en till synes ung och fräsch redaktion, som tagit plats på de gamla (sparkade?) redaktionsmedlemmarnas röda stolar.
Ny chefredaktör är Stefan Sjödin som verkar ha kunnat välja och vraka fritt i val av medarbetare.
Några är DN-kulturs Malena Rydell och Expressens bedårande Natalia Kazmierska.
Även rutinerade Klas Ekman, vars bok Byt namn! jag planerar läsa i höst, tar plats bland nöjessidorna.
Det kan bli bra, det här.
Bara lite mediala funderingar, så här en torsdagsmorgon.
/C
måndag 10 augusti 2009
För länge sen.
En kvällsrunda, ut från Hägersten, sedan Axelsberg, Örnsberg och till sist Aspudden. Jag kastar mig ut på löprunda för att greppa den sista augustivärmen, och, givetvis, för att komma lite i form.
Det var länge sen jag sprang.
För länge sen.
Vid Vinterviken får jag en impuls att hoppa i det blå, men utan handuk blir det knivigt. Så jag vänder om, och får leva på gårdagens dopp.
Första på mycket länge.
För länge sen.
Mälarens mörka vatten var svalkande, chockerande kallt till en början, men behagligare efter ett tag.
Som vanligt alltså.
Och så paj, kräftor, vin, nubbe, champagne och jordgubbar på det, i en av Mälarens gömda vikar. Ett nödvändigt avbrott inför den hemska hösten som hägrar i horisonten.
/C
Det var länge sen jag sprang.
För länge sen.
Vid Vinterviken får jag en impuls att hoppa i det blå, men utan handuk blir det knivigt. Så jag vänder om, och får leva på gårdagens dopp.
Första på mycket länge.
För länge sen.
Mälarens mörka vatten var svalkande, chockerande kallt till en början, men behagligare efter ett tag.
Som vanligt alltså.
Och så paj, kräftor, vin, nubbe, champagne och jordgubbar på det, i en av Mälarens gömda vikar. Ett nödvändigt avbrott inför den hemska hösten som hägrar i horisonten.
/C
lördag 8 augusti 2009
Dagens diskurs
Vid dörren till Nivå22 vid Fridhemsplan efter AIK - BP.
Vakten: Har ni varit på matchen?
Vi: Eh, ja.
Vakten: Ni får tyvärr inte komma in. Vi släpper inte in fotbollssupportrar.
/C
Vakten: Har ni varit på matchen?
Vi: Eh, ja.
Vakten: Ni får tyvärr inte komma in. Vi släpper inte in fotbollssupportrar.
/C
onsdag 5 augusti 2009
Spontanitet på Lilla Hotellbaren
Inte så creddigt kanske, men ett synnerligen apart inslag i krogsöders annars så öldränkta sorl.
/C
måndag 3 augusti 2009
Vi provar något nytt
Ett halvår har gått sedan starten av KellysKompis, och det kanske är dags för lite förändringar.
Men till vad, är då frågan.
Jag är så fräck att testa nuvarande layout, för jag tycker i ärlighetens namn att den förra svarta inte var särskilt läsvänlig. Testar med en bild också.
Så, vad tycks - bra eller anus?
/C
söndag 2 augusti 2009
Det som händer på Östersjön, det stannar på Östersjön.
När jag var sjutton skulle jag för första gången själv utan föräldrar åka båt. Kryssning. Vi skulle supa, festa och, förhoppningsvis, fixa på båten. På Vikingterminalen frågade den finske vakten mig, på bruten svenska, vem jag åkte med. Med hon där framme, mamma, pekade och sa jag. Jag lyckades ta mig in på båten men värre var det för mina kompisar. Det var bara att kliva av igen.
En månad senare gjorde vi om allt och tog oss den här gången förbi de finska gorillavakterna. Vi hade blivit utlovade Östersjöns bästa köttmarknad. Superiet började redan nere i hytterna under bildäck med taxfreeöl. Vi jobbade oss uppåt, mot diskot högst upp. Det sunkiga diskot där folk redan låg utslagna på golvet utanför entrén när vi kom. Där de hoppade mellan våningsplanen i trapphusen. Ute på däck kastade folk, inte vi alltså, stolar överbord. Vakterna stod med händerna i sina fickor. I det halvtomma diskot var musiken dålig. Det var mörkt och inga brudar som kunde svenska. Ölen var äcklig och sjösjukan påtaglig. Ja, inte helt stabilt med andra ord.
Vi söp och festade som planerat. Men inte fan fixade vi några brudar. Det enda vi presterade var spyor. Det var oerhört skönt att komma iland på Stadsgårdskajen igen dagen efter. Hem till mamma, duscha och meddela att allt gått bra. Jag ville aldrig mer åka på denna skitiga båt med äckligt folk. Jag var 17 år och ansåg mig redan då vara alldeles för bra för sån där hjärnlös sörja. Jag letade efter nåt bättre, finare.
Förra veckan tog jag en båt över till Åbo. Jag gillade vad jag såg trots att jag åkte utan hytt och sov på golvet, eller rättare sagt: sov inte, eftersom jag var jävligt rädd att bli pissad på. I övrigt var det som vanligt, bara att jag gillade det den här gången.
Det var karaokeskrän, dåliga men behagliga dansband, gungande dansgolv, öl+jäger = 69 kr, spritprovning i taxfreen, ryska turister, zigenare, fyllecellsbortförda finska alkisar, schlagerälskande fulla svenska mammor, etcetera.
Ja, det var livet när det var som bäst, utan konstigheter och utan krusiduller, bara djurisk fest härstammande från neandertalartiden, som jag såg. Alla var glada, och alla var välkomna, även om vakterna tyvärr hade extra ögon på zigenarna.
Uppenbarligen har jag ändrats sen min förra resa. Jag söker inte längre några seriösa kulturintellektuella prettofestligheter. Jag vill ha fester där folk inte tänker efter för mycket. Det ska vara hämningslöst. Det ska vara vanligt folk, folk som skriker i karaoken efter öl och brudar. Folk som knullar till höger och vänster och litar på att piller lindrar allt ont dagen efter. Det ska vara fest utan stress och press helt enkelt.
Så nu har jag redan bokat in nästa resa, åt er alla, vare sig ni vill det eller inte. Båten avgår klockan åtta imorgon kväll från Frihamnen till Riga, Östersjöns pärla. Det blir kungligt.
/h
En månad senare gjorde vi om allt och tog oss den här gången förbi de finska gorillavakterna. Vi hade blivit utlovade Östersjöns bästa köttmarknad. Superiet började redan nere i hytterna under bildäck med taxfreeöl. Vi jobbade oss uppåt, mot diskot högst upp. Det sunkiga diskot där folk redan låg utslagna på golvet utanför entrén när vi kom. Där de hoppade mellan våningsplanen i trapphusen. Ute på däck kastade folk, inte vi alltså, stolar överbord. Vakterna stod med händerna i sina fickor. I det halvtomma diskot var musiken dålig. Det var mörkt och inga brudar som kunde svenska. Ölen var äcklig och sjösjukan påtaglig. Ja, inte helt stabilt med andra ord.
Vi söp och festade som planerat. Men inte fan fixade vi några brudar. Det enda vi presterade var spyor. Det var oerhört skönt att komma iland på Stadsgårdskajen igen dagen efter. Hem till mamma, duscha och meddela att allt gått bra. Jag ville aldrig mer åka på denna skitiga båt med äckligt folk. Jag var 17 år och ansåg mig redan då vara alldeles för bra för sån där hjärnlös sörja. Jag letade efter nåt bättre, finare.
Förra veckan tog jag en båt över till Åbo. Jag gillade vad jag såg trots att jag åkte utan hytt och sov på golvet, eller rättare sagt: sov inte, eftersom jag var jävligt rädd att bli pissad på. I övrigt var det som vanligt, bara att jag gillade det den här gången.
Det var karaokeskrän, dåliga men behagliga dansband, gungande dansgolv, öl+jäger = 69 kr, spritprovning i taxfreen, ryska turister, zigenare, fyllecellsbortförda finska alkisar, schlagerälskande fulla svenska mammor, etcetera.
Ja, det var livet när det var som bäst, utan konstigheter och utan krusiduller, bara djurisk fest härstammande från neandertalartiden, som jag såg. Alla var glada, och alla var välkomna, även om vakterna tyvärr hade extra ögon på zigenarna.
Uppenbarligen har jag ändrats sen min förra resa. Jag söker inte längre några seriösa kulturintellektuella prettofestligheter. Jag vill ha fester där folk inte tänker efter för mycket. Det ska vara hämningslöst. Det ska vara vanligt folk, folk som skriker i karaoken efter öl och brudar. Folk som knullar till höger och vänster och litar på att piller lindrar allt ont dagen efter. Det ska vara fest utan stress och press helt enkelt.
Så nu har jag redan bokat in nästa resa, åt er alla, vare sig ni vill det eller inte. Båten avgår klockan åtta imorgon kväll från Frihamnen till Riga, Östersjöns pärla. Det blir kungligt.
/h
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)