Prinsen gör bestick

Carl philip gör bestick läste jag i Svd i helgen. Han har tydligen gått nån designutbildning och har nu tryckt fram lite bestick. Fina. Det står också att han precis börjat plugga på SLU. Han ska bli bonde alltså? Dessutom kör han rallybil och fotograferar.

En mångsysslare? Nej, en vilsen man skule jag vilja säga. Han är ju för fan trettio år. Dags att göra något av livet kanske? Det går ju inte bara att lalla runt lite hur som helst hela livet. Kanske borde han träffa någon slags karriärcoach för att få lite ordning på sitt liv. Det verkar ju lite spretigt. Lite Schizo.
Kanske har han saknat en förebild i livet. Kanske har han haft frånvarande föräldrar? Vi får hoppas att det ordnar sig för grabben, han verkar ju vara smart iallafall.

Ett tips bara.
Internet när det är som bäst. Risigt dock att man varit på alla ställen det tipsas om..
https://www.flashback.info/showthread.php?t=817066

/h

Kaffepaus hos mig.

För några dagar sedan hade jag en dambekant på besök. Vi drack kaffe och pratade. Efter att vi uppdaterat oss lite grann reste hon sig och gick på toa. Jag hörde hur hon omedelbart öppnade kranen till handfatet. Hon stängde inte av den förrän efter flera minuter. Jag hörde inget annat.

Konstigt tänkte jag: ”Men hon är väl bara lite smutsig om händerna. Bättre att vara ren än smutsig. Vatten är gratis, tvätta på. Kom ihåg att använda tvål.”

Efter några minuter kom hon ut och vi fortsatte dricka kaffe. Men lite senare var det dags för ännu ett toabesök. Jag hörde hur kranen återigen öppnades efter hon stängt dörren. Jag tänkte: ”fan så jävla smutsig kan hon inte vara.” Jag spetsade öronen och fick efter någon minut ett svar när jag hörde hur hon spolade i toaletten. Efter det tystnade kranen.

Min slutsats kom blixtsnabbt. Hon döljer sin urinering. Varför? Jag tog nästan illa vid mig. Är hon rädd att jag ska kommentera kraften på hennes stråle? Som att jag skulle bry mig. Jag hör mig själv pissa varje dag. Jag förstår att även tjejer behöver kissa. Och trodde hon verkligen att jag inte skulle fatta något? Så dum är jag inte. "Slappna av och stäng av kranen för helvete! Du är hemma hos mig. Här softar man med allt!" ville jag skrika.

Nu har jag bestämt mig för att konfrontera henne om detta skulle hända igen. Fråga vafan hon håller på med.

Om det nu blir någon nästa gång. Du kanske följer den här bloggen? Du vågar kanske inte komma nu. Jaja, lite får jag offra för konsten.

/H

Dylan i Globen

I går kväll såg jag en levande legend uppträda. Med sig hade han ett formidabelt tight band och en halvrosslig whiskeyröst, klart smetigare än Chris Cornell men ändå kanske lika hes, och som uppenbarligen varit med om en hel del under sina 67 levnadsår.
I går kväll blev jag överraskad av att gubben i vitt där nere på scenen valde att sjunga så pass många klassiker, då jag tidigare hört motsatsen.
I går kväll blev jag även en ganska lycklig ung man. Framför allt när han, gubben med munspelet, redan som andralåt, drog igång Lay Lady Lay. Och självklart också när den sedan följdes upp av en härligt omgjord Tangled Up In Blue.
Lycka.



Även om favoriten Subterranean Homesick Blues inte kom med (men den spelar han ju inte längre fick jag höra) så nöjde jag mig helt klart med lena varianter av Like A Rolling Stone, All Along the Watchtower och Blowing in The Wind. Ett härligt gung i samtliga.
Och nämnde jag att bandet var bra?



Publiken var fullsatt, blandad och trogen. Inte så konstigt, kanske, när Mr. Robert Allen Zimmerman fortfarande har kvar det.
Givetvis.
Hans unika sätt att leverera de mytomspunna texterna och få varje låt att låta unik. Det är därför folk fortfarande går och ser honom. Bland annat. Jag gick dit för att se en idol – min idol.
Och en levande legend.

/C

Snabba cash på Kvarnen

I onsdags var jag och ett antal KK:s (alltså KellysKompisar) på Kvarnen. Som vanligt när man är där blev jag pissnödig och gick ner till toan. Där satt lappen till vänster uppklistrad.

Det är alltså på måndag det händer. Tänk att få se sig själv på bio bakom Mrado när han pucklar på nån garderobsfaschist. Eller vad var det som hände i boken? Var det på Kvarnen det blev tjaffs på toan kanske?. Ännu bättre i så fall. Tänk att få vara med i bakgrunden, pissandes, när Mrado pucklar på, och dränker någons huvud i pissoaren.
Vi ses på måndag, på Kvarnen!

/hasse

Vågar man verkligen hoppas?

När jag öppnade balkongdörren i förmiddags, lika mekaniskt som alltid, möttes jag av något vi inte har varit så bortskämda med den senaste tiden. En härlig värmevägg av starka gula solstrålar mötte min bleka hy och genast klättrade humöret flera pinnhål uppåt. Att fint väder kan få mig att må så bra. Jackan åkte av och solbrillorna tvingades på. Kan det vara så att våren öppnat sin dörr på glänt redan nu? Vågar man verkligen hoppas?

Nu, medan kursarna febrilt skriver helvetestentan: stan.

/C

Lost 5/5

Kostade på mig ett brett leende när jag på tunnelbanan slog upp Aftonbladets tv-sida i tidningen i dag. Fem feta kryss för Lost, och tummen upp för Karolina Fjellborg.

Jag tror att Lost kommer bli bevarad som en av det här decenniets allra bästa, smartaste och mest minnesvärda serier, skriver hon.

Orden värmer efter en lång arbetsdag. Ännu en som förstått. Har den senaste tiden blivit så trött på alla Lost-var-bra-i-början-men-nu-har-det-spårat-ur-tittare som missat seriens forthållna kvalité. Sådana kretiner till tyckare återfinns lyckligtvis nästan bara på vissa internetforum.

När det gäller media tror jag att jag inte någonsin läst en recension som sågat Lost. För det finns ju inte. Själv är jag så uppslukad av serien att jag nog inte skulle kunna vara helt ärlig, och objektiv. Det spelar liksom ingen roll vad som händer de sista två säsongerna, jag kommer ändå att älska vad Damon och Carlton präntar ner i sina manuspapper i sitt omtalade writers room.

Och för de som tycker att serien har spårat ur - det har den helt enkelt inte. Den har blivit en smula mer komplex, absolut, men inget som inbitna mystik-slukande Lostoholics som jag själv kan svälja. Inte det minsta. Och heller inte svenne-banan-tittaren som har lite innanför skallen. Mystiken som sådan dras alla till, det gäller bara att uppskatta den.

Lost är helt briljant. Det är det bästa ord jag hittar. Även samma ord som jag spontant utbrast sekunden efter det sista avsnittet av fjärde säsongen. Fjellborg väljer adjektivet genialiskt. Funkar också. Genialiskt briljant, kanske.

Visst hade Café i sitt juni-nummer förra året en något bättre recension rent textmässigt. Riktigt bra till och med. Men det viktiga är ju bedömningen i.e. betyget. Och där råder ingen tvekan: 5/5.

/C

Breaking the law

De senaste dagarna har jag praktiskt taget sovit med min kurslitteratur. Så mycket tycker jag om den. Men vad har jag då lärt mig undrar säkert Kellys kompis läsare? Jo, att man ska bryta mot lagen. Som journalist ska man ju skydda sina källor till alla pris. Men detta kan bli knepigt när det handlar om rikets säkerhet och när en domstol tvingar journalisten att uppge sin källa. Men då, enligt någon slags oskriven regel, ska journalisten hellre hålla käften och ta sitt straff. I alla fall ska man överväga att göra det, för journalistkårens framtida trovärdighet.

Detta är ju egentligen ganska anmärkningsvärt. Att man på en högskoleutbildning uppmuntras att bryta mot lagen. Mot självaste grundlagen tillochmed. Efter att ha begrundat detta ett tag funderade jag på om samma sak uppmuntras i andra statligt finansierade utbildningar. Jag kom på några exempel.

Ett känt exempel är stormen runt Konstfack. Jag behöver inte redogöra för det.
Sen hade jag svårt att komma på fler. Men jag kan tänka mig att vissa civilingenjörer kämpar mot tyngdlagen och diverse andra fysiska lagar.

Men finns det några fler exempel? Brainstorma!

Slutligen, ett tips: http://londonsvennen.blogspot.com/
Eterns ärligaste blogg.

En grej till bara: Det börjar bli tydligt att det är Kellyskompis som sätter agendan i dagens mediesverige. Bilden är från metro i tisdags (10/3). Vi var ju sjukt långt före med det där... (se vårt tidigare inlägg här från februari..)


/H

Intervjuad i Köpenhamn

I helgen var jag och hälsade på min gode vän Mr D i Köpenhamn. En mycket trevlig stad måste jag säga. Det roliga med det här besöket var att en journalist ville intervjua mig. Han haffade mig på gatan bara och gjorde en väldigt bra intervju. Nedan har ni den. Jag har översatt den så att språklig förbistring inte uppstår.

Hans, du är en av grundarna till den kända bloggen Kellys kompis, som fått ett stort genomslag även här i Danmark. Hur känns det och hur många läser bloggen i Sverige?

Jodå det känns bra att vi även går hem internationellt. På hemmaplan har vi några tusen läsare per dag enligt våra undersökningar. Det var egentligen ganska väntat att vi även skulle slå i Danmark. Alla vi skribenter på Kellys kompis vet vilken potential vi sitter på. Vi behärskar ju detta medium till fullo.

Varför tror du att det går så bra för just er?

Som sagt vet vi att det vi skriver går hem. Vi vet vad folk vill läsa och kan presentera detta på ett professionellt sätt via Kellys kompis. Våra ambitioner från första stund har alltid varit att bli mest lästa i Sverige. Och dit är vi ju på väg att komma. Vi lutar oss på hög journalistisk kvalitet när vi skriver.

Ni har även fått en del kritik på bloggen. Hur ser ni på det?

Haha, ja det har vi fått. Men det bevisar bara att folk läser och sätter sig in i det vi skriver. Mer sånt!

Du själv skriver i ett inlägg att du mitt i Stockholm träffat Alexander Bard, som även är mycket känd i Danmark,. Är det sant?

Hmm.. Ja det kanske jag har. Men jag vet att våra läsare är mycket intelligenta och läser kritiskt. Det ska man förövrigt alltid göra. Tro inte på allt ni läser, vill jag säga!

Slutligen – får man, som så ofta sägs, ligga mer som känd bloggare?

HAHA. Njae det är ju där skon klämmer. Det är lika torrt som alltid…

/H

Melodikrysset

Första gången jag löste Melodikrysset var jag kanske 16 år. Hemma var alltid radion i köket på under helgerna på förmiddagen, och på den tiden låg man inte bakfull och sov till klockan tolv. Då gick istället P4 varmt och man lyssnade ofrivilligt på Svensktoppen och Ring så spelar vi. Och Melodikrysset förstås.

När jag upptäckte att jag kunde ett flertal av frågorna började jag så småningom att även lösa krysset. Det gick ganska bra, och för de frågorna jag inte kunde tog jag hjälp av min farmor som satt och löste det på sitt håll i Dalarna. Det var trevligt, inte bara själva krysset utan även att jag pratade mer med min farmor än jag gjort tidigare. Det bara blev så.

Sedan föll dock intresset. Jag fyllde arton och upptäckte Stockholms krogvärld. Helgernas upplägg förändrades och det var inte alltid man orkade ta sig ur sängen på lördagsförmiddagarna. Visst löste jag krysset sporadiskt, men det var inte samma sak som förut.

Så i dag var det dags igen. Pigg och utvilad studsade jag upp lagom till klockan 10.00 för att vrida på radion och höra Anders Eldemans trevlig stämma (för det är fan den trevligaste stämman på hela Sveriges Radio). Och sen ringde jag farmor för att komplettera de få frågor jag inte kunde. Precis som när jag var 16.

/C

Tyskland på väg mot konkurs?

Tänkte häromdagen på vad en lärare i ekonomisk journalistik sa, vilket ungefär var att landet Tyskland kommer klappa ihop totalt ekonomiskt om cirka 30 år. Detta bland annat till följd av alltför omfattande stödpaket nu under finanskrisen, som kommer vara i princip omöjliga att betala tillbaka. Vad händer då?
Kommer vi få se 80 miljoner tyskar fly landet och blicka mot stabilare länder? I så fall, hur många tyskar kommer till Sverige? Av någon anledning så har tyskarna som bekant ett gott öga till oss. Massvis med sommarstugor köps av tyskar, som verkar gillar vår natur lika mycket som sumobrottare gillar mat. I varje gatuhörn kommer man känna lukten av bratwurst och se någon springa runt i hängselpyxor och stojja.
David Hasselhoffs "I´ve been looking for freedom" pumpas ut över landet och andelen män med blonderat hår ökar markant. Vad tycker du, låter det bra eller anus?

Det ska poängteras att jag tycker att Tyskland är ett trevligt land och jag har i princip bara positiva intryck från besöken där (VM2006 samt kortstopp EM2008).

En dag i journalistikens tecken

När kursarna förkovrar sig (får man hoppas) med journalistikstuderandet tar undertecknad, med hjälp av några tillgodoräknade poäng, ett steg tillbaka från Södertörns ljusa lokaler denna delkurs. Det ger mig tid att göra det jag annars inte orkar eller hinner med.

Max befinner sig i en liknande situation. I dag begav vi oss därför till Skytteholm för att bevaka AIK:s tränings för svenskafans räkning.

Sedan en tur till nobelmuseet för den nya utställningen om yttrandefrihet. Fett seriöst. Men intressant.

/C

30 Rock

Jag inte bara gillar det. Jag älskar det.
De små tillbakablickar à la Family Guy som de har, de är briljanta. Ni vet när det berättas om något och så plötsligt får man se ett klipp från just det tillfället. Listigt att ta detta från animerat till tv.

Jack Donaghys (Alec Baldwin) välkammade yttre, helgjutna kapitalistiska livsuppfattning och precisa konstpauser, där han så karaktäristiskt andas in och snörper med munnen, är några av anledningarna till seriens briljans. Donaghy glider runt där i 30 Rockefeller Center med ett samlat lugn, även i de mest bisarra situationer, och det är kul när man också vet vilken neurotiker som döljer sig under ytan.

Jag älskar också Liz's (Tina Fey) outtröttliga tålamod och lite härligt nördiga stil. Och så älskar jag samspelet och hatkärleken mellan de båda. Liz och Jack. Sådan otippad vänskap brukar beröra mig.

/C

Jag och min granne

Jag mötte nyss min granne i trapphuset. Jag sa "Hej" till honom och han nickade tillbaks. Det kanske inte låter så speciellt men det är det. Det var faktiskt första gången vi hälsade på varandra med ögonkontakt och allt det där. Jag har sett honom i tunnelbanan, på gymet och i mataffären utan att riktigt hälsa tidigare.

Vi har varit grannar i cirka sex månader men inte förrän idag hejat på varandra ordentligt. Är vi ovänner?

Nja, jag tror vi har haft någon slags tyst överenskommelse oss emellan om att vara tysta när vi möts för att undvika pinsamma situationer. Jag menar vi är ju grannar. Vi hör varandras aktiviteter. Han hör mina tappra försök att spela gitarr. Jag hör när han drar hem tjejer. Väggen mellan oss är tunn. Och vi vet det båda.
Det har varit bäst att bara hålla käften och inte prata om det som båda hört, eller det man inte vet om grannen har hört. Man kan slippa förklara. Slippa eventuella pinsamheter.

Är detta typiskt svenskt?

/ H

Schlageryra

Är jag ensam om att fullkomligt visa fullständig likgiltighet inför årets Melodifestival. Men - som vanligt - går den inte att undvika. Jag vet och kan mer om Melodifestivalen än jag någonsin skulle vilja, och det finns absolut inget jag kan göra åt det.

I årets omgång har jag inte sett mycket. Det har varit en låt här, en Petra Mede-påa där, och det jag sett har inte imponerat direkt. Inte riktigt som förut, i alla fall.

Problemet är bara att den fortsätter att ploppa upp överallt, i alla dess former. Som vanligt alltså. Bortbjuden på middag i lördags sögs hälften av sällskapet till tv:n efter maten. Och jag följde mekaniskt med, trots att jag innerst inne inte ville. Jag fick förvisso ett gott skratt åt Agnes kroppsstrumpa till utstyrsel där tv-kameran lade på en extra stadig höft. I Aftonbladet läste jag dagen efter om hennes dräkt att "det inte blir snyggare än så här", och kände mig en smula förvirrad.

Visst har Melodifestivalen ett visst underhållningsvärde, men i år har den fått omotiverad stor uppmärksamhet.

/C