Det är tisdag och jag är på väg hem från skolan. Jag hoppar på tunnelbanan mot Mörby centrum och sätter mig ner bredvid en gubbe med grå mössa. Det är fullt med folk. Jag sätter på Kings of Leon på ipoden, tittar upp och ser att tjejen som sitter mitt emot kollar på mig. Hon är söt, jag sneglar lite och ser att hon tittar tillbaka. Hon har blont hår och coola kläder. Jag byter låt. Låtsas vara ointresserad, Playin’ the Game, eller? Tittar upp igen efter en stund. Hon tittar på mig, jag tittar på henne. Hon ler lite, jag ler lite.
Vad händer sen? Ingenting. Där sitter jag som Alfons Åberg och vågar inte öppna munnen. Jag pillar med ipoden resten av vägen och hoppar av vid Stadion.
När jag sedan går hem blir jag besviken. Varför sa jag inget? Jag var väl rädd för att göra bort mig. I bakhuvet ekar en rösten av en kompis som för några år sedan sa att regel nr ett för att få tjejer är att: ”Våga vara oskön”.
Varför vågar man inte vara oskön? Varför sitter jag där som ett kolli och är tyst? Måste man dricka sig redlös för att våga ta kontakt?
Jag vill därför uppmana alla att när man väl hamnar i en situation som denna - eller varför inte bara när man ska fråga efter vägen, men istället går och fryser – gör det bara! Det kan gälla vad som helst, men våga alltid vara oskön! Man har allt att vinna, väldigt lite att förlora. I värsta fall får du något roligt att berätta.
Det enda man ångrar är det man aldrig gjorde.
/M
tisdag 17 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nike style.
SvaraRaderaTrue, true.
SvaraRaderaAldrig fel att visa någon uppskattning, eller att fråga då man inte förstår.
SvaraRaderaAck det pinsamma som kan uppstå efteråt. Frågan är varför rädslan för pinsamhet väger tyngre än chansen att vinna någon.
Man hoppas att räddningen kommer från annat håll
Kanske någon form av självbevarelsedrift? En ganska unken sådan men still? Men i grunden så blir väl egentligen ingen stött av en komplimang så det kan ju vara bra att ha kvar i bakhuvudet
SvaraRaderaJag skulle säga, att den söta tjejen var en bland många andra vilket hindrar dig från att säga någonting. Du vet att när du hoppar på tunnelbanan denna morgon kan du hamna mitt emot en söt tjej igen.
SvaraRaderaOm du tänker såhär...Nu ser jag den här tjejen, hon är här där jag är. När hon reser sig upp och går, eller när jag måste gå, så kommer vi aldrig ses igen. Jag har chansen att säga någonting Nu idag. Kommer jag ångra mig om jag inte tar chansen att öppna munnen? Ångrar jag mig en dag? eller en vecka? Är hon så etsad i mitt huvud att jag ångrar mig en hel månad?
Då är det ganska lätt att väga för och emot, vad som känns bäst/värst..
Jag tror det var Neil Strauss - Författare till boken "Spelet" - som sa att man har tre sekunder på sig, från det att man fått ögonkontakt, att gå fram och säga något.
SvaraRaderaNu för resten av oss dödliga känns det lite väl extremt. Men tanken är väl att man inte ska hinna tänka för mycket. Någon slags inövad form av spontanitet.
Direkt känner jag bara att den autentiska känslan försvinner. Resultatet kan bli att man sitter och letar ögonkontakter varje gång man åker tunnelbana. Och sen känner sig tvungen att gå fram och prata.
Man får väl helt enkelt våga när väl chansen kommer.
Känns lite KP, men det bjuder jag på;)
Åhh va fint! Nästa gång baa köör du Mackan. Fint att hitta er blogg, lycka till med tentaplugg! / nora
SvaraRadera