(C): Jobb Jobb Jobb Dans Dans Dans

Det krävs inte särskilt mycket. En ouppmärksam blick kastad på planeringspapperet och plötsligt har man slarvigt felberäknat sin egen deadline. Således fruktansvärt mycket att skriva den här veckan. Var har jag hört att man skriver bäst under press?





19.10 i fredags blev jag dock klar. Med allt. En förlösande känsla som firades med Mojito, fest i SoFo och svängande höfter på Debaser Slussens brinnande dansgolv. Rätt okej skit helt enkelt.

(C): Äntligen!

(C): Topp Tre pälsig huvudbonad

Att blogga om dagens väderlek och SL:s tågdebacle känns lite genomskinligt.
Därför blir det i stället en krystad topp tre av en mössa jag sett rätt mycket i vinter.

1. Pälsmössa.

2. Ryssmössa.



3. Björnfitta.

Inspiration från:

(C): Fettisdagen

Firas bäst med ett stycke Entourage säsong fem.

(C): Mitt i natten

Varje natt vaknar jag med ett ryck. Det är priset jag får betala för att ha SvD. Tidigare, när vi hade DN, fanns inte samma problem. Då gick allt lugnt till. Då var det frid och fröjd. Då var det DN på stan varje fredag.

Nu är det i stället brak, ögonlock som flyger upp, hjärtat som pumpar hårt i bröstet, några sekunders förvirring och sedan försöka lugna sig. Pusta ut. Och somna om. Han är inte klok den där jäveln som ränner runt i trapphuset med alla tidningarna.

Jag tror Alex Schulman beskrev det bäst.

Så kommer han till vår dörr. Det ljudet... Det är obegripligt. Jag förstår inte hur det över huvud taget KAN låta så mycket. Det är ju bara en tidning som släpps ner i ett brevinkast. Fast det är klart, den här dåren släpper inte ner någon tidning. Han kastar ner den. Och när han släpper inkastflärpen så gör han det på sådant sätt att det sjunger i hela lägenheten. Det är ett magnifikt oväsen.

(C): Fredag eftermiddag

- Tenta: avklarad.
- Lunch: den lokala kinakrogen.
- Ur högtalarna: The Smiths.
- Snart: rep med bandet i Vasastaden.

Fredagen ser rätt bra ut än så länge. Får se om den slutar likadant.

(C): Kristallklart

Kastanjens studiecirkel slog i dag upp portarna för första gången denna termin. Morgondagens tentamen avhandlar publicering på internet och xhtml. Därför snurrar nu koder och regler fritt runt i skallen för tillfället.

Vid ett tillfälle skulle vi kolla upp vad javascript egentligen var för något, och vände oss, som så många i vår it-generation, till wikipedia. Deras första två meningar i förklaringen var parodiska, snudd på komiska.
Lyssna på det här, sitter ni ner?

"JavaScript är ett procedurellt och objektorienterat skriptspråk, utvecklat av Netscape. Javascript används främst på klientsidan i webbtillämpningar, det vill säga exekveras i en webbläsares javascript-motor."

Joråsatte.

(C): Häng och bli full med massa ÖL!

Jag gillar det kravlösa anslaget till kvällens festligheter.
Ingen tipspromenad. Ingen frågesport.
Kom bara och häng och bli full.

(C): Efterlängtad säsongspremiär

Stor Lost-premiär i dag. 9 långa månader har jag väntat. Men man är väl härdad vid det här laget, som inbiten Lostoholic.

Premiären då? Jorå. Klart det var bra. Lite förvirrande (otippat!). Men bra. Svar på två tunga frågor redan i premiären. Å andra sidan väcktes några nya. Onsdagar kommer hädanefter bli Lost-dagar. Känns bra. Blir nog en bra vår det här, ska ni se.

(C): One Life Stand

I helgen blev det klart. I en studentkorridor på Gärdet i Stockholm där en liten men tappar skara journaliststudenter med god hjälp av öl och white russian sakta sänkte ner fredagskvällen i ett dimmoln av electro ljöd bland annat en genomspelning av Hot Chips nya alster One Life Stand. Och det var som jag redan starkt misstänkt. Nördarna från Putney i västra London är tillbaka med besked.

Ända sedan ”Hot Chip-året” 2006, då det fantastiska albumet The Warning ekade på var och varannan popfest, har Hot Chips dansanta elctropop fått många glada hipsters höfter att euforiskt rycka på etablerade indiegolv.

Inte för att det var något större fel på Made in the Dark.
Men One Life Stand är tveklöst vårens electroalbum.

Arvikafestivalen 2008.

(C): Paradiset

Det drar ihop sig till final i Paradise Hotel. Denna promiskuösa gegg-serie har otroligt nog fått oss att titta. Trots underligt lagda sändningsdagar, uppehåll och allmänt repetitiva innehåll har den också givits oss det vi alla vill se, men inte riktigt vågat skrika efter.

Förutom guppande lakan i night vision-mode har vi fått se rödbrända svenska kroppar ligga poolside och "pakta". Allt är ett spel. Han och hon är falsk. Så har de sagt, och kastat sig i poolen. Och så har vi kollat vidare.

Det var först i dag det riktigt slog oss att de flesta faktiskt är yngre än vi. Skrämmande och kittlande. Som serien i ett nötskal.

Återstår gör Jackie, Patrik, Kristoffer, Erika, Ponuts och Francesca.

Vem fan håller man på?

Nu går vi i mål. Och sedan vidare i livet.

(Max): Skitmorgon 1 februari 2010

07.30 drar alarmet på mobilen igång. Jag slits bryskt ur min dröm där jag var en av skådisarna i en film om Westlife. Det kanske var lika bra att man vakna?
Trött som en bäver krävlar man sig upp och slukar en kopp kaffe. Efter ett par minuter börjar koffeinet verka och ögonen börjar sakta att öppna sig.

Jag och Christian skyndar oss för att hinna till tunnelbanan. Och vi gör det bra. Två minuters marginal har vi när vi kommer fram. T o m Ebbe slim, den notoriske tidsoptimisten från våningen ovanför, hinner med på färden, som går mot Mariatorget.

Väl framme börjar det gå snett. På vägen mot rulltrappan ser vi en kille, inte helt olik nordman alternativt alexander bard, sitta och pusta ut och blir av en tjej, möjligen flickvän. Vi ställer oss i alla fall i rulltrappan och pratar om annat. Helt plötsligt springer nordman/baard förbi i rask tak.

Uppe vid spärrarna svimmar han (eller något annat) plötsligt och slår med hög fart huvudet i marken. Folk strömmar till för att kolla hur han mår -och vardagshjälte som man är, så är man inte sen att ringa 112 och be de skicka en ambulans. Snart dyker det upp en tjej som är sjuksköterska och tar över. Vi springer vidare mot Södra station, skolan väntar ju trots allt.

Vi hinner precis fram och tar pendel mot Södertälje. Trodde vi iaf. Det visar sig efter ett tag att vi sitter på pendeln mot någonting helt annat än Flemingsberg. Vi kliver av i Farsta, frustrerade och lacka, och ser att det är förseningar åt alla jävla håll. Men det finns en busshållplats, där en 742a går mot skolan. Men det är såklart försenad, så vi går tillbaka till pendeltågsperrongen.

Plötsligt får jag och Ploog syn på något som kan vara rätt buss och springer som vi aldrig sprungit förut. Ut ur perrongen, ner och upp för trappor för att sedan inse att bussen inte stannade på busshållplatsen. Vi tittar bakåt. Ser att pendeltåget helt plötsligt har dykt upp och står inne på perongen. Samma visa, trappor upp och ner, hoppa över spärrarna och hinner precis innan dörrarna slår igen.

En timme försenade dyker vi upp. För att bli xthml-fistade till kl 16.00.