Nu är den här

Another sunny day in hell, som Hank Moody so eloquently put it i den eminenta serien Californication. Likt Mersault i Främlingen känner jag "ingenting annat än solhettan som likt trumpinnar bankar mot min panna". Och så länge jag inte delar samma öde som honom är jag nöjd. För om det är något vi i Sverige inte är bortskämda med så är det just solen, värmen. Dit tankarna letar sig under kalla vintermånader. Eller gråkalla söndagar i november.

Nu är den här. Så ta för dig, som den svenska sommarklassikernas krönte konung Tomas Ledin förkunnar. Kan förresten tipsa om hans sommarprogram i P1. Överraskande bra. Vem kunde tro att han som ung sparvel hjälpt Jimi Hendrix med ett gig i Sandviken. Eller festat galet med Ozzy i London. Eller att han 1988 lånade ut sin lägenhet i Stockholm till Springsteen, strategiskt la ut sitt album The Human Touch på en bänk i lägenheten och sedan några år senare kunde se The Bos själv släppa sitt album Human Touch.
Lyssna på det HÄR!

/C

Fotboll när den är som bäst

Fotboll kan vara grymt. Det kan också vara så spännande. Så spännande att man inte kan slita sin blick från tv:n. Och det kan vara vackert. Som när en genomskärare passerar precis emellan två backar, eller när anfallaren avslutar med ett volleyskott i nättaket.

Igår var fotboll precis allt det där. Sverige hämtade upp vad som borde vara omöjliga 0-3 till 3-3 mot England. På 45 minuter. Spelet flöt på hur bra som helst, inläggen haglade in i boxen, vi vann närkamper och satte skotten. England var paralyserat.

I soffan försökte vi lugna nerverna med öl. Det gick inget vidare. Det blev förlägning. Nick i ribban av berg. Straffar. Berg missar. Molins missar. Det är avgjort. Ingen mirakelseger, utan segervrålet fastnade i halsen. Så nära. Så grymt.

Jag är lite av en fotbollsnörd, men så nervös och engagerad som jag blev igår, det händer sällan. Vet inte exakt vad som låg bakom, men jag tror att det var u-21 grabbarnas finlir och jävlarannama som smälte mitt hjärta. Fan att det inte blev final. Men Sverige har något stort på gång.

/Max

Ps. Trevligt att vara tillbaka bakom pennan, eller nåja tangentbordet, och skriva på kk. Ser att ni håller nivån högt the hans och crill.

Framtiden kommer ljusna

Trots att jag är en obetydlig studiemedelstagande vanlig student ska jag nu lösa världens problem. Jag har helt enkelt lösningen på den ekonomiska krisen. Allt som oftast hörs politiker och VD:ar skylla på krisen när de motiverar uppsägningar. Men det är ni som sitter på lösningen, vilket kommer framgå nedan.
Det är lågkonjunkturen som jag ger mig på men eftersom ekonomi genomsyrar de flesta samhällsproblem räknar jag iskallt med att klimathot, överbefolkning, fildelning och FRA-problemtik etcetera, etcetera också kommer lösas. Men först en historiebeskrivning:

På 1800-talet, när Marx manifest skrevs, och när den industriella revolutionen svepte över England, lämnade många invånare lantbruket för att ta jobb i de nya koldrivna fabrikerna i städerna. Där skapades en modern arbetarklass och där skapades ett nytt mänskligt förtryck.

Fabriksägarna piskade arbetarna och sänkte deras löner i tron att högre produktion skulle åstadkommas. Marx idéer hade ännu inte fått genomslag och en revolution var långt borta. Paradoxalt nog var det fabriksägarna som efter ett tag satte stopp för den negativa lönespiralen.

De kom på att arbetarna ju måste han en lön så att de på sin fritid kan gå till affärer och köpa produkterna som tillverkades i fabrikerna. Utan en efterfrågan, och utan konsumenter, ingen vinst. Och det var ju arbetarna och folket som var kunderna. Vi kan kalla det den kapitalistiska paradoxen.

Idag ser jag samma mönster. Klyftorna är stora och konsumtionen är låg. För att hoppet om framtiden ska höjas och arbetslösheten ska sänkas måste de ekonomiska hjulen börja rulla genom att människor helt enkelt konsumerar sig ur krisen. Men det är inte så lätt när det inte finns några pengar, hörs det ofta. Fast det gör det väl? tänker jag. Överallt, det är inte så att guldreserverna och oljan tagit slut. Pengar finns, bara i fel händer.

Klyftorna i vårt samhälle har aldrig varit större. Antalet miljonärer blir fler för varje år. Och med skatteplanering göms åtskilliga miljarder i skatteparadis världen över. Pengar finns, fast orättvist fördelade.

Så, storkapitalister. Öppna lite på era plånböcker och kasta till folket som sliter för er. Ni har råd. Och ni kommer själva också att tjäna på det, precis som fabriksägarna i England gjorde. Krisen kommer på så sätt att upphöra, vilket alla, vi och ni, tjänar på.

Jag presenterar en enkel lösning. Aningen ambitiös kanske, och aningen visionär kan många säkert tycka. Men vad vore världen utan visioner? Rätt så grå. Men jag har historien på min sida. Och det vi alla lär i skolan är att vi ska lära av historien.

Synd bara att jag inte heter Barack i förnamn utan är en enkel futtig journaliststudent i en skola belägen i en förort till Stockholm.

Bra dock, att det inte finns någon max-antal-teckengräns på Kellyskompis.


snaH

Elaka flickor

Jag vill bara försäkra mig om att alla såg Mean Girls i förrgår på TV4.

Gjorde ni det?
I annat fall missade ni något.

Ni missade världens bästa film med världens bästa skådespelerska. Lindsay var 17 när hon spelade in den här då hon stod på toppen av sin karriär.

Vad hände sen? Ja, hon började väl knarka ner sig eller nåt vilket inte har resulterat i något som kan toppa Mean Girls.

Det är nåt magiskt skimrande rosa över filmen. Jag stängde av ljudet på teven bara för att helt kunna fokusera på just själva bildspelet.

Ett mästerverk.

H

Gubbsjuka

Med två fagra damer satt jag i en kohage utanför festivalområdet och pimplade medhavd öl. Tidningar skiljde oss från vätan i gräset när ett munspel hördes från scenen. Jag ställde mig upp och rusade mot ingången. Jag var ju där för att se honom - Gubbarnas Gubbe - Neil Young.

Vid ingången hindrade en stor gubbe mig med en hand. "Jag vill se i din väska!" sa han bestämt. Turligt nog hade jag redan bjudit bort all öl till damerna som jag hastigt lämnat.
Vidare mot scenen.
Akustisk gurra och munspel hördes genom det ogenomträngliga folkhavet - det nästan ogenomträngliga folkhavet. Jag tog av jackan så armbågarna skulle kännas än mer spetsiga mot folks kroppar, och jag lyckades.

Tio meter från scenen tog det dock stopp. Gubbar överallt. Tre av dem hindrade vägen men inte sikten eftersom de var kortväxta. Jag borde sänkt dom redan då, från början, på en gång.
Neil spelade Don't let it bring you down och jag klappade, som man ska göra, tycker jag, men vilket inte ena gubben tyckte. Vi kan kalla honom Rolf. Han gav mig en blick samtidigt som han sänkte mina händer. Blicken sa: "Jag lyssnar, du ska inte störa med nåt handklapp mitt i låten på fel ställe!".
Gubbjävel

Vid nästa låt, den larmande Words, ville jag närmare, så jag tryckte mig framåt. Uppenbarligen inte populärt eftersom gubbe två, Lacke hette han kanske, sa åt mig att inte göra så. Jag blev mållös och kunde inte munhugga tillbaka - förrän efter fem minuter. Då sa jag: "Men det är inte jag, det står tiotusen pers bakom mig som trycker."
Lacke tittade först på mig, sen bakom mig, sen på mig igen - som vore jag en idiot denna gång - och sen långsamt tillbaka på Neil.
Jag vände också huvet bakåt och såg en lucka på en halvmeter. Fan

När nästa låt, Old man, var över höjde jag armarna igen för att applådera. Gubbe tre, Rock-Arne måste han ha hetat, hade hamnat bakom mig och gillade inte mina armar. "Jag ser inget", gormade han.
Nähä, tänkte jag. Så synd om dig. Jag var måttligt irriterad på gubbar vi det här laget men konflikträdd som jag är sänkte jag armarna istället för honom.

Rockkonserten tog slut och gubbarna gick. Trodde dom. Rolf, Lacke och Rock-Arne hade inte räknat med extranumrena. Ha, tänkte jag, där fick dom. Och där fick jag min upprättelse. Konsertovana gubbjävlar!
Sen tog det slut på riktigt och jag begav mig mot utgången tillbaka till min trygga kohage. Dock utan damerna, som hade snott ölen och dragit.
Fan, jävla gummjävlar.
Kan inte lita på nån nuförtiden.

OBS. Gubbarna i reportaget heter egentligen inte något annat i verkligheten.

h

Brustabletten Bakis hittas med fördel på Teknikmagasinet

Bröllopshysteri

Har ni tänkt på hysterin kring bröllop i amerikansk populärkultur. Eller snarare hos tjejerna som ska planera dem. Såg av en händelse filmen Just Married för en tid sedan. Där blev mor och dotter fullkomligt till sig av det faktumet att de skulle planera bröllopet.

Visst kan jag förstå att det kan vara ganska spännande att planera ett sådant stort evenemang, åt sig själv, eller någon som står en nära, men varför denna extrema hype? Och varför just i USA?

I filmer och tv-serier berättar de här tjejerna drömmande om sin stundande bröllopsdag, hur de drömt om detta sedan de var små, att precis allt måste vara perfekt. Känner ni igen det?

Här är några exempel:

Charlotte i Sex And The City.

Filmerna The Wedding Planner, The Wedding Singer, Wedding Crashers, American Wedding.

Och. Så. Vidare.

Senaste tillskottet i raden av bröllopsproduktioner från staterna är filmen Bride Wars. Ni kanske minns den otroligt irriterande trailern som gick för ett tag sedan; "Your wedding better watch it!". Med Anne Hathaway och Kate Hudson. Minns ni?

Hur som helst är tendensen alltid densamma: tjejerna blir helt jävla rabiata. Och jag kan inte riktigt få grepp om denna amerikanska hysteri bland tjejerna kring det här med bröllop. Inte den sanslösa hysterin i alla fall. Jovisst, det är film, det är tv. Men bottnar det kanske i något högst verkligt? Det är det jag sitter här och funderar på en regnig onsdag i juni.

/C

Back to basics

Jag slänger hastigt av mig väskan. Istället för att landa på byrån faller den ned på golvet med ett skrän. Ljudet kommer från väskans dragkedja som nuddar något under fallet, men det är bara en kort notering jag gör, för nu handlar det om sekunder. Toalettdörren flyger upp, jag halvspringer fram till den just nu ljuvligt vita porslinsformationen, vispar upp sitsen med sådan kraft att jag för en sekund tror att porslinet ska spricka. Jag märker hur mina rörelser börjar bli ryckiga när jag otympligt fumlar med skärpet. Hjärnan verkar inte fungera som den ska. Urinblåsan är som en till bredden fylld bägare - minsta rörelse skulle få den att skvalpa över.

Back to basics. Jag förlitar mig helt på instinkt nu. Reptilhjärnan har tagit över fullständigt. Jag tänker inte längre på det jag skulle komma ihåg tidigare, på tunnelbanan, på väg hem. Det var ju något, kanske något viktigt. Men vad var det? Jag skulle ha skrivit upp det. Nu har min formella tankeförmåga upphört att existera. Förståndet och intellektet existerar inte längre i min värld, tankarna är på annat håll - att hålla mig.



/C

Lika som bär?

Tonårsidolen Johan Palm släppte tydligen ett nytt album för en tid sedan, och man har sedan dess kunnat se han fejs dyka upp titt som tätt i medierna - ja, egentligen ända sedan han slog igenom i Idol. Men, är det bara jag, eller påminner inte han sjukt mycket om den svenska modellen Caroline Winberg, till utseendet?



Och då undrar jag förstås stilla, är detta bra eller dåligt för Johan?

/C

När kungen rullar förbi...

...åker verkligen alla kameror fram. ALLA.
Masspsykos.

Zzzzzzuck!

Detta har avhandlats tidigare. Och ja, det var väl lite fyndigt. Med betoning på VAR. I början, alltså. Nu, ÅR SENARE, får det fan i mig vara nog. Nog! säger jag. Och hör sen!

/C

Last day of the semester

Den sista skoldagen för terminen är till ända och vi alla kan se tillbaka på fem månader av bland annat kamratintervjuer, fotograferande, Göran Segeholm, offentlighetsprincipen, seminarier, Goda Nyheter, rubriker, Gipskukar, krispigt torra sidor i Hadenius/Weibull, seminarier, grävhysteri, källkritik, Nils Funke, försvarsmaktspropaganda, kortpraktik, seminarier, språktentor, kurswebbar, skolfotboll och radio.

Nu tar vi sommar. Det är vi värda.

Silverfiskarna are the champions

Silverfiskarna, med stora delar av KellysKompis, vann mycket komfortabelt dagens fotbollsturnering som arrangerades av skolan. Första pris - regerande mästare till nästa sommar.
Stabilt.

Every Epic Story Comes to an End

För ett par veckor sedan var det säsongsavslutning för ABC:s megahit Lost. Hittade den här promon inför den sjätte och sista säsongen - gjord av ett fan!
Fantastiskt.
Den stora och enormt hängivna skaran fans som den här serien har saknar motstycke i modern tv-seriehistoria. Nästa år går en era i graven.
Blandade känslor, minst sagt.



/C

Spillror från helgen

Ett sanslöst långvarit förkrök hos Mac i fredags, med pannkakstårta och lite folk från klassen.

Grillning på Gärdet på lördagen.

Så många gånger i livet man bakfull, trött och jävlig blivit ivägtvingad på familje-events eller dylikt på söndagar. Inget undantag i helgen. Barnkalas. Men bra trevligt var det ändå.

/C