FlashForward heter ABC:s nya serie. Kalla det ett komplement i väntan på den sista säsongen av Lost som drar igång i början av nästa år. Inte mycket till komplement om du frågar mig. Å andra sidan är det väl lite orättvist att jämföra.
FlashForward är väl helt okej i brist på annat.
Men, härom dagen såg jag avsnitt fem, Gimme Some Truth, och helvete vilken avslutningsscen. Kontrasten mellan stilig gunfight och Dylans klassiker i ny tappning är rent ut sagt briljant.
Det, hörrni, var bra tv.
/C
lördag 14 november 2009
torsdag 12 november 2009
Hela livet var en spya
Redan i lågstadiet spydde jag. Mina klasskompisar lekte ryska posten och jag spydde galla. I mellanstadiet började dom hångla, fastän dom inte kunde. Jag spydde. I högstadiet växte brudarnas bröst och killarna i klassen raggade på tjejerna i klassen. Om jag gjorde det? Skojar du, jag spydde. Värre blev det i gymnasiet. Det var nog 4 par som mest. Jag pratade inte med dem. Vår klass blev känd bland lärarna som klassen där kärleken spirade. FY FAN VA JAG SPYDDE.
Sen kom högskolan. Började i Uppsala. Hoppade av efter ett halvår men visst fan hann jag spy även där (några gånger av alkohol dessutom). Paren blomstrade. Jag hoppade av och drog till Stockholm och gled några år. Sen började jag på Södertörn.
Då slutade jag spy.
Sen kom högskolan. Började i Uppsala. Hoppade av efter ett halvår men visst fan hann jag spy även där (några gånger av alkohol dessutom). Paren blomstrade. Jag hoppade av och drog till Stockholm och gled några år. Sen började jag på Södertörn.
Då slutade jag spy.
tisdag 10 november 2009
Fint eller fult
Härom veckan slog bloggfadern Alex Schulman upp portarna till sin nya bokhandel. Han ska sälja skräplitteratur, proklamerade han stolt på sin blogg. Och dyrt ska det vara. Schulman vill inte ha något spring i butiken.
Jag funderar lite kring begreppet skräplitteratur. Den vita texten på hans skyltfönster ger några tips: tantsnusk, chick-lit och Dean R. Koontz.
Men är det skräp för att det säljer eller är det skräp för att det är skräp? Att smaken hos folket är subjektiv måste bli den rimliga förklaringen. För av alla som läser böcker i världen kan man alltid hitta någon som älskar det någon annan hatar.
Men låt oss för sakens skull enas om att det finns något som heter skräplitteratur. På sin blogg förklarar Schulman hur skräplitteraturen ofta fungerar som ett slags inkörsport till läsandet för de flesta människor. Den argumenteringen kan jag faktiskt köpa. Däremot vet jag inte om jag bokstavligen skulle gå och köpa uttalad skräplitteratur som exempelvis Liza Marklund. Där styrs jag nog mer av kultursidornas recensioner trots att jag vet att de lika många gånger träffar rätt som fel i min personliga smak.
Kanske bottnar valet av litteratur i identiteten och den klassiska och alltid lika brännande debatten om klyftan mellan kultureliten och vanligt folk. I slutet av september grillades socialminister Göran Hägglund av kulturarbetare från alla Sveriges hörn under eftersnacket av Debatt i Svt.
- Ta det lugnt, uppmanade Hägglund.
- Varför ska jag ta det lugnt när du beter dig illa, undrade en kvinnlig teaterregissör.
Det var Hägglunds debattartikel i DN som rörde upp känslor.
"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet" skrev Hägglund och tyckte sig se en växande klyfta mellan eliten och "verklighetens folk".
Om Hägglunds tes stämmer, att vissa i kultureliten skulle se ner på vanligt folk och deras liv, skulle det också innebära ett förakt mot till exempel deras läsvanor. Men säg den person av kultureliten som aldrig sneglat bakom skräplitteraturens oheliga dörr. Och säg den person av ”verklighetens folk” som med pretentiösa ambitioner aldrig stått framför världslitteraturens bokhylla.
Så jag tror Schulman har rätt, skräplitteraturen behövs.
Hur ska man annars kunna uppskatta det andra?
/C
Jag funderar lite kring begreppet skräplitteratur. Den vita texten på hans skyltfönster ger några tips: tantsnusk, chick-lit och Dean R. Koontz.
Men är det skräp för att det säljer eller är det skräp för att det är skräp? Att smaken hos folket är subjektiv måste bli den rimliga förklaringen. För av alla som läser böcker i världen kan man alltid hitta någon som älskar det någon annan hatar.
Men låt oss för sakens skull enas om att det finns något som heter skräplitteratur. På sin blogg förklarar Schulman hur skräplitteraturen ofta fungerar som ett slags inkörsport till läsandet för de flesta människor. Den argumenteringen kan jag faktiskt köpa. Däremot vet jag inte om jag bokstavligen skulle gå och köpa uttalad skräplitteratur som exempelvis Liza Marklund. Där styrs jag nog mer av kultursidornas recensioner trots att jag vet att de lika många gånger träffar rätt som fel i min personliga smak.
Kanske bottnar valet av litteratur i identiteten och den klassiska och alltid lika brännande debatten om klyftan mellan kultureliten och vanligt folk. I slutet av september grillades socialminister Göran Hägglund av kulturarbetare från alla Sveriges hörn under eftersnacket av Debatt i Svt.
- Ta det lugnt, uppmanade Hägglund.
- Varför ska jag ta det lugnt när du beter dig illa, undrade en kvinnlig teaterregissör.
Det var Hägglunds debattartikel i DN som rörde upp känslor.
"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet" skrev Hägglund och tyckte sig se en växande klyfta mellan eliten och "verklighetens folk".
Om Hägglunds tes stämmer, att vissa i kultureliten skulle se ner på vanligt folk och deras liv, skulle det också innebära ett förakt mot till exempel deras läsvanor. Men säg den person av kultureliten som aldrig sneglat bakom skräplitteraturens oheliga dörr. Och säg den person av ”verklighetens folk” som med pretentiösa ambitioner aldrig stått framför världslitteraturens bokhylla.
Så jag tror Schulman har rätt, skräplitteraturen behövs.
Hur ska man annars kunna uppskatta det andra?
/C
måndag 9 november 2009
SM-guld!
Nu när vi nyktrat till från festligheterna kan vi belåtet konstatera - SM-guld!
Och låta det sjunka in.
Och låta det sjunka in.
söndag 1 november 2009
En lång väntan
Jaha, så var det dags. Äntligen, får man säga.
11 långa år. 8 egentligen för min del.
Ända sedan den tjocka bengalröken fyllde Norra Stå och havet av kvittorullar rusade över huvudet på en liten öppensinnad 14-åring under 5-2-derbyt mot Bajen 2001 har man, när allt kommer omkring, faktiskt bara gått och väntat på en sak.
SM-guld för AIK.
I morgon kan det ske. Det är sjukt.
Det var nära härom året. Det var också sjukt.
Känslan kan jämföras med dramat under VM 2002, eller kanske straffsparkarna mot Holland under EM 2004. Känslan alltså. Nervositeten.
Men det här kommer ändå bli annorlunda. Och jag är väldigt ledsen över att jag inte kommer kunna uppleva detta på plats i Göteborg. I stället invaderar vi Midsommarkransens stabilaste krog, ty samtliga O'Learys i Stockholm (what a shock!) var uppbokde.
Sen, om det finns en gud, guldfestar vi på Ambassadeur med laget.
Fler är nervösa. Vi släcker nervositeten med mjöd. I alla fall vi här i Kransen. Och börjar sedan den riktiga våndan (inte den i jämförelse ynkliga pinan som pågått i några dagar nu) - exakt kl. 15.00.
Välkomna till årets match.
/C
11 långa år. 8 egentligen för min del.
Ända sedan den tjocka bengalröken fyllde Norra Stå och havet av kvittorullar rusade över huvudet på en liten öppensinnad 14-åring under 5-2-derbyt mot Bajen 2001 har man, när allt kommer omkring, faktiskt bara gått och väntat på en sak.
SM-guld för AIK.
I morgon kan det ske. Det är sjukt.
Det var nära härom året. Det var också sjukt.
Känslan kan jämföras med dramat under VM 2002, eller kanske straffsparkarna mot Holland under EM 2004. Känslan alltså. Nervositeten.
Men det här kommer ändå bli annorlunda. Och jag är väldigt ledsen över att jag inte kommer kunna uppleva detta på plats i Göteborg. I stället invaderar vi Midsommarkransens stabilaste krog, ty samtliga O'Learys i Stockholm (what a shock!) var uppbokde.
Sen, om det finns en gud, guldfestar vi på Ambassadeur med laget.
Fler är nervösa. Vi släcker nervositeten med mjöd. I alla fall vi här i Kransen. Och börjar sedan den riktiga våndan (inte den i jämförelse ynkliga pinan som pågått i några dagar nu) - exakt kl. 15.00.
Välkomna till årets match.
/C
fredag 16 oktober 2009
Hard Knock Life
Promenerade idag förbi en lågstadieskola. På avstånd hörde jag att det som vanligt var hög volym och mycket lek på skolgården under rasten. När jag gick förbi några buskar i utkanten av skolområdet kom en liten grabb fram, kanske 7-8 år gammal. I händerna håller han två stora pinnar, samt en glasskärva. Ett vapen, förklarar han. Jag berättar att det är farligt, och att man kan skada sig allvarligt, och kastar bort glasbiten.
- Men dom kastade på mig först, säger grabben.
Han förklarar att några stora killar alltid är på honom, och har stora pinnar som dom jagar honom med. Jag får syn på en av ligisterna, och säger åt honom att skärpa sig, och låta grabben va. Rikard, som jag får veta att han heter, vågar sig tillbaka till skolgården. Jag stannar kvar undertiden för att se hur det utvecklar sig.
Efter bara en halvminut är Rikard tillbaka. Dom är på mig, säger han. Jag följer Rikard in på skolgården, vi går förbi ligisterna, som verkar ligga lågt så länge Rikard har backup. Jag promenerar runt skolgården med Rikard i jakt på en lärare vi kan snacka med.
- Jag har tusen problem i skolan, säger Rikard. Men jag får inte ut vilka problemen är.
Fan, killen kan ju knappt klä på sig själv, så liten som han är, tänker jag. Sjukt dåligt att det kan handla om mobbing i så tidig ålder.
- Alla killarna på skolgården har pinnar på rasten, som vapen säger Rikard. Jag tittar runt. Skolans äldsta elever går i trean. Vad är det frågan? Är vi i Bronx eller?
Rasten tar slut utan att jag hittat någon lärare. Jag följer Rikard in till huvudbyggnaden och drar sen hemåt. Man borde ju följt med han in och pratat med hans klassföreståndare inser jag.
Väl hemma gör jag min goda gärning för dagen och ringer skolan och berättar att de borde kolla upp hur Rikard mår, och namnger en av ligisterna. Hoppas det funkar, annars kanske man får köpa skinnjacka med texten "blä" och bli livvakt.
/Max
- Men dom kastade på mig först, säger grabben.
Han förklarar att några stora killar alltid är på honom, och har stora pinnar som dom jagar honom med. Jag får syn på en av ligisterna, och säger åt honom att skärpa sig, och låta grabben va. Rikard, som jag får veta att han heter, vågar sig tillbaka till skolgården. Jag stannar kvar undertiden för att se hur det utvecklar sig.
Efter bara en halvminut är Rikard tillbaka. Dom är på mig, säger han. Jag följer Rikard in på skolgården, vi går förbi ligisterna, som verkar ligga lågt så länge Rikard har backup. Jag promenerar runt skolgården med Rikard i jakt på en lärare vi kan snacka med.
- Jag har tusen problem i skolan, säger Rikard. Men jag får inte ut vilka problemen är.
Fan, killen kan ju knappt klä på sig själv, så liten som han är, tänker jag. Sjukt dåligt att det kan handla om mobbing i så tidig ålder.
- Alla killarna på skolgården har pinnar på rasten, som vapen säger Rikard. Jag tittar runt. Skolans äldsta elever går i trean. Vad är det frågan? Är vi i Bronx eller?
Rasten tar slut utan att jag hittat någon lärare. Jag följer Rikard in till huvudbyggnaden och drar sen hemåt. Man borde ju följt med han in och pratat med hans klassföreståndare inser jag.
Väl hemma gör jag min goda gärning för dagen och ringer skolan och berättar att de borde kolla upp hur Rikard mår, och namnger en av ligisterna. Hoppas det funkar, annars kanske man får köpa skinnjacka med texten "blä" och bli livvakt.
/Max
onsdag 14 oktober 2009
torsdag 8 oktober 2009
tisdag 6 oktober 2009
tisdag 22 september 2009
Michael Emerson
Måste bara ge ett stort grattis till Michael Emerson som vann en Emmy för Supporting Actor. Det var han väl värd efter den senaste säsongen av Lost.
Och kolla så charmigt chockad, timid och ödmjuk han är.
/C
En skitsak
Detta är ju helt sjukt.
På vägen hem från en bortaresa stannade en buss med Bajen-supportrar i Linköping för ett mat och toalettbesök.
Vad som hände sen får ni väl läsa er till, men det får väl fan tillskrivas som historia.
På vägen hem från en bortaresa stannade en buss med Bajen-supportrar i Linköping för ett mat och toalettbesök.
Vad som hände sen får ni väl läsa er till, men det får väl fan tillskrivas som historia.
Bild: Flashback
Nu får det bli tåg i stället för Bajarna.
-Varför?
De skiter ju i bussarna!
Höhö.
Äh, kom igen. Det är tisdag.
/C
Dear Sister
Att detta klipp inte finns i dugligare kvalitet på den annars så späckade filmtuben är för mig en gåta. Hade jag varit en smula mer teknisk hade jag antagligen lagt ut mästerverket.
Nu får jag fuska lite.
För att till fullo njuta av följande filmsnutt bör man ha sett tonårsserien The OC. Det var bara det.
NU, direkt från SNL, ger jag er: Dear Sister. The Original.
Och OC kommer aldrig att bli detsamma igen.
/C
Nu får jag fuska lite.
För att till fullo njuta av följande filmsnutt bör man ha sett tonårsserien The OC. Det var bara det.
NU, direkt från SNL, ger jag er: Dear Sister. The Original.
Och OC kommer aldrig att bli detsamma igen.
/C
torsdag 17 september 2009
Dagens låt
Det kommer bara bättre och bättre alster från det brittiska popundret Lily Allen. Först bad hon alla dra åt helvete i sin glada, melodiösa och provocerande pianodänga Fuck You.
Senaste tillskottet är låten Not Fair, en lite western-inspirerad tempolåt som har svept in sig i samma härliga melodiösa popfilt, och den får ni gärna dra över er här. Om ni vill:
/C
onsdag 16 september 2009
Farmville
Jag kan inte säga att jag sneglat särskilt mycket på alla dessa applications på Facebook. Har inte lagt särskilt mycket intresse vid varken de Movie quiz, spel eller "Vem är du i The Breakfast Club"-historier som ständigt förpestar surfningen. Men av någon, högst outgrundlig, anledning har jag fastnat för det mest simpla, primitiva och intetsägande spel som finns att hitta.
Farmville, heter det.
Och det är fruktansvärt. Det är fascinerande.
Det är som ett skrapsår som kliar. Trots att man vet att man inte ska, så kan man inte låta bli.
Jag sår mina frön, och skördar dagen därpå.
En riktig farmare. Hur i helvete blev jag en sådan?
/C
Farmville, heter det.
Och det är fruktansvärt. Det är fascinerande.
Det är som ett skrapsår som kliar. Trots att man vet att man inte ska, så kan man inte låta bli.
Jag sår mina frön, och skördar dagen därpå.
En riktig farmare. Hur i helvete blev jag en sådan?
/C
tisdag 8 september 2009
fredag 4 september 2009
An alliance
Jerry: No, wait a minute, Newman! You can't let this dream die. You moving away is my dream too!
Newman: What are you proposing?
Jerry: Whatever it takes, for as long as it takes me, where ever it takes me as long as it takes you away from me!
Newman: An alliance?
Jerry: An alliance.
(They both shake hands and laugh evily)
Jerry: Now get the hell outta here.
Newman: What are you proposing?
Jerry: Whatever it takes, for as long as it takes me, where ever it takes me as long as it takes you away from me!
Newman: An alliance?
Jerry: An alliance.
(They both shake hands and laugh evily)
Jerry: Now get the hell outta here.
måndag 24 augusti 2009
Gah!
Jag gillar ju radio. Tillåt mig därför dregla en stund.
Den här är från Roberts Radio.
British Racing Green.
Tidlös design från 1950-tal.
Handklädd i äkta läder från Connolley i England.
2450 kr vill de ha för skapelsen.
Ge mig, nu! Gah!
/C
fredag 21 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
Livet kan vara underbart!
Nisse var stressad och orolig. Fast han visste inte för vad. Det var väl livet som strulade, som det gjorde för alla andra. Själv visste han inte vad som skapade oharmoni i hans liv men TV-program och övrig skrämselpropaganda han fått pumpad över sig berättade att det troligen var livet som det var fel på.
Så självklart ville han, liksom alla andra, finna ro för att döda sin stressade ångestfyllda tillvaro.
Självhjälp blev lösningen.
Nisse gick till Hälsobutiken runt kvarteret och köpte en bok. Han hade sett den i skyltfönstret, det var en riktig storsäljare. Efter två veckor var boken utläst, men inte fan blev han rofylld för det. Tipsen, eller manualen till livet som boken kallade sig själv, hjälpte inte. Han fattade inte att den kunde toppa mestsåldaböckerlistorna.
Hemma surfade och läste han på internet. Han skannade av allt för att hitta något som var bättre än boken han läst. Något som skulle hjälpa honom. Och det fanns hur mycket som helst. Han ville inte anstränga sig för mycket, han var lat, så han gick och köpte piller från hälsobutiken. Enligt en artikel på någon blogg fanns det piller som verkligen gjorde underverk - Omega-3-syror, Rosenrot, vitaminer, örter etc etc. Nisse köpte rubbet, och var tillochmed tvungen att köpa en dosett från apoteket för att hålla koll på allt, vilket han också hade läst att man kunde göra.
Men det hjälpte inte heller.
På stan hade spikmattehajpen stegrat de senaste månaderna. Han tänkte att han kanske borde prova på ett ligg.
Så en spikmatta inhandlades, från en annan butik den här gången, och han gick hem och la sig tillrätta. Men det gjorde bara ont, den var ju vass. Och han blev bara stressad över att han aldrig hade tid att ligga på den.
Vad skulle han nu hitta på?
Något andligt kanske? Han hade sett på TV hur folk gick på yoga och gjorde konstiga övningar för att finna ro. Något var han ju tvungen att hitta på. Och lite mental gymnastik tillsammans med andra skulle få honom att bli en ny människa.
På vägen till yogapasset gick han förbi ännu en hälsoaffär med skrikande må-bra-tips. Han kom att tänka på att han glömt ett piller ur dosetten. Han hade ju köpt dem, så han ville äta upp dem fastän de inte hjälpte. Han var snål.
Så han sprang hem - och somnade, utan att hinna ta ett piller. Pladask! sa det bara. Han sov på magen en hel natt.
Hetsen hade blivit för mycket för honom. Hetsen att må bra hade inte hjälpt honom, den hade bara tömt hans plånbok, inget annat.
Hemma sov Nisse och drömde att alla borde få må som de vill, inte som någon annan vill. Och han vaknade utvilad.
/h
Så självklart ville han, liksom alla andra, finna ro för att döda sin stressade ångestfyllda tillvaro.
Självhjälp blev lösningen.
Nisse gick till Hälsobutiken runt kvarteret och köpte en bok. Han hade sett den i skyltfönstret, det var en riktig storsäljare. Efter två veckor var boken utläst, men inte fan blev han rofylld för det. Tipsen, eller manualen till livet som boken kallade sig själv, hjälpte inte. Han fattade inte att den kunde toppa mestsåldaböckerlistorna.
Hemma surfade och läste han på internet. Han skannade av allt för att hitta något som var bättre än boken han läst. Något som skulle hjälpa honom. Och det fanns hur mycket som helst. Han ville inte anstränga sig för mycket, han var lat, så han gick och köpte piller från hälsobutiken. Enligt en artikel på någon blogg fanns det piller som verkligen gjorde underverk - Omega-3-syror, Rosenrot, vitaminer, örter etc etc. Nisse köpte rubbet, och var tillochmed tvungen att köpa en dosett från apoteket för att hålla koll på allt, vilket han också hade läst att man kunde göra.
Men det hjälpte inte heller.
På stan hade spikmattehajpen stegrat de senaste månaderna. Han tänkte att han kanske borde prova på ett ligg.
Så en spikmatta inhandlades, från en annan butik den här gången, och han gick hem och la sig tillrätta. Men det gjorde bara ont, den var ju vass. Och han blev bara stressad över att han aldrig hade tid att ligga på den.
Vad skulle han nu hitta på?
Något andligt kanske? Han hade sett på TV hur folk gick på yoga och gjorde konstiga övningar för att finna ro. Något var han ju tvungen att hitta på. Och lite mental gymnastik tillsammans med andra skulle få honom att bli en ny människa.
På vägen till yogapasset gick han förbi ännu en hälsoaffär med skrikande må-bra-tips. Han kom att tänka på att han glömt ett piller ur dosetten. Han hade ju köpt dem, så han ville äta upp dem fastän de inte hjälpte. Han var snål.
Så han sprang hem - och somnade, utan att hinna ta ett piller. Pladask! sa det bara. Han sov på magen en hel natt.
Hetsen hade blivit för mycket för honom. Hetsen att må bra hade inte hjälpt honom, den hade bara tömt hans plånbok, inget annat.
Hemma sov Nisse och drömde att alla borde få må som de vill, inte som någon annan vill. Och han vaknade utvilad.
/h
Tre dagar till Coldplay
Jag står och fryser tårna av mig utanför luckan vid Globens biljettförsäljning. Det är torsdagen den 11 december 2008 och alldeles för tidigt på morgonen. Coldplay-biljetter ska släppas klockan nio, men jag har varit här sedan halv åtta. Helt i onödan, har det visat sig, då det när jag kom bara fanns några enstaka krakar på plats med termos och filtar. Nu har de ställt sig upp, och för varje minut som visaren på min klocka masar sig fram verkar de mer och mer muntra.
Kul att nån har kul, tänker jag och går i stället in på McDonald's.
Jag beställer en bagel och något att dricka och ser snart att nyanlända köare gör samma sak som jag. De kommer fram till biljettluckan, slänger ett snabbt öga på krakarna med filtarna, spanar noga av omgivningen efter en möjlig anstormning av en hord sista-minuten-köpare, och går sedan in på "Donken" för att i stället vänta i värmen.
Men inte utan ett vakande öga på biljettkassans område med omnejd.
Var är alla människor? Var är kravallstaketen? Var är vakterna? Var är hysterin? Är Coldplay 2008 inte hetare än så här? Har folk tröttnat?
Jag är ingen rutinerad biljettköare, men lite tryck hade jag ändå väntat mig.
Vid halv nio har det i alla fall kommit ett 20-tal personer.
Jag stiger ut från McDonald’s, varm och mätt, och ställer mig i "kön".
Kommer att tänka på sist jag stod här och frös. Tror det var i februari 2007 och biljetter till Metallicakonserten den sommaren stod på tur att kastas ut i ticnet-Sverige. Då hade jag kommit hit lite efter klockan sju på morgonen, och mött en stadig köbildning som ringlade sig en bra bit bort över Globenområdet. Men jag ställde mig ändå och tillslut, efter några horribelt isande timmar, lyckades jag, på något egendomligt sätt, få tag i fem ståplatsbiljetter.
Det var en härlig känsla, i synnerhet när jag bara en meter från biljettluckan hörde någon ropa de förbjudna orden "Biljetterna är slut!", följt av besvikna ”vafan”-yttringar.
Men vad hade jag att förlora? Jag vässade armbågen och tryckte mig fram till en kassa. Och det gick vägen.
Äntligen, efter alla dessa förargligt sega ICA-moments, hade jag valt rätt kassa.
Tyvärr missade jag själva spelningen då jag genom usel planering råkade tågluffa vid tidpunkten. Men brorsan blev glad, och hälsade att "det var den bästa konserten" när jag kom hem.
Och nu står jag här igen, fastfrusen, men inte riktigt lika oroad över tillgängligheten på biljetter.
Coldplay är inte Metallica. Men Metallica är fan heller inte Coldplay.
På tunnelbanan hem lovar jag mig själv att inte missa konserten den här gången. Min redan för länge sedan sålda Coldplay-själ vattnas om möjligt ytterligare av vad jag läser i gratistidningen Stockholm City som jag hittar på sätet framför mig:
Alla ni som tycker att det är slätstruken hissmusik – boka biljetter (släpps i dag) till konserten nästa år. Det är en sjuk upplevelse att se dem live.
Sagt och gjort. På lördag är det dags.
/C
Kul att nån har kul, tänker jag och går i stället in på McDonald's.
Jag beställer en bagel och något att dricka och ser snart att nyanlända köare gör samma sak som jag. De kommer fram till biljettluckan, slänger ett snabbt öga på krakarna med filtarna, spanar noga av omgivningen efter en möjlig anstormning av en hord sista-minuten-köpare, och går sedan in på "Donken" för att i stället vänta i värmen.
Men inte utan ett vakande öga på biljettkassans område med omnejd.
Var är alla människor? Var är kravallstaketen? Var är vakterna? Var är hysterin? Är Coldplay 2008 inte hetare än så här? Har folk tröttnat?
Jag är ingen rutinerad biljettköare, men lite tryck hade jag ändå väntat mig.
Vid halv nio har det i alla fall kommit ett 20-tal personer.
Jag stiger ut från McDonald’s, varm och mätt, och ställer mig i "kön".
Kommer att tänka på sist jag stod här och frös. Tror det var i februari 2007 och biljetter till Metallicakonserten den sommaren stod på tur att kastas ut i ticnet-Sverige. Då hade jag kommit hit lite efter klockan sju på morgonen, och mött en stadig köbildning som ringlade sig en bra bit bort över Globenområdet. Men jag ställde mig ändå och tillslut, efter några horribelt isande timmar, lyckades jag, på något egendomligt sätt, få tag i fem ståplatsbiljetter.
Det var en härlig känsla, i synnerhet när jag bara en meter från biljettluckan hörde någon ropa de förbjudna orden "Biljetterna är slut!", följt av besvikna ”vafan”-yttringar.
Men vad hade jag att förlora? Jag vässade armbågen och tryckte mig fram till en kassa. Och det gick vägen.
Äntligen, efter alla dessa förargligt sega ICA-moments, hade jag valt rätt kassa.
Tyvärr missade jag själva spelningen då jag genom usel planering råkade tågluffa vid tidpunkten. Men brorsan blev glad, och hälsade att "det var den bästa konserten" när jag kom hem.
Och nu står jag här igen, fastfrusen, men inte riktigt lika oroad över tillgängligheten på biljetter.
Coldplay är inte Metallica. Men Metallica är fan heller inte Coldplay.
På tunnelbanan hem lovar jag mig själv att inte missa konserten den här gången. Min redan för länge sedan sålda Coldplay-själ vattnas om möjligt ytterligare av vad jag läser i gratistidningen Stockholm City som jag hittar på sätet framför mig:
Alla ni som tycker att det är slätstruken hissmusik – boka biljetter (släpps i dag) till konserten nästa år. Det är en sjuk upplevelse att se dem live.
Sagt och gjort. På lördag är det dags.
/C
onsdag 19 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
måndag 17 augusti 2009
Hjälpsamma stockholmare
Med två extremt tunga matkassar går jag av tunnelbanan i Midsommarkransen. När jag kommit upp för rulltrappan, gått igenom spärrarna och svängt vänster händer det som jag trodde bara händer i filmernas förtrollade värld.
En papperskasse går sönder, och ut på betonggolvet rullar påsar med tomater, potatis, broccoli och ett salladshuvud.
Förtvivlan.
Vad fan gör jag nu?
Jag kan omöjligt packa över allt i den andra kassen då den redan är överfull. Och något annat att bära varorna i har jag inte.
Ja, vad fan gör jag nu? tänker jag igen och börjar fundera på att be om en påse från den lokala tobaksaffären tio meter därifrån när en kvinna plötsligt kommer fram och erbjuder mig sin påse. Hon plockar ut sina varor och ger sedan kassen till mig.
"Det där har hänt mig förut", säger hon och ler.
Och jag tackar, givetvis, flera gånger.
/C
En papperskasse går sönder, och ut på betonggolvet rullar påsar med tomater, potatis, broccoli och ett salladshuvud.
Förtvivlan.
Vad fan gör jag nu?
Jag kan omöjligt packa över allt i den andra kassen då den redan är överfull. Och något annat att bära varorna i har jag inte.
Ja, vad fan gör jag nu? tänker jag igen och börjar fundera på att be om en påse från den lokala tobaksaffären tio meter därifrån när en kvinna plötsligt kommer fram och erbjuder mig sin påse. Hon plockar ut sina varor och ger sedan kassen till mig.
"Det där har hänt mig förut", säger hon och ler.
Och jag tackar, givetvis, flera gånger.
/C
torsdag 13 augusti 2009
Morgonfunderingar
Bläddrat i nya Stockholm City i dag? Vilken rivstart.
Medan Metros krönikeutbud envisas med unga vi-lever-i-ett-samhälle-som-pekoralister samlar City ihop en till synes ung och fräsch redaktion, som tagit plats på de gamla (sparkade?) redaktionsmedlemmarnas röda stolar.
Ny chefredaktör är Stefan Sjödin som verkar ha kunnat välja och vraka fritt i val av medarbetare.
Några är DN-kulturs Malena Rydell och Expressens bedårande Natalia Kazmierska.
Även rutinerade Klas Ekman, vars bok Byt namn! jag planerar läsa i höst, tar plats bland nöjessidorna.
Det kan bli bra, det här.
Bara lite mediala funderingar, så här en torsdagsmorgon.
/C
Medan Metros krönikeutbud envisas med unga vi-lever-i-ett-samhälle-som-pekoralister samlar City ihop en till synes ung och fräsch redaktion, som tagit plats på de gamla (sparkade?) redaktionsmedlemmarnas röda stolar.
Ny chefredaktör är Stefan Sjödin som verkar ha kunnat välja och vraka fritt i val av medarbetare.
Några är DN-kulturs Malena Rydell och Expressens bedårande Natalia Kazmierska.
Även rutinerade Klas Ekman, vars bok Byt namn! jag planerar läsa i höst, tar plats bland nöjessidorna.
Det kan bli bra, det här.
Bara lite mediala funderingar, så här en torsdagsmorgon.
/C
måndag 10 augusti 2009
För länge sen.
En kvällsrunda, ut från Hägersten, sedan Axelsberg, Örnsberg och till sist Aspudden. Jag kastar mig ut på löprunda för att greppa den sista augustivärmen, och, givetvis, för att komma lite i form.
Det var länge sen jag sprang.
För länge sen.
Vid Vinterviken får jag en impuls att hoppa i det blå, men utan handuk blir det knivigt. Så jag vänder om, och får leva på gårdagens dopp.
Första på mycket länge.
För länge sen.
Mälarens mörka vatten var svalkande, chockerande kallt till en början, men behagligare efter ett tag.
Som vanligt alltså.
Och så paj, kräftor, vin, nubbe, champagne och jordgubbar på det, i en av Mälarens gömda vikar. Ett nödvändigt avbrott inför den hemska hösten som hägrar i horisonten.
/C
Det var länge sen jag sprang.
För länge sen.
Vid Vinterviken får jag en impuls att hoppa i det blå, men utan handuk blir det knivigt. Så jag vänder om, och får leva på gårdagens dopp.
Första på mycket länge.
För länge sen.
Mälarens mörka vatten var svalkande, chockerande kallt till en början, men behagligare efter ett tag.
Som vanligt alltså.
Och så paj, kräftor, vin, nubbe, champagne och jordgubbar på det, i en av Mälarens gömda vikar. Ett nödvändigt avbrott inför den hemska hösten som hägrar i horisonten.
/C
lördag 8 augusti 2009
Dagens diskurs
Vid dörren till Nivå22 vid Fridhemsplan efter AIK - BP.
Vakten: Har ni varit på matchen?
Vi: Eh, ja.
Vakten: Ni får tyvärr inte komma in. Vi släpper inte in fotbollssupportrar.
/C
Vakten: Har ni varit på matchen?
Vi: Eh, ja.
Vakten: Ni får tyvärr inte komma in. Vi släpper inte in fotbollssupportrar.
/C
onsdag 5 augusti 2009
Spontanitet på Lilla Hotellbaren
Inte så creddigt kanske, men ett synnerligen apart inslag i krogsöders annars så öldränkta sorl.
/C
måndag 3 augusti 2009
Vi provar något nytt
Ett halvår har gått sedan starten av KellysKompis, och det kanske är dags för lite förändringar.
Men till vad, är då frågan.
Jag är så fräck att testa nuvarande layout, för jag tycker i ärlighetens namn att den förra svarta inte var särskilt läsvänlig. Testar med en bild också.
Så, vad tycks - bra eller anus?
/C
söndag 2 augusti 2009
Det som händer på Östersjön, det stannar på Östersjön.
När jag var sjutton skulle jag för första gången själv utan föräldrar åka båt. Kryssning. Vi skulle supa, festa och, förhoppningsvis, fixa på båten. På Vikingterminalen frågade den finske vakten mig, på bruten svenska, vem jag åkte med. Med hon där framme, mamma, pekade och sa jag. Jag lyckades ta mig in på båten men värre var det för mina kompisar. Det var bara att kliva av igen.
En månad senare gjorde vi om allt och tog oss den här gången förbi de finska gorillavakterna. Vi hade blivit utlovade Östersjöns bästa köttmarknad. Superiet började redan nere i hytterna under bildäck med taxfreeöl. Vi jobbade oss uppåt, mot diskot högst upp. Det sunkiga diskot där folk redan låg utslagna på golvet utanför entrén när vi kom. Där de hoppade mellan våningsplanen i trapphusen. Ute på däck kastade folk, inte vi alltså, stolar överbord. Vakterna stod med händerna i sina fickor. I det halvtomma diskot var musiken dålig. Det var mörkt och inga brudar som kunde svenska. Ölen var äcklig och sjösjukan påtaglig. Ja, inte helt stabilt med andra ord.
Vi söp och festade som planerat. Men inte fan fixade vi några brudar. Det enda vi presterade var spyor. Det var oerhört skönt att komma iland på Stadsgårdskajen igen dagen efter. Hem till mamma, duscha och meddela att allt gått bra. Jag ville aldrig mer åka på denna skitiga båt med äckligt folk. Jag var 17 år och ansåg mig redan då vara alldeles för bra för sån där hjärnlös sörja. Jag letade efter nåt bättre, finare.
Förra veckan tog jag en båt över till Åbo. Jag gillade vad jag såg trots att jag åkte utan hytt och sov på golvet, eller rättare sagt: sov inte, eftersom jag var jävligt rädd att bli pissad på. I övrigt var det som vanligt, bara att jag gillade det den här gången.
Det var karaokeskrän, dåliga men behagliga dansband, gungande dansgolv, öl+jäger = 69 kr, spritprovning i taxfreen, ryska turister, zigenare, fyllecellsbortförda finska alkisar, schlagerälskande fulla svenska mammor, etcetera.
Ja, det var livet när det var som bäst, utan konstigheter och utan krusiduller, bara djurisk fest härstammande från neandertalartiden, som jag såg. Alla var glada, och alla var välkomna, även om vakterna tyvärr hade extra ögon på zigenarna.
Uppenbarligen har jag ändrats sen min förra resa. Jag söker inte längre några seriösa kulturintellektuella prettofestligheter. Jag vill ha fester där folk inte tänker efter för mycket. Det ska vara hämningslöst. Det ska vara vanligt folk, folk som skriker i karaoken efter öl och brudar. Folk som knullar till höger och vänster och litar på att piller lindrar allt ont dagen efter. Det ska vara fest utan stress och press helt enkelt.
Så nu har jag redan bokat in nästa resa, åt er alla, vare sig ni vill det eller inte. Båten avgår klockan åtta imorgon kväll från Frihamnen till Riga, Östersjöns pärla. Det blir kungligt.
/h
En månad senare gjorde vi om allt och tog oss den här gången förbi de finska gorillavakterna. Vi hade blivit utlovade Östersjöns bästa köttmarknad. Superiet började redan nere i hytterna under bildäck med taxfreeöl. Vi jobbade oss uppåt, mot diskot högst upp. Det sunkiga diskot där folk redan låg utslagna på golvet utanför entrén när vi kom. Där de hoppade mellan våningsplanen i trapphusen. Ute på däck kastade folk, inte vi alltså, stolar överbord. Vakterna stod med händerna i sina fickor. I det halvtomma diskot var musiken dålig. Det var mörkt och inga brudar som kunde svenska. Ölen var äcklig och sjösjukan påtaglig. Ja, inte helt stabilt med andra ord.
Vi söp och festade som planerat. Men inte fan fixade vi några brudar. Det enda vi presterade var spyor. Det var oerhört skönt att komma iland på Stadsgårdskajen igen dagen efter. Hem till mamma, duscha och meddela att allt gått bra. Jag ville aldrig mer åka på denna skitiga båt med äckligt folk. Jag var 17 år och ansåg mig redan då vara alldeles för bra för sån där hjärnlös sörja. Jag letade efter nåt bättre, finare.
Förra veckan tog jag en båt över till Åbo. Jag gillade vad jag såg trots att jag åkte utan hytt och sov på golvet, eller rättare sagt: sov inte, eftersom jag var jävligt rädd att bli pissad på. I övrigt var det som vanligt, bara att jag gillade det den här gången.
Det var karaokeskrän, dåliga men behagliga dansband, gungande dansgolv, öl+jäger = 69 kr, spritprovning i taxfreen, ryska turister, zigenare, fyllecellsbortförda finska alkisar, schlagerälskande fulla svenska mammor, etcetera.
Ja, det var livet när det var som bäst, utan konstigheter och utan krusiduller, bara djurisk fest härstammande från neandertalartiden, som jag såg. Alla var glada, och alla var välkomna, även om vakterna tyvärr hade extra ögon på zigenarna.
Uppenbarligen har jag ändrats sen min förra resa. Jag söker inte längre några seriösa kulturintellektuella prettofestligheter. Jag vill ha fester där folk inte tänker efter för mycket. Det ska vara hämningslöst. Det ska vara vanligt folk, folk som skriker i karaoken efter öl och brudar. Folk som knullar till höger och vänster och litar på att piller lindrar allt ont dagen efter. Det ska vara fest utan stress och press helt enkelt.
Så nu har jag redan bokat in nästa resa, åt er alla, vare sig ni vill det eller inte. Båten avgår klockan åtta imorgon kväll från Frihamnen till Riga, Östersjöns pärla. Det blir kungligt.
/h
torsdag 23 juli 2009
Nostalgitripparna avlöser varandra
Vilken jävla sommar detta är ändå. Vädret tvekar likt jag själv inför ett sensommardopp i Glasbryggsjön i gamla Orminge. Jag jobbar som ett litet svin och försöker luska fram möjligheter att ta mig härifrån i alla fall någonting under augusti. Men ingenting är självklart. Redan 24:e augusti drar skolan igång igen.
Härom dagen skaffade jag mig Spotify, sist som vanligt, och äntligen! får jag ändå lov att tillstå. Spotify är fantastiskt. Nostalgitripparna avlöser varandra när jag till exempel gräver upp Alla får påsar med Magnus Uggla från 1993. Hela albumet, eller kassetten som jag faktiskt köpte, är nog för evigt fastsvetsat i ryggraden på mig. Likaså Robban Broberg, och nu talar vi 8-års åldern. Texterna sitter där fortfarande.
Jag känner nästan en form av trygghet när jag lyssnar på sådant jag lyssnade på när jag var liten. Det ger mig ett sorts lugn och en förnimmelse av när livet var okomplicerat, lätt och fritt. Och det gläder mig.
Apropå Spotify, har ni hört om det nya Voddler? Som Spotify, fast för film och tv-serier. Visserligen upp till bevis men om det fungerar lika bra som Spotify är det helt jävla fantastiskt.
Voddler är också svenskt och den första officiella beta-versionen släpps i höst. Ge mig!
/C
Härom dagen skaffade jag mig Spotify, sist som vanligt, och äntligen! får jag ändå lov att tillstå. Spotify är fantastiskt. Nostalgitripparna avlöser varandra när jag till exempel gräver upp Alla får påsar med Magnus Uggla från 1993. Hela albumet, eller kassetten som jag faktiskt köpte, är nog för evigt fastsvetsat i ryggraden på mig. Likaså Robban Broberg, och nu talar vi 8-års åldern. Texterna sitter där fortfarande.
Jag känner nästan en form av trygghet när jag lyssnar på sådant jag lyssnade på när jag var liten. Det ger mig ett sorts lugn och en förnimmelse av när livet var okomplicerat, lätt och fritt. Och det gläder mig.
Apropå Spotify, har ni hört om det nya Voddler? Som Spotify, fast för film och tv-serier. Visserligen upp till bevis men om det fungerar lika bra som Spotify är det helt jävla fantastiskt.
Voddler är också svenskt och den första officiella beta-versionen släpps i höst. Ge mig!
/C
tisdag 21 juli 2009
Lättlurendrejeri
Ofta blir man haffad på stan av folk som vill att man ska byta telebolag eller nåt. Idag ville nån att jag skulle byta till grön el. Jag svarade att jag var nöjd med min tyska kolkraft som jag betalade extra för för att få hem till jacket.
Grön el? Haha. Sånt där går jag inte på. El som el vafan. Jag har en elledning in i min lägenhet och jag kan omöjligt styra varifrån den kommer. Byter jag till grön el betyder inte det att jag får nya ledningar dragna direkt från ett solkraftverk som de vill få mig att tro. Nej, det är bullshit det handlar om. All producerad el slås ändå ihop i samma kraftledningar. Någon ville bara ha mina pengar genom att spela på en påprackad klimatångest. Men nej.
Och igår ville Rädda barnen att jag skulle skaffa ett bankkonto med tillhörande kort på Handelsbanken, där banken för varje köp jag gör, bidrar med en halv procent av beloppet till Rädda barnen. Och "det bästa är att du slipper betala något överhuvudtaget" sa snubben jag snacka med.
Nej, sånt där går jag inte heller på. Någon hake måste finnas. Ett stor bank, mitt i en bankkris, går in och bryr sig om välgörenhet helt plötsligt. Nåt lurt är det. Det är väl klart som fan att det faktiskt är jag som får betala festen. Ett företags uppdrag är att tjäna pengar och gå med vinst. Det står faktiskt i lagen har jag fått berättat för mig. Bank - bankkris - välgörenhet? Nej... går inte ihop. De ville såklart, som vanligt, bara åt mina pengar för att sko sig själva med Rädda barnen som täckmantel. Fyfan. Klart som fan att barnen blir rädda när de fattar hur världen egentligen fungerar.
Nåt lurt är det alltså med alla påhopp som görs på stan. Särsklit när nåt ska säljas. Så håll i era pengar. Gå inte på deras knep. Men var inte otrevlig. Finta upp dem på läktaren och dra ner brallorna på dem. Det är roligare än ignorans.
oper snah
Grön el? Haha. Sånt där går jag inte på. El som el vafan. Jag har en elledning in i min lägenhet och jag kan omöjligt styra varifrån den kommer. Byter jag till grön el betyder inte det att jag får nya ledningar dragna direkt från ett solkraftverk som de vill få mig att tro. Nej, det är bullshit det handlar om. All producerad el slås ändå ihop i samma kraftledningar. Någon ville bara ha mina pengar genom att spela på en påprackad klimatångest. Men nej.
Och igår ville Rädda barnen att jag skulle skaffa ett bankkonto med tillhörande kort på Handelsbanken, där banken för varje köp jag gör, bidrar med en halv procent av beloppet till Rädda barnen. Och "det bästa är att du slipper betala något överhuvudtaget" sa snubben jag snacka med.
Nej, sånt där går jag inte heller på. Någon hake måste finnas. Ett stor bank, mitt i en bankkris, går in och bryr sig om välgörenhet helt plötsligt. Nåt lurt är det. Det är väl klart som fan att det faktiskt är jag som får betala festen. Ett företags uppdrag är att tjäna pengar och gå med vinst. Det står faktiskt i lagen har jag fått berättat för mig. Bank - bankkris - välgörenhet? Nej... går inte ihop. De ville såklart, som vanligt, bara åt mina pengar för att sko sig själva med Rädda barnen som täckmantel. Fyfan. Klart som fan att barnen blir rädda när de fattar hur världen egentligen fungerar.
Nåt lurt är det alltså med alla påhopp som görs på stan. Särsklit när nåt ska säljas. Så håll i era pengar. Gå inte på deras knep. Men var inte otrevlig. Finta upp dem på läktaren och dra ner brallorna på dem. Det är roligare än ignorans.
oper snah
fredag 10 juli 2009
Minns någon det här?
För lite över en månad sedan lades följande klipp upp på YT. Där tar David Letterman upp sin vinst av Aftonbladets tv-pris 2001, för Best TV-Personality (Non-Swedish).
Detta har jag nog missat helt för jag kan inte uppbringa en enda minnesbild från denna tv-händelse.
This is the Aftonbladet. It looks like it might be full of vodka.
/C
Detta har jag nog missat helt för jag kan inte uppbringa en enda minnesbild från denna tv-händelse.
This is the Aftonbladet. It looks like it might be full of vodka.
/C
onsdag 8 juli 2009
RIP Michael Jackson
Hans död kom som en chock för mig, säkert också för dig. Jag tror den chockade alla. The King of Pop dog. En konstnär som influerat mängder av människor dog. Efterspelet lever vidare i medier och fikarum.
På jobbet i dag snattrade till exempel tjejerna om tårarna de fällde när de såg minnesceremonien på TV4 från gårdagen. På rockfestivalen i Roskilde hyllade stjärnor som Kanye West, Coldplaypojkarna och Pete Doherty honom. Alla sörjer, tidningssidorna är fyllda.
Tillochmed en pensionär jag mötte tyckte det var synd att "han den där Michael nånting" hade dött.
Alltså jag spyr.
Hur kan en sorg vara så total? Man kan väl omöjligt sörja någon man inte känner? Pensionären till exempel, har väl antagligen aldrig hört en låt. Hur kommer det sig?
Visst, Michael var en stjärna, en legend och en stor konstnär. Dock lite knäpp verkar det som, vilket han fått mycket skit för genom åren. Men var är den kritiken nu? Alla är så falska. Alla ska tala väl om döda personer, alla ska sörja.
Att sörja tillsammans verkar vara ett tecken i tiden. Men jag tycker det är konstigt.
Jag skyller på medierna. De vet vad som säljer och tutar i människor att de minsann ska vara ledsna nu. Dessa jävla journalister alltså. Nån, hur höga var TV4:s tittarsiffror?
Människor borde kunna tänka och känna efter själva? Eller kan vi inte det?
/nHas
På jobbet i dag snattrade till exempel tjejerna om tårarna de fällde när de såg minnesceremonien på TV4 från gårdagen. På rockfestivalen i Roskilde hyllade stjärnor som Kanye West, Coldplaypojkarna och Pete Doherty honom. Alla sörjer, tidningssidorna är fyllda.
Tillochmed en pensionär jag mötte tyckte det var synd att "han den där Michael nånting" hade dött.
Alltså jag spyr.
Hur kan en sorg vara så total? Man kan väl omöjligt sörja någon man inte känner? Pensionären till exempel, har väl antagligen aldrig hört en låt. Hur kommer det sig?
Visst, Michael var en stjärna, en legend och en stor konstnär. Dock lite knäpp verkar det som, vilket han fått mycket skit för genom åren. Men var är den kritiken nu? Alla är så falska. Alla ska tala väl om döda personer, alla ska sörja.
Att sörja tillsammans verkar vara ett tecken i tiden. Men jag tycker det är konstigt.
Jag skyller på medierna. De vet vad som säljer och tutar i människor att de minsann ska vara ledsna nu. Dessa jävla journalister alltså. Nån, hur höga var TV4:s tittarsiffror?
Människor borde kunna tänka och känna efter själva? Eller kan vi inte det?
/nHas
tisdag 30 juni 2009
Nu är den här
Another sunny day in hell, som Hank Moody so eloquently put it i den eminenta serien Californication. Likt Mersault i Främlingen känner jag "ingenting annat än solhettan som likt trumpinnar bankar mot min panna". Och så länge jag inte delar samma öde som honom är jag nöjd. För om det är något vi i Sverige inte är bortskämda med så är det just solen, värmen. Dit tankarna letar sig under kalla vintermånader. Eller gråkalla söndagar i november.
Nu är den här. Så ta för dig, som den svenska sommarklassikernas krönte konung Tomas Ledin förkunnar. Kan förresten tipsa om hans sommarprogram i P1. Överraskande bra. Vem kunde tro att han som ung sparvel hjälpt Jimi Hendrix med ett gig i Sandviken. Eller festat galet med Ozzy i London. Eller att han 1988 lånade ut sin lägenhet i Stockholm till Springsteen, strategiskt la ut sitt album The Human Touch på en bänk i lägenheten och sedan några år senare kunde se The Bos själv släppa sitt album Human Touch.
Lyssna på det HÄR!
/C
lördag 27 juni 2009
Fotboll när den är som bäst
Fotboll kan vara grymt. Det kan också vara så spännande. Så spännande att man inte kan slita sin blick från tv:n. Och det kan vara vackert. Som när en genomskärare passerar precis emellan två backar, eller när anfallaren avslutar med ett volleyskott i nättaket.
Igår var fotboll precis allt det där. Sverige hämtade upp vad som borde vara omöjliga 0-3 till 3-3 mot England. På 45 minuter. Spelet flöt på hur bra som helst, inläggen haglade in i boxen, vi vann närkamper och satte skotten. England var paralyserat.
I soffan försökte vi lugna nerverna med öl. Det gick inget vidare. Det blev förlägning. Nick i ribban av berg. Straffar. Berg missar. Molins missar. Det är avgjort. Ingen mirakelseger, utan segervrålet fastnade i halsen. Så nära. Så grymt.
Jag är lite av en fotbollsnörd, men så nervös och engagerad som jag blev igår, det händer sällan. Vet inte exakt vad som låg bakom, men jag tror att det var u-21 grabbarnas finlir och jävlarannama som smälte mitt hjärta. Fan att det inte blev final. Men Sverige har något stort på gång.
/Max
Ps. Trevligt att vara tillbaka bakom pennan, eller nåja tangentbordet, och skriva på kk. Ser att ni håller nivån högt the hans och crill.
Igår var fotboll precis allt det där. Sverige hämtade upp vad som borde vara omöjliga 0-3 till 3-3 mot England. På 45 minuter. Spelet flöt på hur bra som helst, inläggen haglade in i boxen, vi vann närkamper och satte skotten. England var paralyserat.
I soffan försökte vi lugna nerverna med öl. Det gick inget vidare. Det blev förlägning. Nick i ribban av berg. Straffar. Berg missar. Molins missar. Det är avgjort. Ingen mirakelseger, utan segervrålet fastnade i halsen. Så nära. Så grymt.
Jag är lite av en fotbollsnörd, men så nervös och engagerad som jag blev igår, det händer sällan. Vet inte exakt vad som låg bakom, men jag tror att det var u-21 grabbarnas finlir och jävlarannama som smälte mitt hjärta. Fan att det inte blev final. Men Sverige har något stort på gång.
/Max
Ps. Trevligt att vara tillbaka bakom pennan, eller nåja tangentbordet, och skriva på kk. Ser att ni håller nivån högt the hans och crill.
torsdag 18 juni 2009
Framtiden kommer ljusna
Trots att jag är en obetydlig studiemedelstagande vanlig student ska jag nu lösa världens problem. Jag har helt enkelt lösningen på den ekonomiska krisen. Allt som oftast hörs politiker och VD:ar skylla på krisen när de motiverar uppsägningar. Men det är ni som sitter på lösningen, vilket kommer framgå nedan.
Det är lågkonjunkturen som jag ger mig på men eftersom ekonomi genomsyrar de flesta samhällsproblem räknar jag iskallt med att klimathot, överbefolkning, fildelning och FRA-problemtik etcetera, etcetera också kommer lösas. Men först en historiebeskrivning:
På 1800-talet, när Marx manifest skrevs, och när den industriella revolutionen svepte över England, lämnade många invånare lantbruket för att ta jobb i de nya koldrivna fabrikerna i städerna. Där skapades en modern arbetarklass och där skapades ett nytt mänskligt förtryck.
Fabriksägarna piskade arbetarna och sänkte deras löner i tron att högre produktion skulle åstadkommas. Marx idéer hade ännu inte fått genomslag och en revolution var långt borta. Paradoxalt nog var det fabriksägarna som efter ett tag satte stopp för den negativa lönespiralen.
De kom på att arbetarna ju måste han en lön så att de på sin fritid kan gå till affärer och köpa produkterna som tillverkades i fabrikerna. Utan en efterfrågan, och utan konsumenter, ingen vinst. Och det var ju arbetarna och folket som var kunderna. Vi kan kalla det den kapitalistiska paradoxen.
Idag ser jag samma mönster. Klyftorna är stora och konsumtionen är låg. För att hoppet om framtiden ska höjas och arbetslösheten ska sänkas måste de ekonomiska hjulen börja rulla genom att människor helt enkelt konsumerar sig ur krisen. Men det är inte så lätt när det inte finns några pengar, hörs det ofta. Fast det gör det väl? tänker jag. Överallt, det är inte så att guldreserverna och oljan tagit slut. Pengar finns, bara i fel händer.
Klyftorna i vårt samhälle har aldrig varit större. Antalet miljonärer blir fler för varje år. Och med skatteplanering göms åtskilliga miljarder i skatteparadis världen över. Pengar finns, fast orättvist fördelade.
Så, storkapitalister. Öppna lite på era plånböcker och kasta till folket som sliter för er. Ni har råd. Och ni kommer själva också att tjäna på det, precis som fabriksägarna i England gjorde. Krisen kommer på så sätt att upphöra, vilket alla, vi och ni, tjänar på.
Jag presenterar en enkel lösning. Aningen ambitiös kanske, och aningen visionär kan många säkert tycka. Men vad vore världen utan visioner? Rätt så grå. Men jag har historien på min sida. Och det vi alla lär i skolan är att vi ska lära av historien.
Synd bara att jag inte heter Barack i förnamn utan är en enkel futtig journaliststudent i en skola belägen i en förort till Stockholm.
Bra dock, att det inte finns någon max-antal-teckengräns på Kellyskompis.
snaH
Det är lågkonjunkturen som jag ger mig på men eftersom ekonomi genomsyrar de flesta samhällsproblem räknar jag iskallt med att klimathot, överbefolkning, fildelning och FRA-problemtik etcetera, etcetera också kommer lösas. Men först en historiebeskrivning:
På 1800-talet, när Marx manifest skrevs, och när den industriella revolutionen svepte över England, lämnade många invånare lantbruket för att ta jobb i de nya koldrivna fabrikerna i städerna. Där skapades en modern arbetarklass och där skapades ett nytt mänskligt förtryck.
Fabriksägarna piskade arbetarna och sänkte deras löner i tron att högre produktion skulle åstadkommas. Marx idéer hade ännu inte fått genomslag och en revolution var långt borta. Paradoxalt nog var det fabriksägarna som efter ett tag satte stopp för den negativa lönespiralen.
De kom på att arbetarna ju måste han en lön så att de på sin fritid kan gå till affärer och köpa produkterna som tillverkades i fabrikerna. Utan en efterfrågan, och utan konsumenter, ingen vinst. Och det var ju arbetarna och folket som var kunderna. Vi kan kalla det den kapitalistiska paradoxen.
Idag ser jag samma mönster. Klyftorna är stora och konsumtionen är låg. För att hoppet om framtiden ska höjas och arbetslösheten ska sänkas måste de ekonomiska hjulen börja rulla genom att människor helt enkelt konsumerar sig ur krisen. Men det är inte så lätt när det inte finns några pengar, hörs det ofta. Fast det gör det väl? tänker jag. Överallt, det är inte så att guldreserverna och oljan tagit slut. Pengar finns, bara i fel händer.
Klyftorna i vårt samhälle har aldrig varit större. Antalet miljonärer blir fler för varje år. Och med skatteplanering göms åtskilliga miljarder i skatteparadis världen över. Pengar finns, fast orättvist fördelade.
Så, storkapitalister. Öppna lite på era plånböcker och kasta till folket som sliter för er. Ni har råd. Och ni kommer själva också att tjäna på det, precis som fabriksägarna i England gjorde. Krisen kommer på så sätt att upphöra, vilket alla, vi och ni, tjänar på.
Jag presenterar en enkel lösning. Aningen ambitiös kanske, och aningen visionär kan många säkert tycka. Men vad vore världen utan visioner? Rätt så grå. Men jag har historien på min sida. Och det vi alla lär i skolan är att vi ska lära av historien.
Synd bara att jag inte heter Barack i förnamn utan är en enkel futtig journaliststudent i en skola belägen i en förort till Stockholm.
Bra dock, att det inte finns någon max-antal-teckengräns på Kellyskompis.
snaH
onsdag 17 juni 2009
Elaka flickor
Jag vill bara försäkra mig om att alla såg Mean Girls i förrgår på TV4.
Gjorde ni det?
I annat fall missade ni något.
Ni missade världens bästa film med världens bästa skådespelerska. Lindsay var 17 när hon spelade in den här då hon stod på toppen av sin karriär.
Vad hände sen? Ja, hon började väl knarka ner sig eller nåt vilket inte har resulterat i något som kan toppa Mean Girls.
Det är nåt magiskt skimrande rosa över filmen. Jag stängde av ljudet på teven bara för att helt kunna fokusera på just själva bildspelet.
Ett mästerverk.
H
Gjorde ni det?
I annat fall missade ni något.
Ni missade världens bästa film med världens bästa skådespelerska. Lindsay var 17 när hon spelade in den här då hon stod på toppen av sin karriär.
Vad hände sen? Ja, hon började väl knarka ner sig eller nåt vilket inte har resulterat i något som kan toppa Mean Girls.
Det är nåt magiskt skimrande rosa över filmen. Jag stängde av ljudet på teven bara för att helt kunna fokusera på just själva bildspelet.
Ett mästerverk.
H
lördag 13 juni 2009
Gubbsjuka
Med två fagra damer satt jag i en kohage utanför festivalområdet och pimplade medhavd öl. Tidningar skiljde oss från vätan i gräset när ett munspel hördes från scenen. Jag ställde mig upp och rusade mot ingången. Jag var ju där för att se honom - Gubbarnas Gubbe - Neil Young.
Vid ingången hindrade en stor gubbe mig med en hand. "Jag vill se i din väska!" sa han bestämt. Turligt nog hade jag redan bjudit bort all öl till damerna som jag hastigt lämnat.
Vidare mot scenen.
Akustisk gurra och munspel hördes genom det ogenomträngliga folkhavet - det nästan ogenomträngliga folkhavet. Jag tog av jackan så armbågarna skulle kännas än mer spetsiga mot folks kroppar, och jag lyckades.
Tio meter från scenen tog det dock stopp. Gubbar överallt. Tre av dem hindrade vägen men inte sikten eftersom de var kortväxta. Jag borde sänkt dom redan då, från början, på en gång.
Neil spelade Don't let it bring you down och jag klappade, som man ska göra, tycker jag, men vilket inte ena gubben tyckte. Vi kan kalla honom Rolf. Han gav mig en blick samtidigt som han sänkte mina händer. Blicken sa: "Jag lyssnar, du ska inte störa med nåt handklapp mitt i låten på fel ställe!".
Gubbjävel
Vid nästa låt, den larmande Words, ville jag närmare, så jag tryckte mig framåt. Uppenbarligen inte populärt eftersom gubbe två, Lacke hette han kanske, sa åt mig att inte göra så. Jag blev mållös och kunde inte munhugga tillbaka - förrän efter fem minuter. Då sa jag: "Men det är inte jag, det står tiotusen pers bakom mig som trycker."
Lacke tittade först på mig, sen bakom mig, sen på mig igen - som vore jag en idiot denna gång - och sen långsamt tillbaka på Neil.
Jag vände också huvet bakåt och såg en lucka på en halvmeter. Fan
När nästa låt, Old man, var över höjde jag armarna igen för att applådera. Gubbe tre, Rock-Arne måste han ha hetat, hade hamnat bakom mig och gillade inte mina armar. "Jag ser inget", gormade han.
Nähä, tänkte jag. Så synd om dig. Jag var måttligt irriterad på gubbar vi det här laget men konflikträdd som jag är sänkte jag armarna istället för honom.
Rockkonserten tog slut och gubbarna gick. Trodde dom. Rolf, Lacke och Rock-Arne hade inte räknat med extranumrena. Ha, tänkte jag, där fick dom. Och där fick jag min upprättelse. Konsertovana gubbjävlar!
Sen tog det slut på riktigt och jag begav mig mot utgången tillbaka till min trygga kohage. Dock utan damerna, som hade snott ölen och dragit.
Fan, jävla gummjävlar.
Kan inte lita på nån nuförtiden.
OBS. Gubbarna i reportaget heter egentligen inte något annat i verkligheten.
h
Vid ingången hindrade en stor gubbe mig med en hand. "Jag vill se i din väska!" sa han bestämt. Turligt nog hade jag redan bjudit bort all öl till damerna som jag hastigt lämnat.
Vidare mot scenen.
Akustisk gurra och munspel hördes genom det ogenomträngliga folkhavet - det nästan ogenomträngliga folkhavet. Jag tog av jackan så armbågarna skulle kännas än mer spetsiga mot folks kroppar, och jag lyckades.
Tio meter från scenen tog det dock stopp. Gubbar överallt. Tre av dem hindrade vägen men inte sikten eftersom de var kortväxta. Jag borde sänkt dom redan då, från början, på en gång.
Neil spelade Don't let it bring you down och jag klappade, som man ska göra, tycker jag, men vilket inte ena gubben tyckte. Vi kan kalla honom Rolf. Han gav mig en blick samtidigt som han sänkte mina händer. Blicken sa: "Jag lyssnar, du ska inte störa med nåt handklapp mitt i låten på fel ställe!".
Gubbjävel
Vid nästa låt, den larmande Words, ville jag närmare, så jag tryckte mig framåt. Uppenbarligen inte populärt eftersom gubbe två, Lacke hette han kanske, sa åt mig att inte göra så. Jag blev mållös och kunde inte munhugga tillbaka - förrän efter fem minuter. Då sa jag: "Men det är inte jag, det står tiotusen pers bakom mig som trycker."
Lacke tittade först på mig, sen bakom mig, sen på mig igen - som vore jag en idiot denna gång - och sen långsamt tillbaka på Neil.
Jag vände också huvet bakåt och såg en lucka på en halvmeter. Fan
När nästa låt, Old man, var över höjde jag armarna igen för att applådera. Gubbe tre, Rock-Arne måste han ha hetat, hade hamnat bakom mig och gillade inte mina armar. "Jag ser inget", gormade han.
Nähä, tänkte jag. Så synd om dig. Jag var måttligt irriterad på gubbar vi det här laget men konflikträdd som jag är sänkte jag armarna istället för honom.
Rockkonserten tog slut och gubbarna gick. Trodde dom. Rolf, Lacke och Rock-Arne hade inte räknat med extranumrena. Ha, tänkte jag, där fick dom. Och där fick jag min upprättelse. Konsertovana gubbjävlar!
Sen tog det slut på riktigt och jag begav mig mot utgången tillbaka till min trygga kohage. Dock utan damerna, som hade snott ölen och dragit.
Fan, jävla gummjävlar.
Kan inte lita på nån nuförtiden.
OBS. Gubbarna i reportaget heter egentligen inte något annat i verkligheten.
h
fredag 12 juni 2009
onsdag 10 juni 2009
Bröllopshysteri
Har ni tänkt på hysterin kring bröllop i amerikansk populärkultur. Eller snarare hos tjejerna som ska planera dem. Såg av en händelse filmen Just Married för en tid sedan. Där blev mor och dotter fullkomligt till sig av det faktumet att de skulle planera bröllopet.
Visst kan jag förstå att det kan vara ganska spännande att planera ett sådant stort evenemang, åt sig själv, eller någon som står en nära, men varför denna extrema hype? Och varför just i USA?
I filmer och tv-serier berättar de här tjejerna drömmande om sin stundande bröllopsdag, hur de drömt om detta sedan de var små, att precis allt måste vara perfekt. Känner ni igen det?
Här är några exempel:
Charlotte i Sex And The City.
Filmerna The Wedding Planner, The Wedding Singer, Wedding Crashers, American Wedding.
Och. Så. Vidare.
Senaste tillskottet i raden av bröllopsproduktioner från staterna är filmen Bride Wars. Ni kanske minns den otroligt irriterande trailern som gick för ett tag sedan; "Your wedding better watch it!". Med Anne Hathaway och Kate Hudson. Minns ni?
Hur som helst är tendensen alltid densamma: tjejerna blir helt jävla rabiata. Och jag kan inte riktigt få grepp om denna amerikanska hysteri bland tjejerna kring det här med bröllop. Inte den sanslösa hysterin i alla fall. Jovisst, det är film, det är tv. Men bottnar det kanske i något högst verkligt? Det är det jag sitter här och funderar på en regnig onsdag i juni.
Hur som helst är tendensen alltid densamma: tjejerna blir helt jävla rabiata. Och jag kan inte riktigt få grepp om denna amerikanska hysteri bland tjejerna kring det här med bröllop. Inte den sanslösa hysterin i alla fall. Jovisst, det är film, det är tv. Men bottnar det kanske i något högst verkligt? Det är det jag sitter här och funderar på en regnig onsdag i juni.
/C
tisdag 9 juni 2009
Back to basics
Jag slänger hastigt av mig väskan. Istället för att landa på byrån faller den ned på golvet med ett skrän. Ljudet kommer från väskans dragkedja som nuddar något under fallet, men det är bara en kort notering jag gör, för nu handlar det om sekunder. Toalettdörren flyger upp, jag halvspringer fram till den just nu ljuvligt vita porslinsformationen, vispar upp sitsen med sådan kraft att jag för en sekund tror att porslinet ska spricka. Jag märker hur mina rörelser börjar bli ryckiga när jag otympligt fumlar med skärpet. Hjärnan verkar inte fungera som den ska. Urinblåsan är som en till bredden fylld bägare - minsta rörelse skulle få den att skvalpa över.
Back to basics. Jag förlitar mig helt på instinkt nu. Reptilhjärnan har tagit över fullständigt. Jag tänker inte längre på det jag skulle komma ihåg tidigare, på tunnelbanan, på väg hem. Det var ju något, kanske något viktigt. Men vad var det? Jag skulle ha skrivit upp det. Nu har min formella tankeförmåga upphört att existera. Förståndet och intellektet existerar inte längre i min värld, tankarna är på annat håll - att hålla mig.
/C
Back to basics. Jag förlitar mig helt på instinkt nu. Reptilhjärnan har tagit över fullständigt. Jag tänker inte längre på det jag skulle komma ihåg tidigare, på tunnelbanan, på väg hem. Det var ju något, kanske något viktigt. Men vad var det? Jag skulle ha skrivit upp det. Nu har min formella tankeförmåga upphört att existera. Förståndet och intellektet existerar inte längre i min värld, tankarna är på annat håll - att hålla mig.
/C
måndag 8 juni 2009
Lika som bär?
Tonårsidolen Johan Palm släppte tydligen ett nytt album för en tid sedan, och man har sedan dess kunnat se han fejs dyka upp titt som tätt i medierna - ja, egentligen ända sedan han slog igenom i Idol. Men, är det bara jag, eller påminner inte han sjukt mycket om den svenska modellen Caroline Winberg, till utseendet?
Och då undrar jag förstås stilla, är detta bra eller dåligt för Johan?
/C
Och då undrar jag förstås stilla, är detta bra eller dåligt för Johan?
/C
söndag 7 juni 2009
fredag 5 juni 2009
Zzzzzzuck!
Detta har avhandlats tidigare. Och ja, det var väl lite fyndigt. Med betoning på VAR. I början, alltså. Nu, ÅR SENARE, får det fan i mig vara nog. Nog! säger jag. Och hör sen!
/C
torsdag 4 juni 2009
Last day of the semester
Den sista skoldagen för terminen är till ända och vi alla kan se tillbaka på fem månader av bland annat kamratintervjuer, fotograferande, Göran Segeholm, offentlighetsprincipen, seminarier, Goda Nyheter, rubriker, Gipskukar, krispigt torra sidor i Hadenius/Weibull, seminarier, grävhysteri, källkritik, Nils Funke, försvarsmaktspropaganda, kortpraktik, seminarier, språktentor, kurswebbar, skolfotboll och radio.
Nu tar vi sommar. Det är vi värda.
onsdag 3 juni 2009
Silverfiskarna are the champions
Silverfiskarna, med stora delar av KellysKompis, vann mycket komfortabelt dagens fotbollsturnering som arrangerades av skolan. Första pris - regerande mästare till nästa sommar.
Stabilt.
Every Epic Story Comes to an End
För ett par veckor sedan var det säsongsavslutning för ABC:s megahit Lost. Hittade den här promon inför den sjätte och sista säsongen - gjord av ett fan!
Fantastiskt.
Den stora och enormt hängivna skaran fans som den här serien har saknar motstycke i modern tv-seriehistoria. Nästa år går en era i graven.
Blandade känslor, minst sagt.
/C
Fantastiskt.
Den stora och enormt hängivna skaran fans som den här serien har saknar motstycke i modern tv-seriehistoria. Nästa år går en era i graven.
Blandade känslor, minst sagt.
/C
måndag 1 juni 2009
Spillror från helgen
Ett sanslöst långvarit förkrök hos Mac i fredags, med pannkakstårta och lite folk från klassen.
Grillning på Gärdet på lördagen.
Grillning på Gärdet på lördagen.
Så många gånger i livet man bakfull, trött och jävlig blivit ivägtvingad på familje-events eller dylikt på söndagar. Inget undantag i helgen. Barnkalas. Men bra trevligt var det ändå.
/C
måndag 25 maj 2009
Everybody's got a hungry heart
I helgen togs det första steget i bildandet av bandet KellysKompis. Viljan är stark och målsättning hög - en spelning senare i sommar vore inte fel. Eventuellt kan vi få sångförstärkning i klassvännen Nora, som med sin ljuva stämma säkert kan höja det hela rejält.
Först måste en låtlista snickras fram, och det vi kom fram till i lördags mellan ölen och whiskeyn var en något blandad uppsättning om tio låtar av varierande artister som säkerligen lär klippas om och bytas ut. Men detta är, som sagt, en start:
The Libertines - What Katie Did
The Libertines - Can't Stand Me Now
Oasis - The Importance of Being Idle
Kent - Sverige
Bruce Springsteen - Hungry Heart
Morrissey - The First of The Gang to Die
Guns n' Roses - Patience
David Bowie - Ziggy Stardust
No Doubt - Sunday Morning
4nonblondes - What's up
Nu väntar vi spänt på de övriga medlemmarnas input i framtagandet av setlisten.
/C
onsdag 20 maj 2009
Praktiken i bilder
Praktikveckorna är över och jag som i min enfald trodde att det skulle vara rätt lugnt och skönt i skolan när vi kom hem. Varför trodde jag något så dumt? Jag kunde inte haft mer fel. Den här veckan klassas nog som den värsta hittills, kukveckan, och allt beror på tidsbrist till följd av dålig schemaplanering.
Istället för att kunna skutta iväg på sådana här trevligheter, eller Baba Sonic som fyller åtta år i dag, måste jag istället sitta hemma och läsa engelsk kurslitteratur och skriva referat om någon som spottat en dörrvakt i ansiktet. Den här kukveckan vill aldrig ta slut. Men aja. Här är i alla fall några bilder från praktiken, om nån nu bryr sig.
Läste Journalisten på bussen till Dalarna. Den här historien var inte så trevlig att ta del av strax innan praktiken började.
Arbetsstationen på huvudredaktionen, med den gigantiska skärmen. Men man måste ju ändå gilla Mac.
Istället för att kunna skutta iväg på sådana här trevligheter, eller Baba Sonic som fyller åtta år i dag, måste jag istället sitta hemma och läsa engelsk kurslitteratur och skriva referat om någon som spottat en dörrvakt i ansiktet. Den här kukveckan vill aldrig ta slut. Men aja. Här är i alla fall några bilder från praktiken, om nån nu bryr sig.
Läste Journalisten på bussen till Dalarna. Den här historien var inte så trevlig att ta del av strax innan praktiken började.
Arbetsstationen på huvudredaktionen, med den gigantiska skärmen. Men man måste ju ändå gilla Mac.
Tidningshuset, vid vattnet.
Arbetsstationen på lokalredaktionen. Här hamrades det en del, vill jag lova.
På uppdrag.
Tillbaka på huvudredaktionen.
Löpet, och min nyhet om Pussy.
På det näst sista redaktionsmötet plockades gitarren fram. Ett trevligt och uppskattat inslag, minst sagt.
/C
onsdag 13 maj 2009
Guldfynd
Till min alldeles egna arbetstelefon kom idag ett samtal. Dolt nummer. Jag svarade ändå, väntade ju på samtal från kommunalrådet.
"Hej, jag har ett tips" sa luren.
"Eh.. jaha, vem är du då?"
"Vem jag är spelar ingen roll"
"Okej..."
"Lyssna nu. Det finns ett företag som är under utredning för miljöbrott, men det är inte det enda...."
[Samtalet går vidare].
"Kan, du berätta mer?" frågade jag.
"Nej, det blir ditt jobb att ta reda på" sa han, och la på.
Det var över på bara nån minut. Den välbekanta doften av ett scoop.
Mitt självförtroendet växte som en slak pe(host)nis under dagen. Jag har tydligen hunnit göra mig ett namn som respekteras av de mest hemliga tipsarna, tänkte jag. Mina artiklar måste ha blivit lästa av rätt folk.
Dock hade jag ingen aning om hur jag skulle gå vidare, och har det fortfarande inte.
Men ett är säkert, Karlskrona kommer att sakna mig. Den fria granskande journalistiken på orten faller med mig.
Sen påpekade någon att det kanske bara var chefredaktören som vill testa mig.
Men så kan det väl inte ha varit, nej. Inte någon annan heller.
H
"Hej, jag har ett tips" sa luren.
"Eh.. jaha, vem är du då?"
"Vem jag är spelar ingen roll"
"Okej..."
"Lyssna nu. Det finns ett företag som är under utredning för miljöbrott, men det är inte det enda...."
[Samtalet går vidare].
"Kan, du berätta mer?" frågade jag.
"Nej, det blir ditt jobb att ta reda på" sa han, och la på.
Det var över på bara nån minut. Den välbekanta doften av ett scoop.
Mitt självförtroendet växte som en slak pe(host)nis under dagen. Jag har tydligen hunnit göra mig ett namn som respekteras av de mest hemliga tipsarna, tänkte jag. Mina artiklar måste ha blivit lästa av rätt folk.
Dock hade jag ingen aning om hur jag skulle gå vidare, och har det fortfarande inte.
Men ett är säkert, Karlskrona kommer att sakna mig. Den fria granskande journalistiken på orten faller med mig.
Sen påpekade någon att det kanske bara var chefredaktören som vill testa mig.
Men så kan det väl inte ha varit, nej. Inte någon annan heller.
H
måndag 11 maj 2009
Aktivitet
En kort sökning på Google vittnar om aktivitet bland alla KellysKompisar i landets landsortstidningar. Kul att se - och läsa.
För egen del bajsar jag ur mig cirka två artiklar om dagen, av varierande kvalité. Och varierande ämnen. Känns bra att vi ändå tränade att skriva några torra nyhetsartiklar innan vi gick ut på den här praktiken. Både i fredagens och dagens tidning blev det även stor förstasidenyhet för undertecknad, hur nu det gick till.
Hur går det för er andra?
/C
För egen del bajsar jag ur mig cirka två artiklar om dagen, av varierande kvalité. Och varierande ämnen. Känns bra att vi ändå tränade att skriva några torra nyhetsartiklar innan vi gick ut på den här praktiken. Både i fredagens och dagens tidning blev det även stor förstasidenyhet för undertecknad, hur nu det gick till.
Hur går det för er andra?
/C
onsdag 6 maj 2009
Varför åt jag svin?
Shit, jag åt svin till lunch! Och jag tänkte inte ens på det. Håller på att gräva ner mig i svininfluensan för en fet artikel till på fredag och känner att hypokondrikern i mig börjar bubbla. Den som annars är så lugn och fin.
Och nyss kom ett TT-telegram in till redaktionen om det första bekräftade fallet i Sverige.
Inte bra.
Edit: Läste nu att man inte kan smittas av svininfluensan genom att äta griskött. Då får man väl tro på det, då.
/C
Och nyss kom ett TT-telegram in till redaktionen om det första bekräftade fallet i Sverige.
Inte bra.
Edit: Läste nu att man inte kan smittas av svininfluensan genom att äta griskött. Då får man väl tro på det, då.
/C
tisdag 5 maj 2009
En sån där jobbig mobilsäljare
Enkät-uppdrag är kanske inte det roligaste att göra, men nödvändigt och helt klart godkänt som första uppdrag för en praktikant. Jag kände mig som en sån där jobbig mobilsäljare på gatan med mitt block och penna.
- Hej ursäkta, får jag ställa en frå...
- Jag har lite bråttom, du.
- Okej.
Det enda som bröt av var systemkameran som ledigt dinglade från axeln och nånstans vittnade om att jag hade ett annat ärende än att lura på någon det senaste mobilklippet. Men efter otaliga nej fick jag så ihop fem personer. Förlösande.
Tror för övrigt att jag hamnat på Sveriges mysigaste redaktion. Det är en gammal villa som ligger mitt i stan, precis vid vattnet. Ska försöka ordna en bild.
Btw, dagens länktips!
/C
- Hej ursäkta, får jag ställa en frå...
- Jag har lite bråttom, du.
- Okej.
Det enda som bröt av var systemkameran som ledigt dinglade från axeln och nånstans vittnade om att jag hade ett annat ärende än att lura på någon det senaste mobilklippet. Men efter otaliga nej fick jag så ihop fem personer. Förlösande.
Tror för övrigt att jag hamnat på Sveriges mysigaste redaktion. Det är en gammal villa som ligger mitt i stan, precis vid vattnet. Ska försöka ordna en bild.
Btw, dagens länktips!
/C
lördag 2 maj 2009
Valborg i bilder
Eftersom denna lördagskväll går i lugnets tecken, med Sushi, chips och Robinson, tänkte jag sätta lite färg på KellysKompis med några bilder hämtade från den gångna veckan.
Tentatorsdagen föregicks av ett enormt uppstyrt pluggande. Kvällen innan kände jag därför för en liten paus och besökte Alex Schulmans författarträff vid Akademibokhandeln i Skrapan. Koncist och intressant var det, och det dök upp en hel del folk. Köpte även ett exemplar av boken, personligt signerad av författaren själv.
Dagen därpå blev det mental och intellektuell utslösning i nästan exakt fyra timmar och den förlösande känsla som infann sig efteråt var obeskrivlig. Det var lättade ansikten på samtliga i klassen på tåget från Flemingsberg. På ett sätt är det lite smooth sailing för oss nu fram till augusti - i alla fall ur grova-tentor-synpunkt. Och det känns jävligt bra.
Några drog till Uppsala för att fira Valborg. Några skulle hem och packa inför den kommande praktiken. Själv smet jag till Kungsholmen för att möta min vän Loop.
Vi gick förbi Rålambshovsparken och där var det picknickkorgar, randiga filtar och vinflaskor för hela slanten. Valborg bjöd på fantastiskt väder i huvudstaden.
Följande dag blev det lunch i samma stadsdel och sedan lite välbehövligt lapande av sol i Kronobergsparken. Vi grillade även här på kvällen men började alldeles för sent. Det gick bra ändå.
Under dagen tog vi även en sväng till gamla Orminge. Även där bjöds det på härliga solstrålar.
Vi tog en promenad i skogen och hamnade vid en sjö. Vattnet var blankt och stilla, ända tills jag försökte mig på att kasta macka.
Den vackra vyn förevigades inte bara av mig.
Och det var inte bara vi som njöt av solen.
Sedan blev det Chianti och grillning.
Vi hamnade på biljardhaket Rock vid Odenplan och beställde in några kannor öl. Sedan lärde Loop oss Nine-ball - utan fritidsgårdsregler. Det tog han hem. Men när det i den andra omgången blev dags för Eight-ball, min gren, sopade jag mattan. Fick känslan av att jag spelar bättre biljard när jag är full. Lite som Peter Griffin med sitt piano. Är det sunt, tro?
Tentatorsdagen föregicks av ett enormt uppstyrt pluggande. Kvällen innan kände jag därför för en liten paus och besökte Alex Schulmans författarträff vid Akademibokhandeln i Skrapan. Koncist och intressant var det, och det dök upp en hel del folk. Köpte även ett exemplar av boken, personligt signerad av författaren själv.
Dagen därpå blev det mental och intellektuell utslösning i nästan exakt fyra timmar och den förlösande känsla som infann sig efteråt var obeskrivlig. Det var lättade ansikten på samtliga i klassen på tåget från Flemingsberg. På ett sätt är det lite smooth sailing för oss nu fram till augusti - i alla fall ur grova-tentor-synpunkt. Och det känns jävligt bra.
Några drog till Uppsala för att fira Valborg. Några skulle hem och packa inför den kommande praktiken. Själv smet jag till Kungsholmen för att möta min vän Loop.
Vi gick förbi Rålambshovsparken och där var det picknickkorgar, randiga filtar och vinflaskor för hela slanten. Valborg bjöd på fantastiskt väder i huvudstaden.
Följande dag blev det lunch i samma stadsdel och sedan lite välbehövligt lapande av sol i Kronobergsparken. Vi grillade även här på kvällen men började alldeles för sent. Det gick bra ändå.
Under dagen tog vi även en sväng till gamla Orminge. Även där bjöds det på härliga solstrålar.
Vi tog en promenad i skogen och hamnade vid en sjö. Vattnet var blankt och stilla, ända tills jag försökte mig på att kasta macka.
Den vackra vyn förevigades inte bara av mig.
Och det var inte bara vi som njöt av solen.
Sedan blev det Chianti och grillning.
Vi hamnade på biljardhaket Rock vid Odenplan och beställde in några kannor öl. Sedan lärde Loop oss Nine-ball - utan fritidsgårdsregler. Det tog han hem. Men när det i den andra omgången blev dags för Eight-ball, min gren, sopade jag mattan. Fick känslan av att jag spelar bättre biljard när jag är full. Lite som Peter Griffin med sitt piano. Är det sunt, tro?
Aftonen fick sitt värdiga avslut på donken, som sig bör.
Dagen därpå: lunch med svärföräldrar i trädgården i Enskede.
Förresten, vad är det med den där jävla knappen? Den sitter ju helt klart där enbart för att man ska känna sig lite sämre som människa när man vill ha ut sina pengar. Det är ju bara fem spänn, det kan väl gott gå till bistånd. Absolut, säger jag. Men vill man ha sina pengar känner man sig plötsligt som ett litet svin.
Sådär, då. Min vecka i bilder. Och det kanske ni skiter i. Men här skriver jag vad jag vill.
Nu drar alla KellysKompisar ut på två veckors praktik på olika landsortstidningar i Sverige. Så hittar du någon bajsnödig artikel i din lokala blaska de kommande veckorna så har du nu en möjlig förklaring. Undertecknad hamnar i Dalarna, och bussen avgår i morgon eftermiddag. Bloggmöjligheterna är lite oklara, men går det så blir det garanterat av.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)