Fint eller fult

Härom veckan slog bloggfadern Alex Schulman upp portarna till sin nya bokhandel. Han ska sälja skräplitteratur, proklamerade han stolt på sin blogg. Och dyrt ska det vara. Schulman vill inte ha något spring i butiken.
Jag funderar lite kring begreppet skräplitteratur. Den vita texten på hans skyltfönster ger några tips: tantsnusk, chick-lit och Dean R. Koontz.

Men är det skräp för att det säljer eller är det skräp för att det är skräp? Att smaken hos folket är subjektiv måste bli den rimliga förklaringen. För av alla som läser böcker i världen kan man alltid hitta någon som älskar det någon annan hatar.

Men låt oss för sakens skull enas om att det finns något som heter skräplitteratur. På sin blogg förklarar Schulman hur skräplitteraturen ofta fungerar som ett slags inkörsport till läsandet för de flesta människor. Den argumenteringen kan jag faktiskt köpa. Däremot vet jag inte om jag bokstavligen skulle gå och köpa uttalad skräplitteratur som exempelvis Liza Marklund. Där styrs jag nog mer av kultursidornas recensioner trots att jag vet att de lika många gånger träffar rätt som fel i min personliga smak.

Kanske bottnar valet av litteratur i identiteten och den klassiska och alltid lika brännande debatten om klyftan mellan kultureliten och vanligt folk. I slutet av september grillades socialminister Göran Hägglund av kulturarbetare från alla Sveriges hörn under eftersnacket av Debatt i Svt.
- Ta det lugnt, uppmanade Hägglund.
- Varför ska jag ta det lugnt när du beter dig illa, undrade en kvinnlig teaterregissör.

Det var Hägglunds debattartikel i DN som rörde upp känslor.
"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet" skrev Hägglund och tyckte sig se en växande klyfta mellan eliten och "verklighetens folk".

Om Hägglunds tes stämmer, att vissa i kultureliten skulle se ner på vanligt folk och deras liv, skulle det också innebära ett förakt mot till exempel deras läsvanor. Men säg den person av kultureliten som aldrig sneglat bakom skräplitteraturens oheliga dörr. Och säg den person av ”verklighetens folk” som med pretentiösa ambitioner aldrig stått framför världslitteraturens bokhylla.

Så jag tror Schulman har rätt, skräplitteraturen behövs.
Hur ska man annars kunna uppskatta det andra?

/C