(C): Who the fuck wrote The Wrestler?

Det var ganska lustigt egentligen. Till slut hade alla varsin grej, sitt eget populärkulturella faktum som de försvarade med en dåres envishet och skyllde på sprickor i allmänbildningen hos de som inte höll med. Det var självklarheter, tydligen. Sådant som vi bara var tvungna att veta.

Allt började med filmen The Wrestler. Ebbe talade sig varm om den specialskrivna låten som spelas under filmens eftertexter. Vi lyssnade och fann den inte alls dum. Men vem var det som skrivit den? Enligt Ebbe var detta en ren självklarhet. Det var vid tidpunkten för filmen så stort och så uppmärksammat att man måste bott i en grotta med öronskydd och ögonbindel de senaste åren om man inte visste vem låtskaparen var. Den hade vunnit priser för bästa soundtrack, fortsatte Ebbe. Vi talar rekordnyhet här. Men nej. Jag och Max, vi visste inte. Och det stod vi för. Enligt oss var det långt ifrån självklart.

Så kom nästa bomb, denna gång från Mac. Blue Man Group, som förpestar omgivningen med sin suspekta reklam för tillfället, skulle man visst känna till. Enormt megastora var de tydligen. Kända över hela världen. Men nej. Jag och Max, vi visste inte. Och det stod vi för.

Sen började det balla ur. Nu var det Max tur. Uttrycket G. Som i Gangster. Visste man inte vad G stod för, ja då skulle man aldrig mer kunna göra några som helst anspråk på att vara någon slags kännare av populärkultur. Men nej. Vi andra, vi visste inte. Och det stod vi för.

Slutligen var det min tur. Och det kom oplanerat. Det är väl klart att man kan ha kaviar på avokado. Det är ett alldeles utmärkt komplement. Precis som till ägg. Men nej, Max köpte inte det. Hade aldrig någonsin hört talas om det. Det var ju befängt! Kaviar på avokado!? Sen smakade han - och höll med mig.

Vi gjorde för övrigt en mini-survey i klassen angående The Wrestler. Majoriteten visste inte att den skrevs av Bruce Springsteen.

I rest my case.

(C): Höjdhopp i datorn

Mästarnas mästare. Är det någon som tittar på det? Det känns som det programmet fått omotiverad stor uppmärksamhet i medierna den senaste tiden, inte sant? Jag minns någon beef mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg i början, och det var ju lite kul. Kan man tycka. Men de harvar fortfarande runt med det där programmet. Patrik Sjöberg fortsätter visserligen att leverera. I dag från en intervju i Sportbladets magasin S.

"Holm har bara hopp i datorn. Jag har porr."

(C): Kändisspottning

Glömde nästan bort helgens popkulturella händelse (om man nu kan kalla den så).
Det är lördag eftermiddag och jag och Filip tar en kaffe på Espressino vid Götgatsbacken. Mycket gott kaffe och ett presumtivt stamhak. Det är mysigt och litet. Främst litet.

Efter en stund kommer det in några tyskar. Jag noterar inte detta särskilt mycket. Men det gör Filip. Han tycker att de tittar på honom, och undrar varför. De tittar igen.

De bär alla pilotbrillor, har shoppingkassar och till synes dyra kläder. De rör sig världsvant och beställer sin latte-to-go. Personerna som sitter vid bordet bakom oss knackar plötsligt på den ena tyskens rygg.
- Are you...
Det är det enda vi hör.
Men de fortsätter slänga blickar på Filip.

När de har gått sitter han tyst.
- Vänta nu, det kan inte ha varit... börjar han.
Jag förstår ingenting. Han lägger ihop ett och ett men kräver ändå en rådfrågning av Google innan det slutgiltiga konstaterandet.
Visst fan var det Tokio Hotel vi trängdes med där på det lilla espressohaket på Götgatsbacken.
Varför de stirrade så på Filip är emellertid fortfarande oklart.

(C): Oscarsgalan 2010

Uppesittarnatt med nutellamackor, chips, te och livesänd Oscarsgala från Kodak Theatre i Hollywood. Och det är väl helt okej, även om föreläsningen drar igång kl. 10.00 i morgon.

Än så länge är de kvar på röda mattan, och det är som vanligt alltid tacksamt med kändisar - och här finns verkligen alla.

Två korta reflektioner hittills:
- Varför låter introlåten som Geraldine med Glasvegas?
- Hur många lager kravallstaket behövs egentligen för att skilja publiken på gatan och röda mattans ärade gäster?

Nattens vinnare? Avatar givetvis. Även om hjärtat säger Inglorious Bastards och Up in the Air.

(C): "Let's not fall back to sleep like we used to"

Kan det vara så att den vackraste låten länge varit, och är just nu, Impossible med Shout Out Louds? (Lugn, en lite mer djupgående reflektion av Work kommer nog vad det lider).

Förhoppningsvis spelar de i alla fall just Impossible nu på onsdag. Vi lirkade oss nämligen in på gästlistan på Shout Out Louds inofficiella spelning hos P3 Live Session. Och vi som ändå hade tänkt gå och se de på Kägelbanan senare i vår.
Fantastiska nyheter, helt enkelt.