(C): Dealen med Navy CIS

Att "zappa" är något jag inte sällan ägnar mig åt. "Zappa" fanns inte när jag var liten. Kanalerna var antagligen för få för att det klämkäcka uttrycket skulle ta form. Men i dag går svenska tummar varma över den grå pilknappen på fjärrkontrollen. Och jag är nöjd. Varför är jag då nöjd, one might ask? Jo. Jag hittar nästan alltid något bra till halvbra (läs: Family Guy, 2 1/2 men, How I Met Your Mother, Simpsons, Scrubs, Seinfeld osv).
Tack vare utbudet.
Gott så, som Björn af Kleen skulle uttryckt det.

Men TV3 har en grej jag stört mig på. En serie (tror jag) jag ALLTID "zappar" förbi. Alltid. Jag stannar inte för allt i världen. Låter inte ens bilden laddas upp. Det räcker med den blå informationen från tv-boxen längst ned på skärmen. Blotta åsynen av namnet gör att det kryper i kroppen.

Navy CIS. Smaka på den. Är det inte riktiga På Heder och Samvete-vibbar? Eller dåliga CSI-avsnitt-vibbar? Eller en kombination?
Vibbarna är i alla fall inte bra. Det kan man konstatera.

(M): Pinsamheter

Vaknar av att det ringer på min telefon.

Cathis räcker mig den och säger någonting, jag uppfattar det som "det är tobbe".

Hm, vad tidigt han ringer tänker jag och trycker på svara. Trött och lite irriterad svarar jag;

- Kuuuuuuuuk?

Det blir tyst i luren.

- Max?

Jag tar bort luren från örat och kollar på skärmen. Det är mamma. Helvete

- Ja, hallå?

- Tänkte bara säga grattis i efterskott.

- Ehm, tack jag ringer dig om tio minuter, är helt yrvaken, säger jag och lägger på.
Det dröjer flera timmar innan jag vågar mig på att ringa tillbaka.

(C): Who the fuck wrote The Wrestler?

Det var ganska lustigt egentligen. Till slut hade alla varsin grej, sitt eget populärkulturella faktum som de försvarade med en dåres envishet och skyllde på sprickor i allmänbildningen hos de som inte höll med. Det var självklarheter, tydligen. Sådant som vi bara var tvungna att veta.

Allt började med filmen The Wrestler. Ebbe talade sig varm om den specialskrivna låten som spelas under filmens eftertexter. Vi lyssnade och fann den inte alls dum. Men vem var det som skrivit den? Enligt Ebbe var detta en ren självklarhet. Det var vid tidpunkten för filmen så stort och så uppmärksammat att man måste bott i en grotta med öronskydd och ögonbindel de senaste åren om man inte visste vem låtskaparen var. Den hade vunnit priser för bästa soundtrack, fortsatte Ebbe. Vi talar rekordnyhet här. Men nej. Jag och Max, vi visste inte. Och det stod vi för. Enligt oss var det långt ifrån självklart.

Så kom nästa bomb, denna gång från Mac. Blue Man Group, som förpestar omgivningen med sin suspekta reklam för tillfället, skulle man visst känna till. Enormt megastora var de tydligen. Kända över hela världen. Men nej. Jag och Max, vi visste inte. Och det stod vi för.

Sen började det balla ur. Nu var det Max tur. Uttrycket G. Som i Gangster. Visste man inte vad G stod för, ja då skulle man aldrig mer kunna göra några som helst anspråk på att vara någon slags kännare av populärkultur. Men nej. Vi andra, vi visste inte. Och det stod vi för.

Slutligen var det min tur. Och det kom oplanerat. Det är väl klart att man kan ha kaviar på avokado. Det är ett alldeles utmärkt komplement. Precis som till ägg. Men nej, Max köpte inte det. Hade aldrig någonsin hört talas om det. Det var ju befängt! Kaviar på avokado!? Sen smakade han - och höll med mig.

Vi gjorde för övrigt en mini-survey i klassen angående The Wrestler. Majoriteten visste inte att den skrevs av Bruce Springsteen.

I rest my case.

(C): Höjdhopp i datorn

Mästarnas mästare. Är det någon som tittar på det? Det känns som det programmet fått omotiverad stor uppmärksamhet i medierna den senaste tiden, inte sant? Jag minns någon beef mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg i början, och det var ju lite kul. Kan man tycka. Men de harvar fortfarande runt med det där programmet. Patrik Sjöberg fortsätter visserligen att leverera. I dag från en intervju i Sportbladets magasin S.

"Holm har bara hopp i datorn. Jag har porr."

(C): Kändisspottning

Glömde nästan bort helgens popkulturella händelse (om man nu kan kalla den så).
Det är lördag eftermiddag och jag och Filip tar en kaffe på Espressino vid Götgatsbacken. Mycket gott kaffe och ett presumtivt stamhak. Det är mysigt och litet. Främst litet.

Efter en stund kommer det in några tyskar. Jag noterar inte detta särskilt mycket. Men det gör Filip. Han tycker att de tittar på honom, och undrar varför. De tittar igen.

De bär alla pilotbrillor, har shoppingkassar och till synes dyra kläder. De rör sig världsvant och beställer sin latte-to-go. Personerna som sitter vid bordet bakom oss knackar plötsligt på den ena tyskens rygg.
- Are you...
Det är det enda vi hör.
Men de fortsätter slänga blickar på Filip.

När de har gått sitter han tyst.
- Vänta nu, det kan inte ha varit... börjar han.
Jag förstår ingenting. Han lägger ihop ett och ett men kräver ändå en rådfrågning av Google innan det slutgiltiga konstaterandet.
Visst fan var det Tokio Hotel vi trängdes med där på det lilla espressohaket på Götgatsbacken.
Varför de stirrade så på Filip är emellertid fortfarande oklart.

(C): Oscarsgalan 2010

Uppesittarnatt med nutellamackor, chips, te och livesänd Oscarsgala från Kodak Theatre i Hollywood. Och det är väl helt okej, även om föreläsningen drar igång kl. 10.00 i morgon.

Än så länge är de kvar på röda mattan, och det är som vanligt alltid tacksamt med kändisar - och här finns verkligen alla.

Två korta reflektioner hittills:
- Varför låter introlåten som Geraldine med Glasvegas?
- Hur många lager kravallstaket behövs egentligen för att skilja publiken på gatan och röda mattans ärade gäster?

Nattens vinnare? Avatar givetvis. Även om hjärtat säger Inglorious Bastards och Up in the Air.

(C): "Let's not fall back to sleep like we used to"

Kan det vara så att den vackraste låten länge varit, och är just nu, Impossible med Shout Out Louds? (Lugn, en lite mer djupgående reflektion av Work kommer nog vad det lider).

Förhoppningsvis spelar de i alla fall just Impossible nu på onsdag. Vi lirkade oss nämligen in på gästlistan på Shout Out Louds inofficiella spelning hos P3 Live Session. Och vi som ändå hade tänkt gå och se de på Kägelbanan senare i vår.
Fantastiska nyheter, helt enkelt.

(C): Jobb Jobb Jobb Dans Dans Dans

Det krävs inte särskilt mycket. En ouppmärksam blick kastad på planeringspapperet och plötsligt har man slarvigt felberäknat sin egen deadline. Således fruktansvärt mycket att skriva den här veckan. Var har jag hört att man skriver bäst under press?





19.10 i fredags blev jag dock klar. Med allt. En förlösande känsla som firades med Mojito, fest i SoFo och svängande höfter på Debaser Slussens brinnande dansgolv. Rätt okej skit helt enkelt.

(C): Äntligen!

(C): Topp Tre pälsig huvudbonad

Att blogga om dagens väderlek och SL:s tågdebacle känns lite genomskinligt.
Därför blir det i stället en krystad topp tre av en mössa jag sett rätt mycket i vinter.

1. Pälsmössa.

2. Ryssmössa.



3. Björnfitta.

Inspiration från:

(C): Fettisdagen

Firas bäst med ett stycke Entourage säsong fem.

(C): Mitt i natten

Varje natt vaknar jag med ett ryck. Det är priset jag får betala för att ha SvD. Tidigare, när vi hade DN, fanns inte samma problem. Då gick allt lugnt till. Då var det frid och fröjd. Då var det DN på stan varje fredag.

Nu är det i stället brak, ögonlock som flyger upp, hjärtat som pumpar hårt i bröstet, några sekunders förvirring och sedan försöka lugna sig. Pusta ut. Och somna om. Han är inte klok den där jäveln som ränner runt i trapphuset med alla tidningarna.

Jag tror Alex Schulman beskrev det bäst.

Så kommer han till vår dörr. Det ljudet... Det är obegripligt. Jag förstår inte hur det över huvud taget KAN låta så mycket. Det är ju bara en tidning som släpps ner i ett brevinkast. Fast det är klart, den här dåren släpper inte ner någon tidning. Han kastar ner den. Och när han släpper inkastflärpen så gör han det på sådant sätt att det sjunger i hela lägenheten. Det är ett magnifikt oväsen.

(C): Fredag eftermiddag

- Tenta: avklarad.
- Lunch: den lokala kinakrogen.
- Ur högtalarna: The Smiths.
- Snart: rep med bandet i Vasastaden.

Fredagen ser rätt bra ut än så länge. Får se om den slutar likadant.

(C): Kristallklart

Kastanjens studiecirkel slog i dag upp portarna för första gången denna termin. Morgondagens tentamen avhandlar publicering på internet och xhtml. Därför snurrar nu koder och regler fritt runt i skallen för tillfället.

Vid ett tillfälle skulle vi kolla upp vad javascript egentligen var för något, och vände oss, som så många i vår it-generation, till wikipedia. Deras första två meningar i förklaringen var parodiska, snudd på komiska.
Lyssna på det här, sitter ni ner?

"JavaScript är ett procedurellt och objektorienterat skriptspråk, utvecklat av Netscape. Javascript används främst på klientsidan i webbtillämpningar, det vill säga exekveras i en webbläsares javascript-motor."

Joråsatte.

(C): Häng och bli full med massa ÖL!

Jag gillar det kravlösa anslaget till kvällens festligheter.
Ingen tipspromenad. Ingen frågesport.
Kom bara och häng och bli full.

(C): Efterlängtad säsongspremiär

Stor Lost-premiär i dag. 9 långa månader har jag väntat. Men man är väl härdad vid det här laget, som inbiten Lostoholic.

Premiären då? Jorå. Klart det var bra. Lite förvirrande (otippat!). Men bra. Svar på två tunga frågor redan i premiären. Å andra sidan väcktes några nya. Onsdagar kommer hädanefter bli Lost-dagar. Känns bra. Blir nog en bra vår det här, ska ni se.

(C): One Life Stand

I helgen blev det klart. I en studentkorridor på Gärdet i Stockholm där en liten men tappar skara journaliststudenter med god hjälp av öl och white russian sakta sänkte ner fredagskvällen i ett dimmoln av electro ljöd bland annat en genomspelning av Hot Chips nya alster One Life Stand. Och det var som jag redan starkt misstänkt. Nördarna från Putney i västra London är tillbaka med besked.

Ända sedan ”Hot Chip-året” 2006, då det fantastiska albumet The Warning ekade på var och varannan popfest, har Hot Chips dansanta elctropop fått många glada hipsters höfter att euforiskt rycka på etablerade indiegolv.

Inte för att det var något större fel på Made in the Dark.
Men One Life Stand är tveklöst vårens electroalbum.

Arvikafestivalen 2008.

(C): Paradiset

Det drar ihop sig till final i Paradise Hotel. Denna promiskuösa gegg-serie har otroligt nog fått oss att titta. Trots underligt lagda sändningsdagar, uppehåll och allmänt repetitiva innehåll har den också givits oss det vi alla vill se, men inte riktigt vågat skrika efter.

Förutom guppande lakan i night vision-mode har vi fått se rödbrända svenska kroppar ligga poolside och "pakta". Allt är ett spel. Han och hon är falsk. Så har de sagt, och kastat sig i poolen. Och så har vi kollat vidare.

Det var först i dag det riktigt slog oss att de flesta faktiskt är yngre än vi. Skrämmande och kittlande. Som serien i ett nötskal.

Återstår gör Jackie, Patrik, Kristoffer, Erika, Ponuts och Francesca.

Vem fan håller man på?

Nu går vi i mål. Och sedan vidare i livet.

(Max): Skitmorgon 1 februari 2010

07.30 drar alarmet på mobilen igång. Jag slits bryskt ur min dröm där jag var en av skådisarna i en film om Westlife. Det kanske var lika bra att man vakna?
Trött som en bäver krävlar man sig upp och slukar en kopp kaffe. Efter ett par minuter börjar koffeinet verka och ögonen börjar sakta att öppna sig.

Jag och Christian skyndar oss för att hinna till tunnelbanan. Och vi gör det bra. Två minuters marginal har vi när vi kommer fram. T o m Ebbe slim, den notoriske tidsoptimisten från våningen ovanför, hinner med på färden, som går mot Mariatorget.

Väl framme börjar det gå snett. På vägen mot rulltrappan ser vi en kille, inte helt olik nordman alternativt alexander bard, sitta och pusta ut och blir av en tjej, möjligen flickvän. Vi ställer oss i alla fall i rulltrappan och pratar om annat. Helt plötsligt springer nordman/baard förbi i rask tak.

Uppe vid spärrarna svimmar han (eller något annat) plötsligt och slår med hög fart huvudet i marken. Folk strömmar till för att kolla hur han mår -och vardagshjälte som man är, så är man inte sen att ringa 112 och be de skicka en ambulans. Snart dyker det upp en tjej som är sjuksköterska och tar över. Vi springer vidare mot Södra station, skolan väntar ju trots allt.

Vi hinner precis fram och tar pendel mot Södertälje. Trodde vi iaf. Det visar sig efter ett tag att vi sitter på pendeln mot någonting helt annat än Flemingsberg. Vi kliver av i Farsta, frustrerade och lacka, och ser att det är förseningar åt alla jävla håll. Men det finns en busshållplats, där en 742a går mot skolan. Men det är såklart försenad, så vi går tillbaka till pendeltågsperrongen.

Plötsligt får jag och Ploog syn på något som kan vara rätt buss och springer som vi aldrig sprungit förut. Ut ur perrongen, ner och upp för trappor för att sedan inse att bussen inte stannade på busshållplatsen. Vi tittar bakåt. Ser att pendeltåget helt plötsligt har dykt upp och står inne på perongen. Samma visa, trappor upp och ner, hoppa över spärrarna och hinner precis innan dörrarna slår igen.

En timme försenade dyker vi upp. För att bli xthml-fistade till kl 16.00.

(C): Quiz

Torsdagens filmquiz på Pet Sounds blev lyckat på många sätt. Frågorna var i vanlig ordning på en oerhörd nivå, men också högt och lågt, vilket ju är den magiska mixen för en lyckad frågesport.

Det var bra uppslutning, rekordmånga 34 lag hade letat sig ner där i källarmörkret. Vårt eget rövgäng på fyra gjorde en alldeles strålande insats, får jag ändå tillstå. 81 friska poäng och långt ifrån sist får helt klart ses som godkänt. I synnerhet när man tävlar med rutinerade filmjournalister och anställda på filminstitutet.

Dock inget pris från pallnivå, däremot vann vi lottningen av en årsprenumeration på filmtidningen Cinema, vilket drog upp den redan uppsluppna stämningen ytterligare ett par pinnhål.
Kvällen avslutades, som sig bör, på Bonden.

(C): Avatar

Såg Avatar ikväll. En film jag tänkt se länge. I 3D givetvis.
Som någon sa, det var en liten glimt av framtidens film. Så nära verkligheten man kan komma i dag. Det drar upp den till 4 josticks av 5 möjliga.

Har nallat lite på bloggens design igen. Tycker att det är rätt okej att göra med tanke på delkursen vi går just nu. Xhtml.
Dåligt av oss om vi inte styr upp KellysKompis ordentligt efter det här.

Blir nog bra, det här. Jag lämnar er med en fin melodi signerad Joel Alme. Tyvärr har IFK Göteborg snott den.
Men bra är den ändå.

(C): Maskinen som gett onödigheten ett ansikte

(C): Nystart 2010

Här händer det inte mycket. KellysKompis har blivit som en öde stad i vilda västern, där taggiga små bollformade buskar sveper förbi de trasiga saloondörrarna. Där det enda som hörs är vinden som viner runt de fallfärdiga husen. KellysKompis har stirrat rakt in i vargavinterns mörka ögon, låst dörren och svalt nyckeln.

Men bakom spindelväven lurar en gestalt. Han sveper likt en pendel fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Han vill in. Nu är han här. Mr Plow.

Äh, enough poetiskt pekoral och flummiga metaforer. Det här är inget annat än en ansats till nystart. Nytt decennium och ny termin borgar för nya kurser och möjligheter. Men veckan har börjat hårt. Medieteknik står på schemat och kodning för hemsidor. Nyttigt men pilligt. Långa dagar. Vi har rivstartat.

Och det tycker jag vi gör här i bloggen också.
Ja, så får det bli.

Pokerkväll 09.

Ps. I år tycker jag vi skriver våra signaturer i rubrikraden, precis som jag så föredömligt gjort till detta inlägg. Ds.