Dylan i Globen

I går kväll såg jag en levande legend uppträda. Med sig hade han ett formidabelt tight band och en halvrosslig whiskeyröst, klart smetigare än Chris Cornell men ändå kanske lika hes, och som uppenbarligen varit med om en hel del under sina 67 levnadsår.
I går kväll blev jag överraskad av att gubben i vitt där nere på scenen valde att sjunga så pass många klassiker, då jag tidigare hört motsatsen.
I går kväll blev jag även en ganska lycklig ung man. Framför allt när han, gubben med munspelet, redan som andralåt, drog igång Lay Lady Lay. Och självklart också när den sedan följdes upp av en härligt omgjord Tangled Up In Blue.
Lycka.



Även om favoriten Subterranean Homesick Blues inte kom med (men den spelar han ju inte längre fick jag höra) så nöjde jag mig helt klart med lena varianter av Like A Rolling Stone, All Along the Watchtower och Blowing in The Wind. Ett härligt gung i samtliga.
Och nämnde jag att bandet var bra?



Publiken var fullsatt, blandad och trogen. Inte så konstigt, kanske, när Mr. Robert Allen Zimmerman fortfarande har kvar det.
Givetvis.
Hans unika sätt att leverera de mytomspunna texterna och få varje låt att låta unik. Det är därför folk fortfarande går och ser honom. Bland annat. Jag gick dit för att se en idol – min idol.
Och en levande legend.

/C